Årets första rådjurskid!

Våren rullar på i högsta hastighet. I onsdags när jag satt jag på flygbussen för att åka ner på en snabbresa till Italien såg jag årets första rådjurskid. Det stod där med sin mamma och diade. Trots att man svischar förbi i över 100 km/h och bara ser denna scen i någon sekund fastnar den där, för alltid, i minnet. Men detta är inget jag ser varje vår, men alldeles purfärska rådjurskid har jag hittat ett par gånger förut, och det värmer alltid lika mycket!

Ett rådjurskid som traskade obekymrat omkring i ädellövskogen. Björnö, Ingarö, juni 2008.

Man vet inte aldrig riktigt när man ska stöta på dessa krabater. Ett par år tidigare låg denna unge och tryckte i gräset när jag var ute och inventerade fåglar längs min standardrutt på Vindö..

De trycker hårt i gräset dessa små rådjurskid! Vindö, Uppland, maj 2006.

 

 

Hitta ditt favoritdjur!

Även om många idag känner till Artportalen.se tycker jag den är värd att knuffa för lite extra nu när våren väl kommit och djurintresserade fotografer går man ur huse. Artportalen fyller många syften, men ett syfte jag vill föra fram lite extra är dess användbarhet för alla som är intresserade av djur och natur, och självklart för alla oss som älskar att fota dessa djur, stenknäckar, hasselsnokar och sexiga hoppspindlar.

En av flera små, men ack så läckra hoppspindlar. Detta är en Aelurillus v-insignitus och just här spelar han med sina pedipalper för en hona i närheten. Värmdö, Uppland, april 2007.

Ofta ser man trådar i FS-forumet om var man kan hitta ett speciellt kryp, var häckar dessa fåglar och så vidare. Om man vill ha tips på lokaler där speciella arter lever, surfa då in på Artportalen.se och välj den organismgrupp du är intresserad av. Du kanske undrar var man kan plåta ädelguldbaggar Gnorimus nobilis? Välj då Rapportsystemet för småkryp. När du är framme klicka på fliken . I rutan skriver du namnet på det djur du vill veta var det finns. Sedan har de massor av möjligheter att finna loker med just denna ädla bagge. Varför inte sätta dig i lugn och ro med en insektsbok och en kopp kaffe och börja fantisera! Förmodligen vill du genast leta upp lokaler där åttafläckiga praktbaggar bor och sedan köra dit redan imorgon. Men det finns så klart ett aber, man ska hitta djuren när man väl är framme. Det är en ofta en helt annan sak. Men är man inte på rätt plats är i alla fall chanserna betydligt lägre.

Denna rödlistade guldbagge skiljer sig från de betydligt vanligare guldbaggearterna bland annat genom "midjan" mellan bakkroppen och halsskölden. Detta är en ädelguldbagge (Gnorimus nobilis). Halltorps hage, Öland, juni 2008.

En annan möjlighet denna fantastiska portal erbjuder är att du inte behöver söka efter något speciellt art utan kan istället se vad som rapporterats i ett område du ofta besöker eller kanske är intresserad av att besöka i framtiden. Gå då tillbaka till men istället för att skriva in ett sökord klickar du på fliken . Klicka först på en röd förstoringsfyrkant och klicka sedan på den del av Sverige där den plats du är intresserad av ligger. När du kommit rätt väljer du och sedan . Detta kan vara bökigt att göra om du inte zoomat in ordentligt i kartan, och visst, denna databas över våra svenska arter är inte komplett. Har du otur finns det inget rapporterat alls på den plats du valt. Men finns det information om det område du är intresserad av kan denna geografiska sökning också kombineras med att du samtidigt söker på en viss djurgrupp. När du väl kommit igång kan du välja massor av olika kriterier för din sökning, möjligheterna är mycket stora. Artportalen.se är ett kraftfullt verktyg för oss som gillar att hitta roliga arter!

Använder du Artportalen.se kan du faktiskt också få lite hjälp med det där lite klurigare problemet, att väl hitta djuret när du kommit fram till din lokal. Detta är möjligt eftersom du kan läsa kommentarer om omständigheterna runt ett visst rapporterat fynd. Hur och var någon hittat ett djur. Var det krypandes på stammar, gömd i gräset eller är det kanske bara massa småfjärilar folk lockat med lampa på natten? De där nattflygande småfjärilarna kan vara mycket besvärliga att finna vilandes på dagen...

Vissa djur behöver man inte Artportalen.se för att finna. Blåmesar är en av våra vanligaste fåglar och besöker dessutom fågelmatningar frekvent. Norra Djurgården, Stockholm, November 2007.

