Press
Det finns olika anledning till att "pressa" den svartvita filmen för att få ökad känslighet (högre ISO/ASA).
Den första anledningen är uppenbar, man kan behöva snabbare slutartider eller mindre bländare. För att undvika skakningsoskärpa eller rörelseoskärpa så måste man pressa filmen om ljuset inte räcker till. Vanligtvis pressar man "snabba" filmer som har nominell känslighet på 400 ASA (ISO). Ett steg blir 800 ASA, två steg blir 1600 ASA.
En annan anledning är att man vill öka kontrasten och få en annan tonkurva eller gradiation. Ofta handlar det om tycke och smak, kanske för att få lite dramatik, kornighet eller konstnärligt stuk i bilden. Inspiration från de gamla mästarna och karaktären i deras bilder kan vara en morot.
I detta inlägg har jag testat att pressa Ilford DELTA 400 ett steg till 800 ASA. Genom att framkalla filmen lite längre än vanligt i Kodak D76 framkallare.
Zelda.
Den svarta labradoren Zelda i soffan gör sig bättre än vad jag förväntade mig. Svärta och mörka partier kan vara svåra att bemästra, framförallt vid pressning av filmen. Men också att T-korns film typ Ilford DELTA eller Kodak TMAX har svårt för att teckna i riktigt mörka partier redan i nominell känslighet. Tricket är att lyckas med exponeringen, då främst genom att undvika underexponering. Den svarta hunden är absolut viktigast och soffan med omgivning får bli som det blir.
Emilia.
Kornet ökar i storlek vid pressning, men skärpeintrycket kan t.om öka pga. kornet och den ökade kontrasten som överframkallningen ger.
Tittar man kritiskt på jackan i bilden så syns det att filmen inte kan hantera svärtan ordentligt. Gradiationen blir flack och olika partier "sotar igen". Jackan ska egentligen vara blankare och inte så här matt.
Här är det inget problem eftersom sotningen inte är något som stör själva bilden. De annars fula sotade kornen drunknar i svärtan.
I badkaret.
Det är alltid spännande att få se hur den svartvita filmen hanterar ljuset. Förväntan på resultatet är egentligen den stora skillnaden gentemot digitalt foto då man har direkt kontroll på processen och resultatet. Det gulliga ansiktet passar fint in i motljuset och gråskalan går ju att modellera (gradera) i redigeringen efter att negativen är digitaliserade.
Ödeladan.
Svagt ljus, lång exponeringstid och ett ordentligt stöd för den handhållna kameran. Tack vare att Lisa står stilla så räcker 800 ASA till för att få skärpa utan skak eller rörelse.
Fingervirkning.
En snabb film hjälper till att fånga ögonblick och ger möjlighet till spontana bilder. Korta slutartider är ett måste.
OMDÖME om Ilford DELTA 400 framkallad till 800 ASA i D76.
Filmen får både ris och ros. Egentligen så försämras filmen gradiation så att mörka eller svagt exponerade partier saknar separation.
Men den ökade kontrasten och karaktären i bilden kan ofta passa väldigt bra och lyfta en annars ganska livlös bild.
Kornigheten ökar men vid 800 ASA är det inget problem alls tycker jag. Vill man ha finare korn så finns det andra framkallare som ger ett annat resultat än D76.
Slarvmarginalen minskar vid pressning av film och att exponera korrekt blir viktigare än vid normal framkallning. Så det går åt mer dyr film och kräver fler alternativa exponeringar när man pressar rullen.
Filmen är framkallad i D76 brukslösning 11 min i stället för 9.5 min. Agitering första 15 sekunderna därefter en vändning av dosan varje helminut.
Jag väntar hem lite film och kemi från Foma i veckan.
Egentligen så gillar jag inte T-kornsfilmer men lite experiment är ju kul.
Den bästa T-filmen är nog Fomapan 200 som är OK och billig.
"It is the film of new generation, making full se of outstanding properties of hexagonal core/shell tabular silver halide grains."
Det ser onekligen ut att vara T-korn.