Kan det vara sant? Självmordsbombande myror!

Som kontrast till gnället i förra veckan om medias felrapportering av fossilet Ida vill jag skriva några rader som bara är kul och spännande. För ett drygt år sedan läste jag någonstans på nätet om myror som sprängde sig själva i luften. Jag trodde inte mina ögon. Spektakulära exempel som detta brukar locka forskare till sig och ifall det är sant och om man förstår hur något likt detta utvecklats letar alltid sådana här exempel sig in i kurslitteratur. De brukar bli standardexempel för någon sorts fenomen, i det här fallet självuppoffring och därigenom en extrem form av samarbete. Några andra berömda exempel är bönsyrsehonan som äter upp hannen medan de parar sig, silvertärnans fantastiska flyttning mellan de två polerna eller varför inte de berömda syskonmorden (siblicid ) som sker i boet hos till exempel vissa hägrar och sulor.

En svensk Camponotus-myra. De kallas hästmyror och är saftiga biffar. Inga av våra svenska hästmyror kan spränga sig själv i luften. Sturefors, Östergötland, juli 2007.

Men när jag försökte hitta information om dessa självmordsbombande myror i litteraturen tog det stopp. Ingen verkar ha studerat detta beteende! Efter envetet letande hittade jag till slut en artikel som handlade om dessa självmordsbombande myror, men artikeln handlade knappt om detta märkliga fenomen utan var istället en kemisk analys av den gegga som slungas ut ur en exploderande myra. Titeln på artikeln var minst sagt ovanlig; “The Chemistry of Exploding Ants ”! Men är det något man undrar om som gäller myror beger man sig allt som oftast till Hölldobblers och Wilsons myrbibel “Ants”. Och visst, de beskrev detta fenomen i korthet. Efter att i alla fall hittat ett par solida källor till detta fenomen var jag förbluffad; hur kunde detta inte vara välkänt? För detta verkar vara sant!

Ännu ett exempel på en svensk släkting till de asiatiska självmordsbombande Camponotus-myrorna. Denna kutar bara omkring på stammen vid sitt bo och håller inte på med krigföring just vid fototillfället. Värmdö, Uppland, juni 2007.

Det jag nu lärt mig är att ett en liten grupp sydostasiatiska släktingar till våra hästmyror (Camponotus -myror) har utvecklat överdrivna körtlar som sträcker sig från huvudet, ner genom mellankroppen hela vägen till bakkroppen. Dessa körtlar är överdrivet stora och innehåller bara denna gegga, eller en vätska innehållande bland annat polyacetater, hydroxyacetofenoner och alifatiska vätekarboner om man är intresserad av kemi(?). Flera av ämnena har aldrig tidigare hittats hos insekter. Nog om kemin, tricket myrorna gör är att vid ett krig mot en konkurerrande stam spänner en soldatmyra speciella muskler som gör att dessa körtlar dras sönder, spricker och sprängs, och ut slungas vätskan på fienderna. Onödigt att säga är kanske att myran som spränger sig själv dör i sammanhanget.

En förtrollad värld i den blå timmen. I denna del av världen springer Camponotus-myror omkring och spricker. Taman Negara, Malaysia, februari 2006.

Då historien om dessa myror är så sanslös och eftersom fenomenet är förvånansvärt okänt beslöt vi oss, jag och en kollega som heter Patrik Lindenfors , för att skriva en populärvetenskaplig artikel om dessa självmordsbombande myror och om varför ett sådant beteende alls kan komma att utvecklas. Denna extrema form av samarbete hos dessa Camponotus-myror kan vi nämligen förstå tack vare evolutionsbiologi och kunskap om myrornas speciella genetik. En myr-värld fri från de kulturella och religiösa orsakerna som istället förklarar självmordsbombande hos oss människor.

Artikeln finns i tidningen Fauna och Flora och vill du läsa mer kan du ladda hem en pdf-fil här .

Ida, Ida, lilla Ida, eller när vetenskapsrapporteringen går fel, HELT fel...

Ingen kan väl ha undgått dagens rapportering om upptäckten av ännu en felande länk, apfossilet Ida. Franzen med flera har beskrivit ett nytt apfossil i tidskriften PLoS One som är fantastiskt komplett och ger ökad kunskap om den tidsperiod då halvapor och egentliga apor utvecklades. Detta är självklart en stor och viktig upptäckt, men detta räckte tydligen inte.

