Strömstaresjukan III: Hur fasen gör de?

De lever bokstavligen i en värld av is. Jag var tvungen att återvända till dessa varelsers vardag än en gång (strömstaresjukan I, strömstaresjukan II). Jag måste erkänna att trots att de lever och frodas i den här miljön och verkar må bra så ser verkligen inget i februariforsen inbjudande ut. Absolut ingenting. Det är kallt ovan vattnet, svinkallt i vattnet, de står ibland på snorhala och iskalla stenar och ibland nere i vattnet. Inte mysigt.

En strömstare i vardagsbestyr. Deras vardag består av kyla i så många dimensioner... 

En sak jag ofta irriterar mig på är naturfilmer. Inte filmerna i sig utan just filmernas manus. Det är "på liv eller död", "nu eller aldrig" eller "nu tror du kanske att hon drivs av känslor, men icke, hon mäter bara hannens genetiska kvalitet". 

Det är klart, livet är just på liv eller död. Det verkar inte finnas några andra alternativ. Men varför får djuren inte ha lite vardag? Djurs vardag tycker jag räcker, den innehåller tillräckligt med drama för att man skulle kunna skippa dessa överdrivna manus och fylla dem med lite substans istället för det snabba, det effektsökande och det lättköpta. Jag tror de flesta tittarna skulle föredra det. 

Nu var det inte så att jag bara ville klaga, nej, jag tänkte på just strömstarar. På deras vardag. Hur fan står de ut i kylan?

Det måste vara något speciellt med deras fjäderdräkt kan man ju tänka sig. En gammal tanke är att strömstarar har en exceptionellt tät liten fågelpäls. Ska man vara varm ska man väl ha en tät päls. John Davenport och några kollegor på universitetet i Cork, Irland, ville ta reda på hur det står till med detta. 

Vadå jag feg - du feg! (Eller kanske "Till och med modigare än Therese Alshammar"...)

De undersökte fjäderdräkten hos strömstarar och använde koltrast som jämförelse. Deras slutsats var att fjäderdräkten inte alls var tätare än hos koltrastar. Follikeltätheten var i princip identisk mellan dessa två arter trots så vitt skilda levnadssätt! (Follikel är de där blåsorna på huden där fjädrarna sitter fast, alltså det som ser ut som små vårtor på kycklingskinnet.)

Däremot verkar strömstararna trots allt ha en mycket varmare fjäderdräkt. Men på ett lite lustigt sätt. För i jämförelse med koltrastar som är nakna mellan sina folliklar (på vårtgårdarna?) har strömstarar små värmande fjädrar "överallt". Hela huden är alltså pepprad med små fjädrar mellan folliklarna! Dessutom har strömstararna massvis med gossigt dun på huvudet och vingarna, det har inte heller koltrastar. Strömstararnas bröst och ryggfjädrar har dessutom en mycket finare struktur än koltrastarnas = mer isolering. Det här resulterar i att strömstarar trots allt har fler fjädrar (dun och konturfjädrar) än koltrastar. De vinner vem-har-flest-fjädrar-tävlingen med rungande 3 322 mot 1 704 (genomsnittet för de två arterna i studien). Läs mer om fjädrar på wikipedia.

Sen är det ju lite lustigt. För trots den där det-är-ingen-skillnad-på-follikeltätheten så måste man väl ändå säga att dessa resultat egentligen säger att fjäderdräkten är tätare hos strömstarar, kanske inte i follikeltäthet, men funktionellt sätt i alla fall.

En strömstare daskar bort huset runt nattsländelarven innan gottet slinker ner i magen. Många insektslarver ger gott om bränsle att elda med! Man undrar hur många nattsländelarver det finns, vintern är som sagt lång här uppe i norr...

Så, det där med kyla är något strömstararna klarar av bra. Och det är något jag tycker är lika fascinerande oavsett om det gäller isbjörnar, kejsarpingviner eller strömstarar. Det är inte kylan som är problemet - kylan är vardag. Finns det bara mat så är det lugnt. Värme gör man själv. Och dessa strömmar verkar fullkomligt fulladdade med natt- och dagsländelarver och annat gott. 

Bilderna togs nu i söndags.

Ett allvarligt fall av strömstaresjukan...

Jag skrev härom veckan ett litet inlägg om strömstarar här. Men det kan inte vara nog. Hänger man för mycket med så pass roliga djur är det lätt att få en släng av strömstaresjukan. 

Fåglar som gör sån't här kan man inte få för mycket av!

En sak som gör strömstarar så vansinnigt charmiga är att om man bara hänger runt ett tag, i kombination med att de har ett begränsat utrymme som de inte bara lämnar hur som helst, så blir de väldigt oblyga. Lång och kall vinter med massor av is och bara ett fåtal ställen att äta på kräver självklart att man gör detta ansvarsfullt och inte jagar efter dem så de inte hinner fylla sin buk med insektslarvgodis inför den långa kalla vinternatten. Men tar man det lugnt och sitter stilla verkar de inte bry sig nämnvärt. 

I väntan på det perfekta skuttet. Men vad väntar den på, egentligen?

Just den här rackaren hade en favoritplats, lägligt nog i flott motljus, som kunde lättas upp med blixt och en better beamer. 

Johooo!

Där satt den! Den gjorde små hoppturer, en efter en, ner i vattnet på jakt. Det var inte vinst varje gång. Skönt när man vill ta bilder så man får fler än en chans!

Inte mycket till mat, men många bäckar små.

