Johan Lind njuter natur
Snatter, tjuvar och banditer
För att ligga mitt i Solna, intryckt mellan E4 i öst, E18 i norr, Frösundaleden i syd och hela självaste Sundbyberg i väst, är Råstasjön en fågellokal av rang. Kanske en av Sveriges roligaste vattenrallokaler dessutom! Kolla gammalt inlägg här. Hur som helst tänkte jag att snatteränderna som hängt där ett tag var värda att förevigas.
För trots vattenrallar, överflygande duvhökar och stora mängder hägrar är det lite av en park. En fågeldamm långt borta från vildmarkens romantik med promenadglada Solnabor ett par meter bakom fötterna när man ligger i högar av vitkindad gåsbajs för att få en låg och fin kameravinkel. Inte helt olikt de mindre angenäma delarna av en sommarhet kohage. Men med lite tur finns det alltid en möjlighet att se något som överraskar en. Det hände mig den här morgonen, för mitt bland dreglande brödtiggande gräsänder pågick ett spel med ombytta roller som jag aldrig tidigare sett.
Dreglande gräsand i en höstfärgad Råstasjö igår.
Det gäller snatteränder. De är väl de mest harmlösa bland änder. Runt gulligt huvud. Attackerar aldrig matande entusiaster. Är sällan "för många" så folk blir irriterade. Men denna morgon när jag kom fram märkte jag att snatteränderna, så att säga, tagit rygg på varsin sothöna. Sothönsen fick sitt dåliga rykte när det upptäcktes att dessa banditer ibland kan döda ungar vilket filmats och visats i naturdokumentärer - det ser onekligen grymt ut på film (länk till youtube-klipp).
Inte alltid populär, men denna dag ett av flera sothöneoffer.
Så såg det ut. Överallt. En till två snatteränder per stackars sothöna.
Hur som helst. Varför blir det så här? Jo hela alltet går ut på lättja och sparsamhet med energi samt en gnutta går det så går det. Snatteränder dyker inte, och om maten är för långt ner kommer de inte åt den. Sothöns dyker. Om då snatteränderna kan stjäla det sothönsen plockar från botten så är väl deras liv helt enkelt toppen!
En stjälaglad snatterand, hona, som inväntar det sothönan dyker upp med.
Så snatteränderna låg lugnt stilla och väntade på att sothönsen skulle komma upp med något kransalgsliknande. Det var något komiskt över det hela. Det var en dramatisk scen utan så mycket drama. Sothönsen bråkade inte så mycket. Snatteränderna var inte speciellt aggressiva utan allt gick rätt lugnt tillväga.
Hannen ligger bokstavligen på ytan och tittar ner för att se var sothönan dyker upp.
Då frågar man sig om det här är något vanligt? Eller hur! Har jag legat där i vitkindade gåsbajset och bevittnat något unikt? Litteraturkoll vid hemkomsten visar att så här gör just de gulliga och harmlösa (?) snatteränderna. När käket tar slut på grunt vatten lämnar de antingen rastplatsen eller övervintringsplatsen eller så stannar de kvar, om det finns sothöns, som så att säga löser problemet med alltför djupa vatten. Och snatteränderna i Nordamerika är inte sämre. Där stjäler de ifrån de amerikanska sothönsen. Snatteränder som tjuvar - en lite annorlunda söndagspredikan ute i det vilda Solna!
Inte alltid lätt att vara ensam sothöna mot tjuvaktiga snatteränder. Andaction i Solna.
Radiohusekens vara eller icke vara? En lösning!
Gamla träd bedöms av många som mycket värdefulla. Vissa träd blir så berömda att de får egna namn, trots att de står långt ifrån ära och redlighet och bara ses av ett fåtal människor då och då. Drottning Kristina-eken vid f.d. Lumpeboäng är en sådan skönhet berömd i det dolda.
"Kan man lika gärna hugga ned trädet? Nej, skyddet har sitt berättigande. Även om det idag står ensamt vet man inte hur miljön runt ett isolerat träd kommer att se ut om låt säga ett par hundra år, när trädet kanske fortfarande finns kvar. Trädets betydelse för den biologiska mångfalden kan alltså både öka och minska under årens lopp, på sätt som vi kanske inte kan förutse idag.
Man får inte heller glömma bort estetiska och andra känslomässiga värden som många människor upplever inför väldiga träd."