Skorpionfiskar, kamouflage och lite alger

Den där variation som existerar går det aldrig att riktigt komma ifrån. Sitter och går igenom skorpionfiskbilder från Bali och Sulawesi och kan inte annat än slås av hur olika fiskindividerna är inom arterna. 

Dvala, vintervila, eller bara massa nonsens

Klyschor, dessa klyschor. Men vad vore väl klyschorna om de inte innehöll ett uns sanning. (Hur man skiljer på klyschor och rena rama fördomar vet jag inte, och det tänkte jag nog inte heller utveckla i det här inlägget.)

Hur som helst, klyschan vintermörker och reflektion. Men jag tycker att vinterns mörka kvällar lämpar sig väl för lightroomletande och önskan om kanske ett litet bortglömt guldkorn från forna somrar. Jag har suttit och uppdaterat min icke-FS-hemsida (jlind.se) och drömt mig bort till fjärran länder. 

En glossy swiftlet jagar genom mangroven på ön Nusa Lembongan. De är ruskigt stressade dessa pyttesmå tornseglarsläktingar. Den här vill bara bli skarp med hjälp av en blixt, 580 EXII.

Blixt och fågelfoto är ett sån't ämne man kan reflektera över. Kikar man västerut mot, så att säga mot Arthur Morris-skolan i USA, så verkar man inte kunna lämna ytterdörren utan en stark originalblixt sittandes i en svindyr Wimberley blixtarm med den obligatoriska Better Beamern. Även om jag sällan blixtrar när jag fotar fågel har jag absolut inget emot det. För fågelfoto tycker jag det är alldeles utmärkt ibland, framför allt i besvärliga motljussituationer som jag skrivit om i det här gamla inlägget.

En annan situation är så klart när det gäller riktiga snabbflygare i mörker. Ja relativt mörkt i alla fall som i fallet med min glossy swiftlet ovan. Nu vet jag inte hur snabbt dessa släktingar till våra tornseglare flyger, men jag vet inga fåglar som får in fler svängar i högre hastighet på kortare sträcka än dessa pyttesmå akrobater. Utan en blixt hade jag aldrig lyckats frysa dessa swiftlets.

Tillbaka till blixtrandet så är det ofta lite lättare att bestämma sig när man väl dyker ner under ytan med kamera. Ljuset räcker sällan till där nere på djupet så då blir blixten mer obligatorisk, om färger eller deteljer är något man vill få fram. 

En djävulsrocka som skulle varit mycket mörkare på magen utan blixtar. Fler undervattens bilder ligger här. 

Det är skönt att drömma sig bort lite grann när vintern är mörk och blöt och man dessutom kommer hem tomhänt (läs: med tomt minneskort) efter en heldag ute i skogen, dessutom två gånger i rad! 

Blev det några guldkorn kan man då fråga sig till slut. Nja, det är väl sällan man blir riktigt positivt överraskad och förvånad. Men vissa bilder sätter sig ändå fast på hornhinnan (eller kanske snarare i synkortex...) och det går liksom inte att låta bli att bli förtjust. En sån bild kommer från norra sidan av Nusa Penida, Indonesien, där reven är fantastiskt fina. Fotoförhållandena är hemska då man alltid dyker i mycket starka strömmar så man hinner/kan inte alltid stanna upp för att ta en bild. Men då reven är så fina får man passa på att fota fiskarna i farten.

En mångfald utan dess like, Chromis och Anthias på revet.

Men kanske är det just vintermörkret och längtan efter varmvatten och sol som känns mot huden som gör att det är myllerbilderna med massor av djur som lockar mest.

Nej, nu får det vara slut på nattsuddandet - gonatt :-)

/Johan

Glutta ner under ytan vettja!

Så här års kanske man inte tänker på att bada, än. Det behöver man inte göra heller, men efter ett par lyckade snorklingsturer i Stockholms skärgård tänkte jag att det är dags att knuffa lite för vårt fina liv under ytan. Sverige har ju massor av kust. Och även om vattnet är vackert på ytan och det går omkring fina fåglar i strandkanten så förlorar man inget på att kila ner och kika där inunder. 

Visst är havet fint på ovansidan, helst med lite fåglar på! Knölsvanar i januari 2010 utanför Skåre, Skåne.

Varför? Varför ska man ner däri? frågar man sig kanske. "Östersjön är ju död" säger många. Visst mår den skit vårt lilla innanhav. Eller vår "ganska så stora flodmynning" som en amerikansk marinbiolog lär ha kallat Östersjön vid ett seminarium på Stockholms universitet för några år sedan. Men trots detta finns det en del roliga djur kvar vi kan njuta av! (Kanske blir vi räddare om Östersjön om vi också tittar ner i den lite oftare och ser vad som finns att värna?)

Porträtt av tångsnälla. En nära släkting till sjöhästar. Den här smög runt en halvmeter under ytan i söndags längs Gålös västra stränder.