Men ibland så gick det bra. Det måste ha gått bra tillräckligt ofta för att den trivdes väldigt bra här uppe i den lugna delen av strömmen!

Så det där med strömstaresjukan. Botemedel finns nog inte, jag tror sjukdomen är ett kroniskt tillstånd. 

För den intresserade. Alla bilder tagna med manuell inställning med 500 mm + 1,4TC, 1/1250 s @ f/11 på ISO 800 med blixt som hade en better beamer på sig (-2 steg på blixten). Något större bilder finns på min hemsida där jag oftast dubblerar bloggen här.

Djur och kärlek!

Föräldrar, föräldrar, föräldrar... Visst kan man vara alldeles bingalen i sin unge. Att förstå kärlek till sina barn utifrån ett evolutionärt perspektiv är inte speciellt knepigt - fördelarna är uppenbara.

En pälsfladdrare med sin unge på magen. Tryggt för ungen! Och för en glidflygande mamma krävs nog lite "kärlek" att bära omkring på en tung boll på magen... (Pälsfladdrare är inte flygekorrar utan en helt egen däggdjursordning med bara 2 (!) arter, hyfsat nära släkt med primater.) Malaysia, 2009.

Vi kanske inte kan helt likställa vårt mänskliga vuxenförhållande till våra barn med andra djurföräldrars förhållanden till sina barn. Men drivkraften att värna sina ungar finns hos en uppsjö djur där barnen stannar kvar "hemma" under en period.

Jag skrev tidigare om just djurs känslor här, men då jag fann denna valrossfilm på SVTPlay kände jag att det här vill jag dela med mig. Valrossmammans varsamhet och det fantastiskt fina filmfotot kan du kika på här:

Time lapse-pionjären Morten Skallerud finns på Youtube!

Jag träffade en filmare idag och när vi kom in på ämnet time lapse berättade han om Morten Skalleruds time-lapsefilm "Året gjennom Börfjord". Jag hade tidigare inte hört talas om den här filmen men tänkte att jag måste leta på Youtube när jag kommer hem. Hmm, det kanske inte låter så spännande, det går väl en tretton på dussinet av time lapsefilmer idag, men vänta tills du får höra vad det är!

Filmer består av "en promenad" runt en fjord på ett år (!) i norra Norge som dokumenterades på 70 mm film. Så väl hemkommen, snabbt in på Youtube, sökorden "time lapse norwegian fiord" gav inget. Jag provade google i stället och då hittade jag Morten Skalleruds egen berättelse om hur han gjorde filmen - klart intressant läsning! Med filmtiteln i handen återvände jag till Youtube och vips (!) så sitter jag och tittar på filmen och kan inte annat än sitta och smågapa. 

Se och njut. (Inbäddning inaktiverad, så klicka på bilden så kommer du till filmen.) God natt!

Strömstare - en del av Stockholms natur!

Den senaste tiden har det hängt en strömstare i Sickla sluss, precis utanför Stockholms innerstad. Det är så klart väldigt roligt. Så roligt att man måste dit och titta på den! Så igår svängde jag förbi på eftermiddagen i vinter-Sveriges besvärliga eftermiddagsmörker.

Strömstaren jagade både uppe i laxtrappan och nere i dammen nedanför bland gräsänderna. Om man inte är bekant med den kanske man kan undra om ankorna inte fått ungar väldigt tidigt i år?!?

Strömstarar är "vanliga" i Sverige. I alla fall så pass vanliga att det inte är så klurigt att hitta dem om man vet var man ska leta. Det finns i alla fall ett antal tusen strömstarar i Sverige.

Enda sättet att se vad som finns där nere är ju att se efter!

"Men vad är en strömstare?" kan man ju fråga sig. Strömstarar har väl inte riktigt hamnat i rampljuset utanför sådana där "naturmuppkretsar". Men de är rätt speciella. Vår enda "småfågel" som dyker! Namnet antyder att det är en stare som bor i en ström. Det är inte så himla långt från sanningen. De är ganska nära släkt med starar, men ännu närmare släkt är strömstarar med trastar. Men det där med namn är inte så mycket att hänga upp sig på, tycker jag. Inte ska vi väl byta namn på spillkråka (vår största hackspett) bara för att det inte är en kråka.

Vips! dyker den ner på jakt efter strömstaremums - nattsländelarver.

Hur som helst. Strömstarar behöver just strömmar då deras favoritkäk är nattsländornas larver som lever i just strömmande vatten. Dessa larver bygger ofta små "hus" - därav det populära namnet "husmask". Dessa tjocka och saftiga matbitar på strömmars botten lurar ner strömstararna i vattnet.

De flesta nattsländearternas (ungefär 220 arter har setts i Sverige) larver bygger ett litet hus av växtdelar eller smågrus. Därinne sitter de tryggt, tills en strömstare dyker förbi.

Fåglars kinkighet varierar väldigt mycket. Visst - alla är kinkiga när det kommer till mat. Utan mat ingen fungerande vardag. Men kyla verkar inte vara något större problem för en strömstare. Finns det bara öppet vatten med nattsländelarver på botten, trots att det verkligen är svinkallt, är livet nog rätt kanon för en strömstare.

Men nattsländelarverna, eller husmask som de också kallas, stretar emot rejält. Det krävs ordentliga tag för att få ut en. När en strömstare hängt på en och samma plats under en längre tid ser man ofta stora mängder f.d. "husmaskhus" liggandes på iskanten.