Vårtecken, tidiga fågelvårtecken.

Få kan låta bli att söka vårtecken. Fåglarna gör våren märkbar. I takt med att dagslängden ökar kickar hormonerna in och de, i de flesta fall hannarna, kan bara inte låta bli att sjunga. Med lite tur kan man redan i slutet av februari märka förändringen när vissa arter som övervintrar här uppe i norr börjar småfila på sin sång. Nötskrikor och andra kråkfåglar är tidiga, inte så högljudda, men alltid roliga att lyssna på. 

En nötskrika sjunger in våren från ett tätt buskage. En nötskrika sjunger in våren. Det låter inte så mycket, men det låter fint om man bara upptäcker det!

Ett fantastiskt projekt som samlar globala fågelljudsinspelningar är xeno-canto.org. Lyssna på sjungande nötskrika här. Inte lika spännande sång, men trots det ohyggligt vårigt, är gulsparvens sång (som kan "avnjutas" här). 

Gulsparvar har en enkel sång men kompenserar detta väl med sin urtjusiga gula dräkt.

Ett annat skönt vårtecken är att vissa arter redan nu i mitten av mars har bytt ut sin vinterdräkt till sommardräkt. På vintern har skrattmåsar ett vitt huvud med karakteristiska hörlursaktiga svarta teckningar på huvudet.

En skrattmås i vinterdräkt. De bruna täckarna visar också att den här är blotta halvåret

gammal då det är fjädrar som är kvar från dess första dräkt. 

Skrattmåsens sommardräkt är kanske mer välkänd, med den chokladbruna hättan, och de flotta djupt röda detaljerna. Röda ben, snyggt. Röd näbb, snyggt. Och sedan den diskreta snygga röda insidan av den vita ögonringen. Njutbart! 

Ett stycke sommartecknad vuxen skrattmås i mitten av mars. Den här posen används

till lite av allt. Ibland hot, ibland uppvaktning. Men skrattmåsarna är nog bra på att veta

vad som gäller i olika sammanhang.  

Snart vaknar även insekter och spindlar på allvar. Då blir det till att återigen ge sig ut till Aelurillus v-insignitus-spelmarkerna!

Sjukdomsfall igen - med risk för tjat

Jag skrev en del tidigare i år om den släng av strömstaresjukan som drabbade mig, t ex här, och här. Tyvärr kan jag inte skylla bristen på inlägg här på just strömstaresjukan. Jag har nämligen gått igenom ett antal sjukdomar jag inte skrivit om, såsom storspovssjukan (en liten släng), gluttsnäppesjukan (ett allvarligt fall som tyvärr slutade med hiskelig sömnbrist, skelögdhet och tunnelseende och slutligen en bild (bevis på sjukdomstillstånd) på det roliga stället 1x som drivs av ett par unga killar från Uppsala) och nu har jag ekorrsjukan. 

Ekorrsjukan. Hur får man den? Jag tror de flesta barn har den. Ekorre röstades faktiskt fram som Sveriges bästa (!) djur, tror det var 2003, av alla barn som kikade på "Myror i brallan". Ekorrar är ju fina så klart. Har träffat några. Faktiskt en unge som jag hade i knät under en halv sommardag för, ja för alldeles för länge sedan (>25 år sedan). Och nu har jag visserligen inte träffat, men ändå hängt en del med ett gäng ekorrungar som bor med sin mamma i en ganska stor etta i en finfin ek på urtjusiga norra Djurgården. 

Vad säger du nu då?!? Visst blir man sjuk! Stora runda ögon, höga pannan, ja, denna unge har allt. Dessutom har den tre snarlika syskon... Och deras mamma kan knappast beskyllas för att inte vara gullig. Jag har helt enkelt inget försvar emot sån't här. Kan man få för mycket av det goda?

Det fina med dessa sjukdomar är att de är ytterst njutbara tillstånd. Hellre ekorrsjukan än till exempel harpest och dvärgbandmask.

Godnatt!

/Johan

Timmermännen parar sig!

När väl värmen kommer sitter dem där på nyfällda granar och tallar, ja just dem, de parande timmermännen! Det är inte ofta man får skriva om timmermän som parar sig, men dessa skalbaggar, större timmerman (Acanthocinus aedilis), visar att man inte behöver åka till tropiska trakter för att se spektakulära djur. (Dessa skalbaggar ska inte misstas för andra slags timmermän - vissa tänker kanske på Michael Palin och Monthy Pythons timmermän?)



Två timmermän på väg att göra fler timmermän. Honan verkar tycka att hannen duger.
Och hannen har påbörjat sin uppvaktning - det går inte speciellt snabbt för dessa skalbaggar.

Trots att deras antenner är imponerande långa, mer än tre gånger längre än kroppen, kan de vara förbluffande svåra att hitta då de smälter in väl på granars och tallars bark.



En timmerman vilar i soluppgång på en nyligen fälld gran.

Då långhorningar förpuppas inne i veden, där de levt som larv, har de imponerande mundelar att gnaga med och ser därför ofta riktigt grymma ut som till exempel den här barrträdlöparen.

En barrträdlöpare (Rhagium inquisitor) skruttar runt bland död ved. De inte bara

Timmermannen däremot ser nästan snäll ut i sitt ulliga ansikte och med sina för långhorningar små mundelar.

Timmermän ser inte ut som inkvisitatörer!

Våren är här på riktigt!

Johan Lind på Christer i P3 idag!

Jag kommer inte prata om foto utan snarare om det jag älskar att fotografera - djur och natur. Så lyssna på Christer i P3 idag. Jag dyker upp i två delar någon gång mellan 14.00 och 15.30.

Bland  annat kommer det handla om vårtecken, som till exempel hur mycket talgoxars testiklar ökar i storlek när våren dyker upp!

En talgoxe på hösten då hans testiklar är väldigt små! Även om han inte har någon aning, så ser han lite brydd ut, eller?

Mycket nöje!

/Johan

Årets första rådjurskid!

Våren rullar på i högsta hastighet. I onsdags när jag satt jag på flygbussen för att åka ner på en snabbresa till Italien såg jag årets första rådjurskid. Det stod där med sin mamma och diade. Trots att man svischar förbi i över 100 km/h och bara ser denna scen i någon sekund fastnar den där, för alltid, i minnet. Men detta är inget jag ser varje vår, men alldeles purfärska rådjurskid har jag hittat ett par gånger förut, och det värmer alltid lika mycket!

Ett rådjurskid som traskade obekymrat omkring i ädellövskogen. Björnö, Ingarö, juni 2008.

Man vet inte aldrig riktigt när man ska stöta på dessa krabater. Ett par år tidigare låg denna unge och tryckte i gräset när jag var ute och inventerade fåglar längs min standardrutt på Vindö..

De trycker hårt i gräset dessa små rådjurskid! Vindö, Uppland, maj 2006.