Tack vare sökningar på Artportalen.se kan du få kanonkoll på vad du har möjlighet att finna i ett speciellt område vid en given tidpunkt eller var du ska hitta just ditt favoritdjur. Tänk också på att detta gäller inte bara insekter, Artportalen.se har sex olika ingångar med helt olika slags organismer, så något matnyttigt kan även den kräsna finna. Dessutom, vill du kan du registrera dig och bidra med dina egna obsar om du vill. Det är bara att sätta igång och söka - lycka till!

Kan det vara sant? Självmordsbombande myror!

Som kontrast till gnället i förra veckan om medias felrapportering av fossilet Ida vill jag skriva några rader som bara är kul och spännande. För ett drygt år sedan läste jag någonstans på nätet om myror som sprängde sig själva i luften. Jag trodde inte mina ögon. Spektakulära exempel som detta brukar locka forskare till sig och ifall det är sant och om man förstår hur något likt detta utvecklats letar alltid sådana här exempel sig in i kurslitteratur. De brukar bli standardexempel för någon sorts fenomen, i det här fallet självuppoffring och därigenom en extrem form av samarbete. Några andra berömda exempel är bönsyrsehonan som äter upp hannen medan de parar sig, silvertärnans fantastiska flyttning mellan de två polerna eller varför inte de berömda syskonmorden (siblicid ) som sker i boet hos till exempel vissa hägrar och sulor.

 

En svensk Camponotus-myra. De kallas hästmyror och är saftiga biffar. Inga av våra svenska hästmyror kan spränga sig själv i luften. Sturefors, Östergötland, juli 2007.

Men när jag försökte hitta information om dessa självmordsbombande myror i litteraturen tog det stopp. Ingen verkar ha studerat detta beteende! Efter envetet letande hittade jag till slut en artikel som handlade om dessa självmordsbombande myror, men artikeln handlade knappt om detta märkliga fenomen utan var istället en kemisk analys av den gegga som slungas ut ur en exploderande myra. Titeln på artikeln var minst sagt ovanlig; “The Chemistry of Exploding Ants ”! Men är det något man undrar om som gäller myror beger man sig allt som oftast till Hölldobblers och Wilsons myrbibel “Ants”. Och visst, de beskrev detta fenomen i korthet. Efter att i alla fall hittat ett par solida källor till detta fenomen var jag förbluffad; hur kunde detta inte vara välkänt? För detta verkar vara sant!

 

Ännu ett exempel på en svensk släkting till de asiatiska självmordsbombande Camponotus-myrorna. Denna kutar bara omkring på stammen vid sitt bo och håller inte på med krigföring just vid fototillfället. Värmdö, Uppland, juni 2007.

Det jag nu lärt mig är att ett en liten grupp sydostasiatiska släktingar till våra hästmyror (Camponotus -myror) har utvecklat överdrivna körtlar som sträcker sig från huvudet, ner genom mellankroppen hela vägen till bakkroppen. Dessa körtlar är överdrivet stora och innehåller bara denna gegga, eller en vätska innehållande bland annat polyacetater, hydroxyacetofenoner och alifatiska vätekarboner om man är intresserad av kemi(?). Flera av ämnena har aldrig tidigare hittats hos insekter. Nog om kemin, tricket myrorna gör är att vid ett krig mot en konkurerrande stam spänner en soldatmyra speciella muskler som gör att dessa körtlar dras sönder, spricker och sprängs, och ut slungas vätskan på fienderna. Onödigt att säga är kanske att myran som spränger sig själv dör i sammanhanget.

 

En förtrollad värld i den blå timmen. I denna del av världen springer Camponotus-myror omkring och spricker. Taman Negara, Malaysia, februari 2006.

Då historien om dessa myror är så sanslös och eftersom fenomenet är förvånansvärt okänt beslöt vi oss, jag och en kollega som heter Patrik Lindenfors , för att skriva en populärvetenskaplig artikel om dessa självmordsbombande myror och om varför ett sådant beteende alls kan komma att utvecklas. Denna extrema form av samarbete hos dessa Camponotus-myror kan vi nämligen förstå tack vare evolutionsbiologi och kunskap om myrornas speciella genetik. En myr-värld fri från de kulturella och religiösa orsakerna som istället förklarar självmordsbombande hos oss människor.

Artikeln finns i tidningen Fauna och Flora och vill du läsa mer kan du ladda hem en pdf-fil här .

Ida, Ida, lilla Ida, eller när vetenskapsrapporteringen går fel, HELT fel...

Ingen kan väl ha undgått dagens rapportering om upptäckten av ännu en felande länk, apfossilet Ida. Franzen med flera har beskrivit ett nytt apfossil i tidskriften PLoS One som är fantastiskt komplett och ger ökad kunskap om den tidsperiod då halvapor och egentliga apor utvecklades. Detta är självklart en stor och viktig upptäckt, men detta räckte tydligen inte.

