Öppna kontorslandskap:)

Det är ju en definition som lätt kan leda tankarna åt vissa håll. Men det händer faktiskt ibland, att en får ett öppet kontorslandskap med råge - Öppna landskap på riktigt liksom, eller varför inte don´t fence me in, med enkla nöjen som musik och allemansrätt i åtanke. Fri tillgång till naturen under eget ansvar är väl ett vackert svenskt privilegium, eller hur?

Två dagar i veckan är det tänkt att dessa öppna kontorslandskap kan se ut så här, i bästa fall... Spöregn, knott och kraftiga vindar förekommer förstås - Men inte varje dag:) Möblemanget är minimalistiskt, spartanskt rentav, och inte mycket skymmer sikten.

Dessvärre har jag på grund av arbetsbördan inte alldeles lätt för att ta med mig den kamerautrustning jag skulle önska, det får isåfall bli vid besök utanför arbetstid, och det har väl skett emellanåt. Som mest har jag tillgång till 1500 mm objektiv, monterat på ett "vackertväderstativ" Allt över lätt bris är med andra ord besvärligt, men ibland så...

Idag fick jag dock nöja mig med att dra fram teknikens under ur fickan och slå på mobilkameran, håll till godo.

Arbetsplats - Store Mosse nationalpark, Småland.

I nattens mörker är alla katter grå

Jag har alltid fascinerats av kontraster, av mörkret och av ljuset - Visst, gråskalor finns, men alltsomoftast i vardagen:) Emellanåt händer det därför att jag strävar efter att nå "mörkrets hjärta" i mitt fotograferande. En slags dokumentär fernissa, tunt struken över en yta av känslor. Gärna lite grynighet så att man får kämpa en aning för att hitta fotfästet i tiden. Är det trettiotal eller togs bilden rentav igår? Kan man ana undertoner av Leonard Cohen, Barry White, eller möjligen Billie Holiday så är jag nöjd. Men enbart vaga toner, så att fantasin och osäkerheten får lite spelrum. Lite som en hyfsat modern Bellman, men utrustad med kamera istället för luta. Detta tillstånd går inte att uppnå med färgbilder, åtminstone inte för mig, och i alla fall inte nu:)

Långhelger bjuder på tillfällen till utflykter på ett helt annat sätt än vanliga vardagar och ordinära helger. Det blev ett slags vätternrunda för min del, med det lite mer konstnärliga filtret på, inte helt färglös men väl färgad av en pågående pandemi. Ett besök i Jönköping med kameraväskorna locked and loaded. Avspark med en fotbollsmatch, derby dessutom, med kusligt tomma läktare på en näst intill öde sportbar. Matchen sändes från ett Berlin där samtliga matcher mellan Hertha och Union förmodligen borde vara slutsålda långt innan domaren blåser igång matchen; i normala fall...

Skulle bilderna bli alltför mörka, kan det hända att man glömt att ta av linsskyddet:) Sånt händer...

Äta här eller i påse?

Jag kan förstå att ekorren förr jagades för pälsens skull. Den har en underbar lyster och den skimrar vackert i flera färger som varierar med årstidernas växlingar. Att jakt på ekorre tydligen återigen kan bli lagligt ser jag som lite märkligt. (NV-08122-18) Allt färre bär plagg i päls, och den lilla mängd pälsverk som kan utvinnas från en ekorres kropp känns närmast försumbar. Skyddsjakt möjligtvis, men isåfall väl reglerad. 

Jakt för mig är något helt annat. Det blir med tiden en skaplig samling troféer, men numera endast bildmässiga. En kortare sejour som jägare i ungdomen ska väl erkännas, men att ta ett liv är nog inget för mig konstaterades relativt snabbt. Att ta en bild däremot, det lämnar få spår efter sig och förhoppningsvis blir ingen skadad. Jag har i och för sig följt den debatt som rör sig kring främst naturfotografi och min inställning är enkel. En bör nog sträva efter att inte störa eller förändra det naturliga beteendet. Så lite påverkan som möjligt helt enkelt. 

Man kan ju fråga sig vad det naturliga beteendet för en ekorre är vid ett fågelbord och om den störs av min närvaro i hemmet:)

Varken ekorren eller jag blev dock störda eller skrämda av några jägare vid fototillfället. Förhoppningsvis fortsätter det så.

Som Lund om våren

Sällan jag har goda möjligheter att testa på lite streetphoto. Men i Lund fick jag allt leka loss lite med kameran, blev både naturbilder och gatubilder i en enda röra. Och emellanåt kunde jag nästan höra änglarna sjunga. Lund om våren är en underbar plats att vara på, inte så konstigt kanske, om man vid såna tillfällen ler med både kropp och själ:)