Bland annat DN , Aftonbladet och Metro skriver om detta som att man nu äntligen funnit den felande länken mellan apor och människor! Aftonbladet och Metro citerar dessutom källor som kallar detta fossil för “världens åttonde underverk”.

Suck. Idas ålder uppskattas vara ungefär 47 millioner år gammalt. Om vi ska prata om människans evolution hamnar vi då ungefär 40 millioner år fel. Detta eftersom den närmaste gemensamma förfader vi delar med våra idag närmaste släktningar, schimpanserna, levde någon gång för ungefär fem till sju miljoner år sedan. Visst är vi släkt med Ida. Men det är också alla andra egentliga apor och människoapor, det vill säga de flesta aporna som studsar omkring på vår jord! Vi vet idag ganska mycket om människans evolution, denna engelska Wikipedia-artikel ger en klar översikt över ämnet.

En av Idas många apsläktningar, Grissvansmakak (Macaca nemestrina), Khao Yai, Thailand, Juli 2007.

En av forskarna, Jörn Hurum, säger enligt Aftonbladet “Det här är det närmaste vi kan komma en förfader till människan”. Suck igen. Visst, ett unikt komplett fossil av en apa som levde för länge sedan. Det har varit märkligt att läsa om det här idag. Hurum har samtidigt med denna publicering lanserat en hemsida, lanserat en bok om fyndet, hållit presskonferens och överdrivit sitt fynds betydelse på ett för vetenskapen alldeles nytt sätt. Han tycker själv att det inte är något fel, rock- och idrottstjärnor engagerar media också, ju! Men, medierapportering av forskning tycker jag ska utgå ifrån vad resultaten handlar om, inte om att slå på stora trumman och sprida felaktiga budskap.

En rehabiliterad orangutang nu äntligen ute i den vilda regnskogen. Inte vår närmaste släkting bland människoaporna, men mycket närmre släkt med oss än Ida. Sepilok, Borneo, februari 2006.

DNs vetenskapsredaktion med Karin Bojs i täten tycker jag normalt håller mycket hög klass. Läs gärna Bojs rapportering från den aktuella svininfluensan som exempel på vetenskapsjournalistik av hög klass. Men dagens djupdykning ner i det spekulativa träsket tar priset – hoppas det går riktigt lång tid tills något liknande händer.

Levande frågelådan och märkliga fiskar

Kul dag på jobbet idag! Tillsammans med sju andra forskare på Stockholms universitet satt jag med i panelen på den “Levande frågelådan ”. Lite i tio i morse strömmade det in 1 000 frågvisa femteklassare i vår största aula till tonerna av musik. Det här är väl det närmsta man kommer rockstjärnedrömmen som akademiker...

En av de frågor jag fick handlade om det finns några djurpappor som kan föda levande ungar - och visst finns det exempel på det! Sjöhästar är märkliga och man kan säga att hos just sjöhästa föder hannarna barnen . Men, som hos alla djur bär honan på äggen och hannarna på spermerierna. Att prata ägg och spermier är alltid tacksamt, tolvåringarnas uppmärksamhet skärps direkt när dessa ord nämns! Hur som helst, efter en parningsdans mellan två sjöhästar lägger sjöhästhonan in sina ägg i en speciell ficka hannen har på sin mage. Honan har en speciell äggläggare för att kunna lägga sina ägg i hannens ficka. Honan som tidigare var tjock av ägg blir nu smal och då hannens magficka fylls med honans ägg blir han “med barn”. Sedan mognar äggen i hannens magficka och till slut kläcks äggen i magen. Precis som när honor föder barn föder sjöhästhannen barn genom att muskelrörelser pressar ut de nykläckta ungarna ur magfickan.

En kortnosad enhörningsfisk (Nasua unicornis), som inte byter kön under sitt vuxna liv. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Det där med kön är inte så självklart i djurvärlden som man kan tro. Hos fiskar kan en och samma individ spendera en del av sitt liv som hona och en annan del av sitt liv som hanne; operationslöst könsbyte ! Hos ödlor och ormar är det temperaturen som ägget utsätts för under utvecklingen som bestämmer vilket kön det blir på den lilla ungen som till sist kläcker sig fram ur ägget.

