Radiohusekens vara eller icke vara? En lösning!

Gamla träd bedöms av många som mycket värdefulla. Vissa träd blir så berömda att de får egna namn, trots att de står långt ifrån ära och redlighet och bara ses av ett fåtal människor då och då. Drottning Kristina-eken vid f.d. Lumpeboäng är en sådan skönhet berömd i det dolda.

"Kan man lika gärna hugga ned trädet? Nej, skyddet har sitt berättigande. Även om det idag står ensamt vet man inte hur miljön runt ett isolerat träd kommer att se ut om låt säga ett par hundra år, när trädet kanske fortfarande finns kvar.  Trädets betydelse för den biologiska mångfalden kan alltså både öka och minska under årens lopp, på sätt som vi kanske inte kan förutse idag.

Dilemma och en fråga om ansvar

Det är lurigt med vår miljö. På många håll mår den skit. Men för att inte göra frågan alldeles för stor så skippar vi perspektivet jordgloben och håller oss istället till Östersjön. Det är ingen hemlighet att Östersjön mår förfärligt. Ingen blir överraskad om man nämner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu är helt borta. Jag minns en gång, när jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en på fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanför Gräsö. För en reality check rekommenderar jag Ulrika Björksténs och Folke Rydéns film Vårt grisiga hav. 

Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och våra politiker) hur nersmutsad, övergödd, förgiftad och allmänt sabbad Östersjön är vill jag när jag stoppar ner näsan under vattnet fånga det där vackra. En av anledningarna till att jag fotograferar natur är att nästan allt är så förbannat vackert. Det spelar ingen roll om det är en sällsynt markblåkråka på Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en sörmländsk skog. Det finns så mycket skönhet där ute. Och jag tycker om att lyfta fram den. 

En i mina ögon mycket vacker fisk. Den mindre havsnålen. En vanlig fisk på grunda vatten längs våra kuster. Fotograferad igår på Gålö, Stockholms skärgård på c:a en halvmeters djup. De starka färgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, så små regnbågar far omkring och målar djur och växter.

Men vad har jag för ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag förmedlar är visserligen inte falsk, men den är knappast representativ. Förutom den fina strandnära sträckan där jag hittade på den mindre havsnålen på bilden ovan, tångsnällor och stora mängder stor- och småspigg, är en stor del av Gålös skyddade stränder, så att säga, hav av tråd- och grönslick. Monokulturer av slem... Det är som ett akvarium, stoppa ner näring (läs: fiskmat i akvariet, kväve och fosfor från jord- och skogs och bland annat gris- och hönsfarmer) och ta sedan bort växter när det blir så tjockt att man inte ser nå't. Det här är lätt i akvariet men svårt i Östersjön. 

En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i trådslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den är full av sporer...). Man kanske inte ska glömma bort det mindre vackra?

När det mesta som porträtterar vild natur målar upp vackra vildmarker och undersköna djur kan man vaggas in i en känsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns där ändå, att det är tjockt med savann åt alla gnuer (och glömma bort den motorväg som planeras rätt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att sådan't glöms bort. 

Några som fångat detta väl tycker jag är BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se på SVTPlay). De har lyckats extremt väl med att visa det vackra, fina och spännande samtidigt som de visar hot och miljöproblem. Så tillbaka till Östersjön, detta sjuka och fattiga innanhav. Skärgårdsbor jag pratat med har inte haft någon aning om att det existerar något som mindre havsnål och tångsnälla. Där tycker jag nog att det finns en roll ändå för det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den förskönanden naturfotografin ändå - dessa djur är värda att visas upp, tycker jag. 

/Johan

Glutta ner under ytan vettja!

Så här års kanske man inte tänker på att bada, än. Det behöver man inte göra heller, men efter ett par lyckade snorklingsturer i Stockholms skärgård tänkte jag att det är dags att knuffa lite för vårt fina liv under ytan. Sverige har ju massor av kust. Och även om vattnet är vackert på ytan och det går omkring fina fåglar i strandkanten så förlorar man inget på att kila ner och kika där inunder. 

Visst är havet fint på ovansidan, helst med lite fåglar på! Knölsvanar i januari 2010 utanför Skåre, Skåne.

Varför? Varför ska man ner däri? frågar man sig kanske. "Östersjön är ju död" säger många. Visst mår den skit vårt lilla innanhav. Eller vår "ganska så stora flodmynning" som en amerikansk marinbiolog lär ha kallat Östersjön vid ett seminarium på Stockholms universitet för några år sedan. Men trots detta finns det en del roliga djur kvar vi kan njuta av! (Kanske blir vi räddare om Östersjön om vi också tittar ner i den lite oftare och ser vad som finns att värna?)

