Johan Lind njuter natur
Skorpionfiskar, kamouflage och lite alger
Den där variation som existerar går det aldrig att riktigt komma ifrån. Sitter och går igenom skorpionfiskbilder från Bali och Sulawesi och kan inte annat än slås av hur olika fiskindividerna är inom arterna.
Vårtecken, tidiga fågelvårtecken.
Få kan låta bli att söka vårtecken. Fåglarna gör våren märkbar. I takt med att dagslängden ökar kickar hormonerna in och de, i de flesta fall hannarna, kan bara inte låta bli att sjunga. Med lite tur kan man redan i slutet av februari märka förändringen när vissa arter som övervintrar här uppe i norr börjar småfila på sin sång. Nötskrikor och andra kråkfåglar är tidiga, inte så högljudda, men alltid roliga att lyssna på.
En nötskrika sjunger in våren från ett tätt buskage. En nötskrika sjunger in våren. Det låter inte så mycket, men det låter fint om man bara upptäcker det!
Ett fantastiskt projekt som samlar globala fågelljudsinspelningar är xeno-canto.org. Lyssna på sjungande nötskrika här. Inte lika spännande sång, men trots det ohyggligt vårigt, är gulsparvens sång (som kan "avnjutas" här).
Gulsparvar har en enkel sång men kompenserar detta väl med sin urtjusiga gula dräkt.
Ett annat skönt vårtecken är att vissa arter redan nu i mitten av mars har bytt ut sin vinterdräkt till sommardräkt. På vintern har skrattmåsar ett vitt huvud med karakteristiska hörlursaktiga svarta teckningar på huvudet.
Skrattmåsens sommardräkt är kanske mer välkänd, med den chokladbruna hättan, och de flotta djupt röda detaljerna. Röda ben, snyggt. Röd näbb, snyggt. Och sedan den diskreta snygga röda insidan av den vita ögonringen. Njutbart!
Snart vaknar även insekter och spindlar på allvar. Då blir det till att återigen ge sig ut till Aelurillus v-insignitus-spelmarkerna!
Dvala, vintervila, eller bara massa nonsens
Klyschor, dessa klyschor. Men vad vore väl klyschorna om de inte innehöll ett uns sanning. (Hur man skiljer på klyschor och rena rama fördomar vet jag inte, och det tänkte jag nog inte heller utveckla i det här inlägget.)
Hur som helst, klyschan vintermörker och reflektion. Men jag tycker att vinterns mörka kvällar lämpar sig väl för lightroomletande och önskan om kanske ett litet bortglömt guldkorn från forna somrar. Jag har suttit och uppdaterat min icke-FS-hemsida (jlind.se) och drömt mig bort till fjärran länder.
En glossy swiftlet jagar genom mangroven på ön Nusa Lembongan. De är ruskigt stressade dessa pyttesmå tornseglarsläktingar. Den här vill bara bli skarp med hjälp av en blixt, 580 EXII.
Blixt och fågelfoto är ett sån't ämne man kan reflektera över. Kikar man västerut mot, så att säga mot Arthur Morris-skolan i USA, så verkar man inte kunna lämna ytterdörren utan en stark originalblixt sittandes i en svindyr Wimberley blixtarm med den obligatoriska Better Beamern. Även om jag sällan blixtrar när jag fotar fågel har jag absolut inget emot det. För fågelfoto tycker jag det är alldeles utmärkt ibland, framför allt i besvärliga motljussituationer som jag skrivit om i det här gamla inlägget.
En annan situation är så klart när det gäller riktiga snabbflygare i mörker. Ja relativt mörkt i alla fall som i fallet med min glossy swiftlet ovan. Nu vet jag inte hur snabbt dessa släktingar till våra tornseglare flyger, men jag vet inga fåglar som får in fler svängar i högre hastighet på kortare sträcka än dessa pyttesmå akrobater. Utan en blixt hade jag aldrig lyckats frysa dessa swiftlets.
Tillbaka till blixtrandet så är det ofta lite lättare att bestämma sig när man väl dyker ner under ytan med kamera. Ljuset räcker sällan till där nere på djupet så då blir blixten mer obligatorisk, om färger eller deteljer är något man vill få fram.
En djävulsrocka som skulle varit mycket mörkare på magen utan blixtar. Fler undervattens bilder ligger här.
Det är skönt att drömma sig bort lite grann när vintern är mörk och blöt och man dessutom kommer hem tomhänt (läs: med tomt minneskort) efter en heldag ute i skogen, dessutom två gånger i rad!
Blev det några guldkorn kan man då fråga sig till slut. Nja, det är väl sällan man blir riktigt positivt överraskad och förvånad. Men vissa bilder sätter sig ändå fast på hornhinnan (eller kanske snarare i synkortex...) och det går liksom inte att låta bli att bli förtjust. En sån bild kommer från norra sidan av Nusa Penida, Indonesien, där reven är fantastiskt fina. Fotoförhållandena är hemska då man alltid dyker i mycket starka strömmar så man hinner/kan inte alltid stanna upp för att ta en bild. Men då reven är så fina får man passa på att fota fiskarna i farten.
En mångfald utan dess like, Chromis och Anthias på revet.
Men kanske är det just vintermörkret och längtan efter varmvatten och sol som känns mot huden som gör att det är myllerbilderna med massor av djur som lockar mest.