En grön havsköldpadda (Chelonia mydas) på väg ner mot sjögräsängen för ännu en portion mat. Vilket kön denna individ har berodde på hur varmt det var där ägget låg i sanden. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Slutet av timmen präglades av de stora frågorna. När tar solen slut? När går jorden under? Men till slut blev det för mycket myror i brallan, och när det väl var slut exploderade aulan av prat, skratt och spring. Och vi “gamla” panelhönor återgick till den mer normala världen bakom skrivbord och tyst lugn. Men jag hade kul, och förhoppningsvis hade barnen en rolig timme och en minnesvärd utflykt.

Vårfågelsång och lite nya rön

Hannarna sjunger och sjunger. Det är väldigt mycket fågelsång på våren. När dagens nummer av Vår Fågelvärld damp ner i brevlådan och ett helt uppslag var tillängnat hannar tänkte jag på denna manliga fokusering. Och våren är verkligen en tid då fokus ligger på hannarna, ja i alla fall om man är fågelintresserad.

Näktergal sjunger i videsnår. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Detta kanske är en del av förklaringen till att vi vet så mycket mer om hur fågelhannar lär sig sjunga än om vad honorna tycker om fågelsång. Vi vet bland annat att hannarna har en genetisk mall som gör att de inte lär sig vilken sång som helst. En lövsångare lär sig lövsångarsång, en bofink bofinksång och en näktergal lär sig den skrika vilt och smattra ut sina rop samtidigt som den lär sig sina mjuka visslingar och de där grymtandena som man bara hör på riktigt nära håll.

När en fågel sedan hör en sång som passar den nedärvda mallen börjar den lära sig sången. Ofta följs detta av övning där fågeln sjunger och på så sätt kan lära sig genom att matcha sin egen sång mot den sång som den lärde sig under den första tiden. Unga lövsångare hör man ofta "övningssjunga" under den där brytpunkten mellan sen sommar och tidig höst. När våren kommer sitter de där och sjunger som fullblodsproffs.

Grönsångare sjunger i lövskogen. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Denna genetiska mall är viktig. Man har visat i experiment där man låtit hannar växa upp utan att få höra sjungande hannar av sin egen art att dessa hannar i mogen ålder sjunger "fel". Ofta har denna annorlunda sången likheter med den egna artens "riktiga" sång, men det blir ändå fel. Styrkan i denna genetiska mall har man visat i en nyligen publicerad artikel genom att studera sångutveckling under flera generationer av zebrafinkar. Experimentet startade med en generation av så att säga felsjungande fåglar. Alltså fåglar som inte fått höra andra zebrafinkar sjunga under sin uppväxt. Men efter detta fick hannarna av nästa generation höra dessa felsjungande zebrafinkar under sin uppväxt. De fick alltså höra en slags sång istället för ingenting. Fåglar ur denna andra generation sjöng inte heller perfekt zebrafinksång, men faktiskt en sång som var lite mer lik zebrafinksång än den sång deras föräldrar sjöng. Det skedde alltså någon form av rättning bara genom att denna andra generation fick höra sjungande fåglar under sin uppväxt. Och hör och häpna, efter fyra generationer av fortsatt experiment hade en successiv och kumulativ förändring skett så den fjärde generationens zebrafinkar sjöng en helt normal zebrafinksång!

Ännu en hanne... Här en lövsångare som sitter i ek och sjunger. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Men nu är det hannarna igen. Honorna då. Jo det är just poängen. De är ju med, de lyssnar, de känner igen och de väljer vem de ska vara förälder med. Men vi vet inte så mycket om hur honorna lär sig denna sång. Har de samma mall som hannarna? Vem lär de sig av? Attraheras de av någon som låter som deras pappa, eller kanske som någon av grannpapporna? Vad tycker de är vackrast? Man vet en del så klart. Till exempel att honor hos vissa arter där hannarna sjunger många olika varianter av samma sång också föredrar hannars sång om den är varierad. Men honor av andra arter verkar strunta fullständigt i hur varierat hannar sjunger. Men honornas syn på fågelsång vet vi inte så mycket om, än.

När jag går i vårskogen gör jag i alla fall samma sak som honorna, jag går och lyssnar. Jag behöver inte utbrista i någon sång. Personligen känner jag att dessutom har fördelen av att inte behöva välja, jag slipper fatta beslut, jag behöver inte väga en hanne mot någon annan. Jag kan gå där och bara njuta av alla arter och alla individer. Visst är det härligt med vår!