Djur och kärlek!

Föräldrar, föräldrar, föräldrar... Visst kan man vara alldeles bingalen i sin unge. Att förstå kärlek till sina barn utifrån ett evolutionärt perspektiv är inte speciellt knepigt - fördelarna är uppenbara.

En pälsfladdrare med sin unge på magen. Tryggt för ungen! Och för en glidflygande mamma krävs nog lite "kärlek" att bära omkring på en tung boll på magen... (Pälsfladdrare är inte flygekorrar utan en helt egen däggdjursordning med bara 2 (!) arter, hyfsat nära släkt med primater.) Malaysia, 2009.

Vi kanske inte kan helt likställa vårt mänskliga vuxenförhållande till våra barn med andra djurföräldrars förhållanden till sina barn. Men drivkraften att värna sina ungar finns hos en uppsjö djur där barnen stannar kvar "hemma" under en period.

Jag skrev tidigare om just djurs känslor här, men då jag fann denna valrossfilm på SVTPlay kände jag att det här vill jag dela med mig. Valrossmammans varsamhet och det fantastiskt fina filmfotot kan du kika på här:

Time lapse-pionjären Morten Skallerud finns på Youtube!

Jag träffade en filmare idag och när vi kom in på ämnet time lapse berättade han om Morten Skalleruds time-lapsefilm "Året gjennom Börfjord". Jag hade tidigare inte hört talas om den här filmen men tänkte att jag måste leta på Youtube när jag kommer hem. Hmm, det kanske inte låter så spännande, det går väl en tretton på dussinet av time lapsefilmer idag, men vänta tills du får höra vad det är!

Filmer består av "en promenad" runt en fjord på ett år (!) i norra Norge som dokumenterades på 70 mm film. Så väl hemkommen, snabbt in på Youtube, sökorden "time lapse norwegian fiord" gav inget. Jag provade google i stället och då hittade jag Morten Skalleruds egen berättelse om hur han gjorde filmen - klart intressant läsning! Med filmtiteln i handen återvände jag till Youtube och vips (!) så sitter jag och tittar på filmen och kan inte annat än sitta och smågapa. 

Se och njut. (Inbäddning inaktiverad, så klicka på bilden så kommer du till filmen.) God natt!

Strömstare - en del av Stockholms natur!

Den senaste tiden har det hängt en strömstare i Sickla sluss, precis utanför Stockholms innerstad. Det är så klart väldigt roligt. Så roligt att man måste dit och titta på den! Så igår svängde jag förbi på eftermiddagen i vinter-Sveriges besvärliga eftermiddagsmörker.

Strömstaren jagade både uppe i laxtrappan och nere i dammen nedanför bland gräsänderna. Om man inte är bekant med den kanske man kan undra om ankorna inte fått ungar väldigt tidigt i år?!?

Strömstarar är "vanliga" i Sverige. I alla fall så pass vanliga att det inte är så klurigt att hitta dem om man vet var man ska leta. Det finns i alla fall ett antal tusen strömstarar i Sverige.

Enda sättet att se vad som finns där nere är ju att se efter!

"Men vad är en strömstare?" kan man ju fråga sig. Strömstarar har väl inte riktigt hamnat i rampljuset utanför sådana där "naturmuppkretsar". Men de är rätt speciella. Vår enda "småfågel" som dyker! Namnet antyder att det är en stare som bor i en ström. Det är inte så himla långt från sanningen. De är ganska nära släkt med starar, men ännu närmare släkt är strömstarar med trastar. Men det där med namn är inte så mycket att hänga upp sig på, tycker jag. Inte ska vi väl byta namn på spillkråka (vår största hackspett) bara för att det inte är en kråka.

Vips! dyker den ner på jakt efter strömstaremums - nattsländelarver.

Hur som helst. Strömstarar behöver just strömmar då deras favoritkäk är nattsländornas larver som lever i just strömmande vatten. Dessa larver bygger ofta små "hus" - därav det populära namnet "husmask". Dessa tjocka och saftiga matbitar på strömmars botten lurar ner strömstararna i vattnet.

De flesta nattsländearternas (ungefär 220 arter har setts i Sverige) larver bygger ett litet hus av växtdelar eller smågrus. Därinne sitter de tryggt, tills en strömstare dyker förbi.

Fåglars kinkighet varierar väldigt mycket. Visst - alla är kinkiga när det kommer till mat. Utan mat ingen fungerande vardag. Men kyla verkar inte vara något större problem för en strömstare. Finns det bara öppet vatten med nattsländelarver på botten, trots att det verkligen är svinkallt, är livet nog rätt kanon för en strömstare.

Men nattsländelarverna, eller husmask som de också kallas, stretar emot rejält. Det krävs ordentliga tag för att få ut en. När en strömstare hängt på en och samma plats under en längre tid ser man ofta stora mängder f.d. "husmaskhus" liggandes på iskanten.