Nej, nu får det vara slut på nattsuddandet - gonatt :-)
/Johan
I brist på vithajar, alternativt; dinosaurier i trädgår'n
Trädgården är rätt kul ibland! Jag minns fascinationen första gångerna jag ringmärkte och fångade vilda fåglar. Det kändes så exklusivt, att få hålla i och titta på vilda djur. Precis som på höns, och annat fågelaktigt man kan ha hemma i kastrullen, har också småfåglar vansinnigt dinosaurielika fötter men finfina ödliga fjäll. Fåglar är ju ett slags dino-överliggare (dinosar på wikipedia).
En nötväcka precis innan den landar på fågelmatningen. En blixt snett framför till vänster och en snett bakom till höger. Den ljusa fläcken vänster om stjärten är faktiskt ett vacker björkhöstlöv i bakgrunden! Den distinkt rödbruna flanken berättar att detta är en hanne.
Så, i detta mörker vi just nu går igenom och då jag befinner mig på en plats utan "exotiska" djur tänkte jag lysa upp tillvaron med några blixtar. Med hjälp av en fågelmatning, en Canon 580 EXII och en Sigma DG 500 Super skred jag till verket.
Ännu lite närmare så framkommer vingarnas fantastiska struktur. Här en talgoxehona vilket syns tydligt på hur den svarta slipsen är tunn och försvinner ner mellan benen. En hanne är helsvart mellan benen.
Det är nästan olovligt knepigt när man inte har tillgång till ett automatiskt system där fågeln själv triggar slutaren när den flyger förbi. Se t ex Felix Heintzenbergs fina vattenfladdermusbild med en sådan setup.
Nu med Eos 7D's hyfsat kompetenta fjärrblixtutlösning behövdes inte ens ST-E2 fjärrutlösaren dammas av!
Jag försökte att undvika en alltför extrem studio-look. Det gick väl ok ibland, som med nötväckan. Men med hög granskog och total brist på solljus fick blixtarna stå för nästan allt ljus. Nästa gång kanske det blir lite mer subtilt!
Hur som helst var det riktigt kul, och personligen tycker jag fåglarna gör sig bäst i flykten!
Snatter, tjuvar och banditer
För att ligga mitt i Solna, intryckt mellan E4 i öst, E18 i norr, Frösundaleden i syd och hela självaste Sundbyberg i väst, är Råstasjön en fågellokal av rang. Kanske en av Sveriges roligaste vattenrallokaler dessutom! Kolla gammalt inlägg här. Hur som helst tänkte jag att snatteränderna som hängt där ett tag var värda att förevigas.
För trots vattenrallar, överflygande duvhökar och stora mängder hägrar är det lite av en park. En fågeldamm långt borta från vildmarkens romantik med promenadglada Solnabor ett par meter bakom fötterna när man ligger i högar av vitkindad gåsbajs för att få en låg och fin kameravinkel. Inte helt olikt de mindre angenäma delarna av en sommarhet kohage. Men med lite tur finns det alltid en möjlighet att se något som överraskar en. Det hände mig den här morgonen, för mitt bland dreglande brödtiggande gräsänder pågick ett spel med ombytta roller som jag aldrig tidigare sett.
Dreglande gräsand i en höstfärgad Råstasjö igår.
Det gäller snatteränder. De är väl de mest harmlösa bland änder. Runt gulligt huvud. Attackerar aldrig matande entusiaster. Är sällan "för många" så folk blir irriterade. Men denna morgon när jag kom fram märkte jag att snatteränderna, så att säga, tagit rygg på varsin sothöna. Sothönsen fick sitt dåliga rykte när det upptäcktes att dessa banditer ibland kan döda ungar vilket filmats och visats i naturdokumentärer - det ser onekligen grymt ut på film (länk till youtube-klipp).
Inte alltid populär, men denna dag ett av flera sothöneoffer.
Så såg det ut. Överallt. En till två snatteränder per stackars sothöna.
Hur som helst. Varför blir det så här? Jo hela alltet går ut på lättja och sparsamhet med energi samt en gnutta går det så går det. Snatteränder dyker inte, och om maten är för långt ner kommer de inte åt den. Sothöns dyker. Om då snatteränderna kan stjäla det sothönsen plockar från botten så är väl deras liv helt enkelt toppen!
En stjälaglad snatterand, hona, som inväntar det sothönan dyker upp med.
Så snatteränderna låg lugnt stilla och väntade på att sothönsen skulle komma upp med något kransalgsliknande. Det var något komiskt över det hela. Det var en dramatisk scen utan så mycket drama. Sothönsen bråkade inte så mycket. Snatteränderna var inte speciellt aggressiva utan allt gick rätt lugnt tillväga.
Hannen ligger bokstavligen på ytan och tittar ner för att se var sothönan dyker upp.
Då frågar man sig om det här är något vanligt? Eller hur! Har jag legat där i vitkindade gåsbajset och bevittnat något unikt? Litteraturkoll vid hemkomsten visar att så här gör just de gulliga och harmlösa (?) snatteränderna. När käket tar slut på grunt vatten lämnar de antingen rastplatsen eller övervintringsplatsen eller så stannar de kvar, om det finns sothöns, som så att säga löser problemet med alltför djupa vatten. Och snatteränderna i Nordamerika är inte sämre. Där stjäler de ifrån de amerikanska sothönsen. Snatteränder som tjuvar - en lite annorlunda söndagspredikan ute i det vilda Solna!
Inte alltid lätt att vara ensam sothöna mot tjuvaktiga snatteränder. Andaction i Solna.
