Skarpt läge

Det finns många sätt att jaga motiv på, om nu kreativiteten nu skulle råka vara satt på sparlåga. Med nervevade bilrutor och canonen laddad och klar gav jag mig häromdagen ut på hygge i dubbel bemärkelse. Inga vilda djur dök upp, inte vilsegångna djur eller en endaste liten rackarns sork. En och annan blåst rotvälta skådades, men i principip så var det i det närmaste ett fågelfritt kalhygge som bjöds.

Nåväl, i brist på annat gav jag mig på en ensam stubbe som stod där, alldeles handfallen med de blågula banden fladdrande i blek vårsol och svag vind. Eftersom den behagade stå alldeles stilla så lyckades jag fånga den utan alltför mycket bekymmer. Den såg förfärligt gammal ut, rent objektivt sett, men åldern gick inte att fastställa utan att först ringa in till centralen :)

För att kontrollera stubbens placering och vad fornlämningen innebar kollade jag upp den via riksantikvariembetets fornsök. Det som förvånade mig mest var att det ganska klassiska ᚱ:et som man alltid förknippat med fornlämningar bytts ut mot ett för fotografer betydligt mer bekant figur (se bild)

Skarpt läge för motivjägare med andra oᚱd.

Window of opportunity

Man får sällan någon förvarning - Eller hur. Men kanske; om man varit med om liknande omständigheter förut. Har man bara en anings koll, på omständigheter, förutsättningar och liknande. Förberedelser. Lite som inför vasaloppet kanske? Vetskapen om tid och plats finns. Likaså är nödvändig utrustning känd och möjligtvis kompletterad efter, på förhand givna förutsättningar. Bokning av boende ordnad. Resväg, bilens skick, däcken. Förmodad väderlek, vallningstips, taktik. Många variabler, visst. Men förmodligen är det enklare att åka det sjuttonde vasaloppet än de första två loppen, då det mesta, naturligt nog är mer ovisst. 

Ska man sen åka själv, eller vill man kanske ha sällskap på vägen - Göra det till en gemensam upplevelse och ett delat nöje snarare än en kamp med enbart sig själv som deltagare. Många saker att ta ställning till. Men brister på förvarning är något som erfarenheter oftast och sakta men säkert alltmer utesluter. Det plötsliga blir emellanåt kanske till och med det förväntade. 

Sist, men inte minst. I Vasaloppet gäller det ju verkligen att stava rätt, och helst inte hamna i klistret. Då har man bra före. Ur spår hellre än spåra tur liksom :)

Centerpiece

Ett impulsköp. Etthundra pengar, och jag vet inte ens om den fungerar. En Yashica w 35 Wizard från anno dazumal, komplett med bruksanvisning på svenska och till och med med linsskydd i original.

Jag köpte ett namn, ett stycke gedigen nostalgi och sist men inte minst så köpte jag en centerpiece till en kommande utställning - Min allra första någonsin.

Jag har egentligen inte en aning om vad jag pysslar med. Jag vet knappt hur eller vad jag borde förbereda, men efter att jag klev över stupets kant och faktiskt anmälde mig så har jag skickat in de valda bilderna för tryck hos ett professionellt och dessutom lokalt tryckeri. Jag har skrivit bildtexter med den information och de tankar jag känner att jag vill förmedla, en del av dem kontroversiella, andra inte.

Kameran har linser, eller brännglas om man har lust att fokusera en text med all den skärpa som en väl vässad penna kan tillfoga. Därför tyckte jag att en klassisk gammal pjäs kan vara på sin plats. En belyst piedestal i mitten av rummet tillsammans med en blyertspenna och ett block. Mitt eget lilla sätt att hylla alla de fotografer, reportrar och förstås alla de som dokumenterats genom deras vakna ögon och öron. Reportage, texter, bilder - Allt.

Varför kanske man kan undra. Jo, efter ett besök på fotografiska i Stockholm, hitintills mitt enda. Jag råkade besöka muséet under utställningen "James Nachtwey - Memoria"  (20190614 - 20190915) och under någon timma fick jag se alldeles för mycket lidande och ta del av alltför mycket elände. Stämningen på den nedre våningen var minst sagt dämpad. De flesta av besökarna var tysta eller mycket tystlåtna. Alla var förmodligen ganska tagna av de bilder de möttes av.

Jag har inte sedan utställningen klarat av att handskas på ett bra sätt med att tolka alla mina intryck från detta mänsklighetens totala mörker. Nu gör jag det. En eloge till alla de som vågar dokumentera och som står upp där andra faller.

Spade och skyffel

Jag tänker inte alltid i bildvinklar, slutartid, bildredigering o.s.v. Precis som jag inte alltid tänker text i stycke, grammatik, rättstavning eller så. Men det ligger ibland nära till hands att känna hur det kliar i fingrarna, eller kanske snarare i själen - Eller var den nu finns, den obestämbara punctum som tydligen Roland Barthes oxå hade känning av, semiotiskt sett. Men ibland kliar det ordentligt, och då behöver jag formulera mig i ord, bild eller båda för att må bra. Några av er har nog haft sårskorpor, myggbett eller annat som kliat så ni förstår säkert:) Det här blir ju lite av “Preaching to the choir” som det så fint heter på engelska. Hittar inget lika bildligt vackert uttryck för det på svenska dock.

Visst tycker jag om att skriva. Men jag gör inte anspråk på att vara varken poet, författare eller journalist. Möjligen har jag kallat mig för skribent. Jag tycker också om att fotografera. Men jag är varken sport, natur, mode, eller dokumentärfotograf. I en kör behövs det många stämmor. Jag är knappast någon novis men försöker inte försörja mig på något av de ovan nämnda. Likväl kliar det som sagt - I min punctum:) Så jag river i det, krafsar med naglarna, biter och skrubbar med borsten. För någon vecka sedan hoppade jag till och med utför ett stup. (Visserligen idiomatiskt, men ändå)  Jag anmälde mig till den regionala konstrundan med uppemot ett hundratal utställare.

Nu befinner jag mig således i fritt fall, med ett tjugofemtal bilder inlämnade för tryck i blandade format, färg såväl som svartvita. Ekonomiskt är det en börda, men själsligt är det förhoppningsvis en svalkande salva. Som sig bör i fritt fall så tär det på mitt psyke när jag känner vinden slita i både hår, kinder och stativ:) Men jag känner oxå att det kanske är dags att breda ut de figurativa vingarna. Segla på vindarna och låta blicken söka efter nya infallsvinklar. Låta mig bäras av den tillfredsställelse som kan skapas när man låter kreativiteten flöda fritt och trivs med sig själv. Med pennan i ena handen och kameraväskan packad och klar; datorväskan med och mobilen laddad.