En fantastiskt karismatisk art man hittar längs kusten är tångsnälla. Tänk dig att du lägger en sjöhäst i sträckbänk så både svans och hals blir raka - då har du en tångsnälla! Den har också flera släktingar i Sverige - de kallas kantnålar och havsnålar och förutom den mindre havsnålen vill dessa inte riktigt befatta sig med Östersjöns brackvatten.

Vad gör då dessa sjöhästsläktingar som är så kul då? Jo, om det inte räcker med att de är fina och simmar omkring och försöker se ut som alger så är det ganska skoj att honan inte vill befatta sig med äggen utan dumpar över dem på hannen! (Såna här fasoner är mycket vanligt hos fiskar, framför allt om man jämför med däggdjur.) Hannen bär sedan omkring på dessa ägg tills ungarna kläcks. När ungarna är små hänger de omkring runt sin pappa och ska enligt källor smita in i ruvpåsen igen om det blir läskigt där ute i det stora havet!

Jag är ingen fisk, jag är bara lite tång, jag är ingen fisk, jag är bara lite tång...

Livet under ytan är ju väldigt roligt. Och därför blev jag så glad när jag för ett tag sedan såg att flera naturum, Länsstyrelser och andra har börjat skapa snorkelleder runt våra kuster. Här kan du snorkla och få hjälp av informationsskyltar med att hitta det där lilla extra! Bor du i Skåne kan du åka till Skälderviken, åker du förbi västkusten smit förbi Rörvik på Sydkoster och snorkla längs den leden. Är däremot Västervik din destination så öppnar deras naturum en snorkelled den 1 juli i sommar. Eller slutligen, ifall du är här där jag är, i Stockholmstrakten, så finns det en led även här för hugade snorklare, nämligen vid Nåttarö. Är du intresserad finns det mer information på länkarna. 

Det är alltid lite riskfyllt att knuffa för saker man själv inte gjort, jag har inte sett någon av dessa leder. Men samtidigt, kan det bli fel? Du simmar ner under ytan på några väl valda platser. Även om någon speciell art skolkar tror jag inte en halvtimme med mask och snorkel i havet kan bli någon större besvikelse! I värsta fall blir det bara lite motion och blåa läppar...

Alla bilder tagna med en Canon 7D, de på tångsnällorna med ett 50 mm makro på 7D'n i ett Ikelitehus med ett stycke blixt.

Allt gott!

/Johan

Levande frågelådan och märkliga fiskar

Kul dag på jobbet idag! Tillsammans med sju andra forskare på Stockholms universitet satt jag med i panelen på den “Levande frågelådan ”. Lite i tio i morse strömmade det in 1 000 frågvisa femteklassare i vår största aula till tonerna av musik. Det här är väl det närmsta man kommer rockstjärnedrömmen som akademiker...

En av de frågor jag fick handlade om det finns några djurpappor som kan föda levande ungar - och visst finns det exempel på det! Sjöhästar är märkliga och man kan säga att hos just sjöhästa föder hannarna barnen . Men, som hos alla djur bär honan på äggen och hannarna på spermerierna. Att prata ägg och spermier är alltid tacksamt, tolvåringarnas uppmärksamhet skärps direkt när dessa ord nämns! Hur som helst, efter en parningsdans mellan två sjöhästar lägger sjöhästhonan in sina ägg i en speciell ficka hannen har på sin mage. Honan har en speciell äggläggare för att kunna lägga sina ägg i hannens ficka. Honan som tidigare var tjock av ägg blir nu smal och då hannens magficka fylls med honans ägg blir han “med barn”. Sedan mognar äggen i hannens magficka och till slut kläcks äggen i magen. Precis som när honor föder barn föder sjöhästhannen barn genom att muskelrörelser pressar ut de nykläckta ungarna ur magfickan.

En kortnosad enhörningsfisk (Nasua unicornis), som inte byter kön under sitt vuxna liv. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Det där med kön är inte så självklart i djurvärlden som man kan tro. Hos fiskar kan en och samma individ spendera en del av sitt liv som hona och en annan del av sitt liv som hanne; operationslöst könsbyte ! Hos ödlor och ormar är det temperaturen som ägget utsätts för under utvecklingen som bestämmer vilket kön det blir på den lilla ungen som till sist kläcker sig fram ur ägget.

En grön havsköldpadda (Chelonia mydas) på väg ner mot sjögräsängen för ännu en portion mat. Vilket kön denna individ har berodde på hur varmt det var där ägget låg i sanden. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Slutet av timmen präglades av de stora frågorna. När tar solen slut? När går jorden under? Men till slut blev det för mycket myror i brallan, och när det väl var slut exploderade aulan av prat, skratt och spring. Och vi “gamla” panelhönor återgick till den mer normala världen bakom skrivbord och tyst lugn. Men jag hade kul, och förhoppningsvis hade barnen en rolig timme och en minnesvärd utflykt.