Den lille medhjälparen

Det finns ett begrepp rörande människoliknande avbildningar som på ett eller annat sätt är verklighetstrogna, men ändå på något kusligt vis bär på något slags särdrag som kan få en att känna obehag eller till och med avsky. Begreppet kallas på engelska för "Uncanny valley" och begreppet myntades ursprungligen 1970 av Masahiro Mori, en japansk pionjär inom robotik.

Igår kväll satt jag och laborerade med en liten figur, knappt fyra äpplen hög - Alltså bara snäppet större än en genomsnittlig smurf:)

Den lilla figuren ägnade sig, med viss hjälp; åt allsköns akrobatik där i bokhyllan framför mina ögon och kamerans objektiv. Fångad som den var, i det kraftiga strålkastarljuset av en ensam pannlampa. Emellanåt log jag och kände glädje inför den sprattliga scenkonsten, men efter vissa bilder kunde jag med visst obehag känna att den lille medhjälparen faktiskt var en liten aning kuslig.

Kommunikationen mellan oss fungerade trots allt ganska ok, och jag lyckades fånga både känslor av frihet och glädje såväl som givmildhet, behov, fångenskap och utanförskap... 

Fyrtal, triss eller par?

En, två; tre. fyra...

Så många veckor. Inte ens "full hand" för att snacka pokerspråk:)

Jovisst, en kan väl snacka "quads" eller fyrtal då om en inte räknar in den där femte;  den där som kan göra hela skillnaden...

Men allvarligt. Hur många av oss satsar på "full hand"
Triss funkar oftast ganska bra. Chefen viker sig nog för det mesta...

Slitna arbetarlabbar nöjer sig ibland med två. Ett schysst par, kanske inte ens speciellt högt... Knektar som bäst? Nån kanske spelar fult. Många ess i leken? Märkta kort;)

Så kan det kanske va. Några spelar med. Andra ber om växelpengar...

Pollenkollen

Det svider. En hostar. Det imaginära stålbandet runt pannan är ganska tight åtskruvat.

Blommor - Ena falska jävlar:)

Vackra, jovisst... Smärtsamma - Jodå, så är det nog - Ibland åtminstone...

Pollen...

Vackra att skåda, doftar gott gör di, blommera - Men med kniven väl dold bakom ryggen...

Skitar ner gör di:)

Änna helreedit smolensk Gavia Arctica

Det blir inte så ofta som en kanske skulle önska... Men det går väl lite grann i vågor det där med intresse.

H...en tänker trots allt gärna i bilder, och...en vill gärna fånga saker på bild, gärna det däringa speciälla; det som kan få ...en att le, att förundras, att förnimma eller till och med förlora sig i känslornas svall:)

Och ...en ler emellanåt när ...en hinner få nån bild på något som en verkligen suktar efter:)

En lom. Hänna reedit stooor lomm... Ni vet la hur vackert di kan sjonga. Jag älskar hur di schonger:)

Dänna häringa rackarn trodde nog att jag raggade på henom. Paddlade ganska nära, inna ho till slut insåg att jag inte var nåt för...hänni:)

Den som bryter isen

Isen har varit motsträvig i år... Ofta har en fått stå kvar på stranden och sukta. Våren har känts avlägsen tack vare kyliga nätter med flera minusgrader och isen har väl snarare vuxit till än tinat. 

Om kanoten någon gång sent om eftermiddagarna glidit ut på den lilla sjön Svanhalsen utanför Gnosjö så har det emellanåt frasat och krasat om fören när den motvilligt och ansträngt plöjt sig fram genom isen.

Änder, svanar och en och annan knipa har fått tränga ihop sig längs iskanterna i närheten av de få stråken med öppet vatten.

Igår gled kanoten för första gången i år över till nästa sjö nedströms genom ett smalt och för dagen isfritt gatt.

Idag riktades fören åt andra hållet. Känns som om isen sakta men säkert håller på att förlora greppet.

Kameran och ett stativ på korta ben fick följa med. Dags att jaga sjöfågel med Canon!

John Ericssons Monitor kan väl på sätt och vis ha inspirerat till lite fotografiskt sjöröveri:)