Bland annat DN , Aftonbladet och Metro skriver om detta som att man nu äntligen funnit den felande länken mellan apor och människor! Aftonbladet och Metro citerar dessutom källor som kallar detta fossil för “världens åttonde underverk”.

Suck. Idas ålder uppskattas vara ungefär 47 millioner år gammalt. Om vi ska prata om människans evolution hamnar vi då ungefär 40 millioner år fel. Detta eftersom den närmaste gemensamma förfader vi delar med våra idag närmaste släktningar, schimpanserna, levde någon gång för ungefär fem till sju miljoner år sedan. Visst är vi släkt med Ida. Men det är också alla andra egentliga apor och människoapor, det vill säga de flesta aporna som studsar omkring på vår jord! Vi vet idag ganska mycket om människans evolution, denna engelska Wikipedia-artikel ger en klar översikt över ämnet.

 

En av Idas många apsläktningar, Grissvansmakak (Macaca nemestrina), Khao Yai, Thailand, Juli 2007.

 

En av forskarna, Jörn Hurum, säger enligt Aftonbladet “Det här är det närmaste vi kan komma en förfader till människan”. Suck igen. Visst, ett unikt komplett fossil av en apa som levde för länge sedan. Det har varit märkligt att läsa om det här idag. Hurum har samtidigt med denna publicering lanserat en hemsida, lanserat en bok om fyndet, hållit presskonferens och överdrivit sitt fynds betydelse på ett för vetenskapen alldeles nytt sätt. Han tycker själv att det inte är något fel, rock- och idrottstjärnor engagerar media också, ju! Men, medierapportering av forskning tycker jag ska utgå ifrån vad resultaten handlar om, inte om att slå på stora trumman och sprida felaktiga budskap.

 

En rehabiliterad orangutang nu äntligen ute i den vilda regnskogen. Inte vår närmaste släkting bland människoaporna, men mycket närmre släkt med oss än Ida. Sepilok, Borneo, februari 2006.

 

DNs vetenskapsredaktion med Karin Bojs i täten tycker jag normalt håller mycket hög klass. Läs gärna Bojs rapportering från den aktuella svininfluensan som exempel på vetenskapsjournalistik av hög klass. Men dagens djupdykning ner i det spekulativa träsket tar priset – hoppas det går riktigt lång tid tills något liknande händer.

Levande frågelådan och märkliga fiskar

Kul dag på jobbet idag! Tillsammans med sju andra forskare på Stockholms universitet satt jag med i panelen på den “Levande frågelådan ”. Lite i tio i morse strömmade det in 1 000 frågvisa femteklassare i vår största aula till tonerna av musik. Det här är väl det närmsta man kommer rockstjärnedrömmen som akademiker...

En av de frågor jag fick handlade om det finns några djurpappor som kan föda levande ungar - och visst finns det exempel på det! Sjöhästar är märkliga och man kan säga att hos just sjöhästa föder hannarna barnen . Men, som hos alla djur bär honan på äggen och hannarna på spermerierna. Att prata ägg och spermier är alltid tacksamt, tolvåringarnas uppmärksamhet skärps direkt när dessa ord nämns! Hur som helst, efter en parningsdans mellan två sjöhästar lägger sjöhästhonan in sina ägg i en speciell ficka hannen har på sin mage. Honan har en speciell äggläggare för att kunna lägga sina ägg i hannens ficka. Honan som tidigare var tjock av ägg blir nu smal och då hannens magficka fylls med honans ägg blir han “med barn”. Sedan mognar äggen i hannens magficka och till slut kläcks äggen i magen. Precis som när honor föder barn föder sjöhästhannen barn genom att muskelrörelser pressar ut de nykläckta ungarna ur magfickan.

En kortnosad enhörningsfisk (Nasua unicornis), som inte byter kön under sitt vuxna liv. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Det där med kön är inte så självklart i djurvärlden som man kan tro. Hos fiskar kan en och samma individ spendera en del av sitt liv som hona och en annan del av sitt liv som hanne; operationslöst könsbyte ! Hos ödlor och ormar är det temperaturen som ägget utsätts för under utvecklingen som bestämmer vilket kön det blir på den lilla ungen som till sist kläcker sig fram ur ägget.

En grön havsköldpadda (Chelonia mydas) på väg ner mot sjögräsängen för ännu en portion mat. Vilket kön denna individ har berodde på hur varmt det var där ägget låg i sanden. Marsa Alam, Egypten, April 2009.

Slutet av timmen präglades av de stora frågorna. När tar solen slut? När går jorden under? Men till slut blev det för mycket myror i brallan, och när det väl var slut exploderade aulan av prat, skratt och spring. Och vi “gamla” panelhönor återgick till den mer normala världen bakom skrivbord och tyst lugn. Men jag hade kul, och förhoppningsvis hade barnen en rolig timme och en minnesvärd utflykt.