Djur och kärlek!

Föräldrar, föräldrar, föräldrar... Visst kan man vara alldeles bingalen i sin unge. Att förstå kärlek till sina barn utifrån ett evolutionärt perspektiv är inte speciellt knepigt - fördelarna är uppenbara.

En pälsfladdrare med sin unge på magen. Tryggt för ungen! Och för en glidflygande mamma krävs nog lite "kärlek" att bära omkring på en tung boll på magen... (Pälsfladdrare är inte flygekorrar utan en helt egen däggdjursordning med bara 2 (!) arter, hyfsat nära släkt med primater.) Malaysia, 2009.

Vi kanske inte kan helt likställa vårt mänskliga vuxenförhållande till våra barn med andra djurföräldrars förhållanden till sina barn. Men drivkraften att värna sina ungar finns hos en uppsjö djur där barnen stannar kvar "hemma" under en period.

Jag skrev tidigare om just djurs känslor här, men då jag fann denna valrossfilm på SVTPlay kände jag att det här vill jag dela med mig. Valrossmammans varsamhet och det fantastiskt fina filmfotot kan du kika på här:

2011-01-28 11:03   pic-tor

Pälsfladdrare – det var en ny bekantskap för mig. Vilka fantastiska ögon. De verkar se vidvinkligt. Fint fotat, och då tänker jag både artdokumentärt och rent fotografiskt.

Svar från johanlind 2011-01-28 13:19

Tack Torbjörn! Pälsfladdrare är en mycket trevlig bekantskap. Ögonens storlek är starkt påverkade av att de framför allt är nattaktiva. Vad som störde den här som gjorde att den började rassla runt på dagtid vet jag inte.
/Johan

2011-01-28 12:31   Arne Bivrin

Helt omöjligt att inte beröras av valrossmammans ömsinta omvårdnad. Fast hon trycker ner ungen under vattnet utan betänkligheter. Det gäller att kunna hålla andan ;-)

Svar från johanlind 2011-01-28 13:21

Hej Arne!

Håller med dig :-).

En liten spekulation jag tycker är kul är när man se henne komma upp ur vattnet och kolla runt, kanske för att se om det finns några faror runtikring, innan hon rullar runt och tar upp ungen. Men men, det går förstås inte att säga så mycket klokt utifrån ett stycke klippt naturfilm. Men finfint är det.

/Johan