Porträtt av tångsnälla. En nära släkting till sjöhästar. Den här smög runt en halvmeter under ytan i söndags längs Gålös västra stränder.

En fantastiskt karismatisk art man hittar längs kusten är tångsnälla. Tänk dig att du lägger en sjöhäst i sträckbänk så både svans och hals blir raka - då har du en tångsnälla! Den har också flera släktingar i Sverige - de kallas kantnålar och havsnålar och förutom den mindre havsnålen vill dessa inte riktigt befatta sig med Östersjöns brackvatten.

Vad gör då dessa sjöhästsläktingar som är så kul då? Jo, om det inte räcker med att de är fina och simmar omkring och försöker se ut som alger så är det ganska skoj att honan inte vill befatta sig med äggen utan dumpar över dem på hannen! (Såna här fasoner är mycket vanligt hos fiskar, framför allt om man jämför med däggdjur.) Hannen bär sedan omkring på dessa ägg tills ungarna kläcks. När ungarna är små hänger de omkring runt sin pappa och ska enligt källor smita in i ruvpåsen igen om det blir läskigt där ute i det stora havet!

Jag är ingen fisk, jag är bara lite tång, jag är ingen fisk, jag är bara lite tång...

Livet under ytan är ju väldigt roligt. Och därför blev jag så glad när jag för ett tag sedan såg att flera naturum, Länsstyrelser och andra har börjat skapa snorkelleder runt våra kuster. Här kan du snorkla och få hjälp av informationsskyltar med att hitta det där lilla extra! Bor du i Skåne kan du åka till Skälderviken, åker du förbi västkusten smit förbi Rörvik på Sydkoster och snorkla längs den leden. Är däremot Västervik din destination så öppnar deras naturum en snorkelled den 1 juli i sommar. Eller slutligen, ifall du är här där jag är, i Stockholmstrakten, så finns det en led även här för hugade snorklare, nämligen vid Nåttarö. Är du intresserad finns det mer information på länkarna. 

Det är alltid lite riskfyllt att knuffa för saker man själv inte gjort, jag har inte sett någon av dessa leder. Men samtidigt, kan det bli fel? Du simmar ner under ytan på några väl valda platser. Även om någon speciell art skolkar tror jag inte en halvtimme med mask och snorkel i havet kan bli någon större besvikelse! I värsta fall blir det bara lite motion och blåa läppar...

Alla bilder tagna med en Canon 7D, de på tångsnällorna med ett 50 mm makro på 7D'n i ett Ikelitehus med ett stycke blixt.

Allt gott!

/Johan

Sjukdomsfall igen - med risk för tjat

Jag skrev en del tidigare i år om den släng av strömstaresjukan som drabbade mig, t ex här, och här. Tyvärr kan jag inte skylla bristen på inlägg här på just strömstaresjukan. Jag har nämligen gått igenom ett antal sjukdomar jag inte skrivit om, såsom storspovssjukan (en liten släng), gluttsnäppesjukan (ett allvarligt fall som tyvärr slutade med hiskelig sömnbrist, skelögdhet och tunnelseende och slutligen en bild (bevis på sjukdomstillstånd) på det roliga stället 1x som drivs av ett par unga killar från Uppsala) och nu har jag ekorrsjukan. 

Ekorrsjukan. Hur får man den? Jag tror de flesta barn har den. Ekorre röstades faktiskt fram som Sveriges bästa (!) djur, tror det var 2003, av alla barn som kikade på "Myror i brallan". Ekorrar är ju fina så klart. Har träffat några. Faktiskt en unge som jag hade i knät under en halv sommardag för, ja för alldeles för länge sedan (>25 år sedan). Och nu har jag visserligen inte träffat, men ändå hängt en del med ett gäng ekorrungar som bor med sin mamma i en ganska stor etta i en finfin ek på urtjusiga norra Djurgården. 

Vad säger du nu då?!? Visst blir man sjuk! Stora runda ögon, höga pannan, ja, denna unge har allt. Dessutom har den tre snarlika syskon... Och deras mamma kan knappast beskyllas för att inte vara gullig. Jag har helt enkelt inget försvar emot sån't här. Kan man få för mycket av det goda?

Det fina med dessa sjukdomar är att de är ytterst njutbara tillstånd. Hellre ekorrsjukan än till exempel harpest och dvärgbandmask.

Godnatt!

/Johan

Strömstaresjukan IV: Uppföljning

Fick en fråga på förra inlägget om strömstarar från Anders Malmsten:

"Men du... borde inte strömstaren, liksom många (men inte alla!) andra sjöfåglar, har en fettkörtel på gumpen, för att göra fjäderdräkten varm och vattenavstötande?"

I en värld av is och kallt vatten störtar strömstaren ner. Snart minskar pulsen.

En så'n här fråga får man inte låta gå obemärkt förbi! För visst har strömstarar en liten fettkörtel/putskörtel/uropygialkörtel där bak (kärt barn har många namn!). När man fångar fåglar, alltså om man håller på med ringmärkning, kan man lära sig massor av roliga saker om de här befjädrade krypen. Till exempel om den här körteln med så många namn. För blåser man, så att säga mothårs, eller kanske snarare motfjäders, på området längst nere på ryggen innan ryggen blir rumpa så ser man en liten vårtliknande grej som är just den här körteln. (Länk till en bild på en duvas "uropygial gland" från en jämförande anatomikurs på University of Washington - eller "U-Dub" i folkmun.)

Hos strömstarar, och andra fåglar som lever i besvärliga miljöer vilka ställer stora krav på vattentät fjäderdräkt, är den här körteln förstorad. Ur toppen av körteln utsöndras ett oljigt sekret som säkerligen är bättre än det där stinkande impregneringsmedlet man kan köpa för att temporärt göra sin gamla utslitna skaljacka hjälpligt vädertät. Så Anders, japp, visst har strömstararna det! Man ser ofta att en putsande fågel gnuggar huvudet på rumpan för att sedan gnugga vidare med huvudet på resten av kroppen. Så ska oljan gnuggas.

Sitter man en dag hos strömstarana ser man dem putsa sig ett stort antal gånger. Fjäderdräkten hålls efter minutiöst.

Men om man nu går in på sådana här detaljer så kan man väl lika gärna fortsätta en liten bit till. Frågan uppstår: Har strömstararna ännu mer fuffens för sig?

Ja! Det är väl känt att vissa djur har en dykrespons, det vill säga att när man doppar ner ansiktet och håller andan så kommer kroppen svara på det här med att dra ihop blodkärlen och sänka pulsen. Energisparande! Jag hittade en gammal artikel från 1970 av en David Murrish i den "välkända" tidningen Comparative Biochemical Physiology. Han tyckte att det här måste man undersöka hos just strömstarar. Några infångade amerikanska strömstarar fick agera experimentdjur och tränades att dyka ner efter mjölmaskar (skalbaggslarver) i ett akvarium på labb. Med hjälp av en säkerligen inte helt smärtfri metod kunde pulsen på de dykande strömstararna mätas.

Och visst har strömstararna en dykrespons - och en blixtsnabb sådan! Normalt kutar strömstarar omkring med en puls på omkring 350 slag i minuten. Läskigt snabbt eller hur. En kort digression bara. Har du en undulat eller en zebrafink hemma som inte tycker illa om att du håller lite försiktigt i den kan du med ömsinta händer lägga dess bröst mot ditt öra. Då kommer du höra deras enormt snabba puls som ett svagt surrande ljud - det går verkligen undan i dessa små djurkroppar! Hur som helst, efter bara fem sekunder kan strömstararnas puls minska så mycket som ner till lite drygt 220 slag per minut! De dyker sällan längre än 20 sekunder, men ändå, snabba kroppsliga förändringar!

Direkt när de kommer upp från dyket ökar pulsen blixtsnabbt och kan stiga till en bra bit över 500 slag i minuten under en halvminut då pulsen gradvis sjunker till samma nivå som innan dyket. 

En fågel vars puls rusar om den doppas under vattnet till skillnad från dessa strömstarar. En skogsduva som sover i vårkvällen (en bild ur boken "Quercus. Ekens mångfald".)

Den här snabba dykresponsen ser man så klart hos andra dykande fåglar, som till exempel sothöns, dykänder och alkor. Men då kan man ju fråga sig hur det står till med ickedykande fåglar - hur gör våra duvor, koltrastar och rödhakar?

Det här verkar en snubbe på 60-talet undrat för han undersökte även ickedykande fåglars dykrespons och fann att visst ser man en pulsminskning även hos dem. Fast den var inte likadan. För, hör och häpna, för att citera David Murrish: "All of  these  non-divers struggle violently during  submersion." Kanske inte så oväntat. Men i alla fall, innan dykresponsen kickade in hos dessa landkrabbor ökade pulsen vansinnigt som den säkert gör när man ofrivilligt blir nedtryckt under vattnet... En till skillnad är att den kompenserande ökade pulsen efter dyket saknas ofta hos ickedykande djur. Så våra strömstarar som är så lättnjutna nu på vintern har en massa ess i rockärmen för att klara vinterns vedermödor.

God natt!

/Johan