Korn och Pixlar
En svarvit rulle i kamerornas kamera
Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad
Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.
Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.
Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.
Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)
Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.
Zeiss optik
Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm
En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm
Varför analogt kan man undra?
För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ.
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.
Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+
Gradiation
Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)
Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm
Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.
Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.
Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.
Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.
Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm
Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200.
Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html
Analog svartvit fotografi. Klassiskt snitt finns kvar när negativen digitaliseras.
Analog fotografi visar framfötterna igen.
Många unga fotografer lockas till svartvit film och äldre rävar får återfall eller söker sig tillbaks till sina rötter.
Det är nog väldigt få gamla fotografer som lockas av mörkrum och miljöfarliga kemiskålar.
Men att ladda en kamera med film och sedan digitalisera bilderna, det är en metod som verkar få renässans.
Lisa som prinsessa i trädgården. Ilford FP4+, EF 200mm f2,8 L
Ett smidigt sätt att digitalisera negativen är att fotografera av dem med systemkamera och makro-objektiv. Eller med en annan kamera som klarar av ta extrema närbilder, så att bildrutan fylls av negativet.
Det går även att skanna med en vanlig flatbäddskanner som har dia-lock eller filmtillsats. Men räkna då med lite sämre skärpa och upplösning eftersom dessa skannrar har betydligt sämre prestanda än vad som uppges av fabrikanten.
Entrén till dasset på Boskälle ödegård. Ilford FP4+, EF 50mm f 1,4.
För att få ut mesta möjliga kvalitet ur ett småbildsnegativ 24x36 mm så krävs antingen en bra filmskanner eller ett makro-objektiv på systemkameran. Riktigt bra filmskannrar är dyra och de ska ha en verklig upplösning på över 3000 dpi, helst ändå bättre för att krama ur detaljer och teckna ut kornen från en finkorning film.
Gradiation, gråtoner och omfång. Photoshop eller andra redigeringsprogram låter oss uttnyttja filmens alla möjligheter för att få fram önskvärd gradiation i bilden.
Gammal traktor från 60-talet som fortfarande tjänstgör. Ilford FP4+, EF 50mm f 1,4
Det är nog den svartvita filmens karaktär av svärta, gråtoner och kornstruktur som lockar mig till analog fotografi igen.
Egentligen är man lyckligt lottad när man kan köra både digitalt med dessa alla fördelar och analogt med dess tjusning.
Det ena är ju inte bättre än det andra. Dagens systemkameror har ett dynamiskt omfång som lätt rymmer den analoga filmens alla toner från svärta till vitpunkt.
Inte bara småbildsformat 24x36 utan även mellanformat 645, 6x6 eller mer för stora negativ.
Rohny Gustavsson mästerfotograf från Kalmar. Ilford FP4+, EF 50mm f 1,4
Min fotokompis Rohny har vänligt nog lånat ut sin Hasselbladare med tre objektiv till mig.
(Första rullen vände jag avigt och exponerade skyddspapperet i stället för emulsionen så filmen var blank efter framkallningen. Jag återkomma när laddningen lyckas)
Rohny har det analoga uti sina fingerspetsar och kan visa upp många fina bilder. Nu går han igång på videofilmning med sin vanliga nyfikenhet och utvecklingspotential.
Det går givetvis mycket bra att fotografera av sina mellanformatsnegativ 6x6, 6x7, 645 eller vilket format man nu har.
Epson har några populära flatbäddskannrar med dialock som skannar mellanformat med hyfsad kvalitet, men är sämre för småbild.
Man uppger alltför höga siffror i vanlig ordning, den faktiska upplösningen landar på max ca 2200-2300 ppi vilket räcker ganska långt. Om man scannar ett småbildsnegativ 24x36mm så motsvarar det ungefär samma upplösning och skärpa som om man fotograferar av negativet med en kamera på 8 Mpix. Scannar man 6x6 så motsvaras det av 21 Mpix. Dagens systemkameror har över 20Mpix vilket räcker för finkornig småbildsfilm.
Filmskannrar för mellanformat är mycket dyra och rent professionella.
Nikki ca 1985. Kamera Kowa six 6x6 (digitaliserad med makro-objektiv)
HD. Kamera Seagull 6x6, Finkornig film. Avfotograferat negativ med 30 Mpix
Med mellanformat kan man göra stora förstoringar och utskrifter med mycket bra skärpa och så gott som utan kornighet.
Småbildsformat och kornighet
Lisa väntar på att få posera när mamma Sofia jobbar med ett fotoprojekt. Ilford FP4+, EF 200mm f 2,8 L
Kornighet var på den gamla goda analoga tiden ofta ett aber. Film har dålig känslighet jämfört med dagens digitala kameror.
Men korn är sällan störande utan kan ge bilden tilldragande karaktär och ruffighet.
Jag tilltalas av medelkänsliga eller lågkänsliga svartvita filmer för 24x36mm. Ilford FP4+ har funnits i snart ett sekel (kom någon gång på 30-talet). Man kan använda den som lågkänslig med riktigt fint korn om man framkallar den lite kortare tid än normalt. Eller kan man öka känsligheten och kontrasten med längre framkallningstid, då ökar kornet.
Med bra skarptecknande optik och korrekt exponerade bilder så är kornighet inget problem.
Torghandlare Kalmar ca 1974. Film Tri-X den mest klassiska och välkända svartvita filmen.
Här finns allt man behöver veta om scanners:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
Kategorier
- Film och video
- Intresse - Digital efterbehandling
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Husdjur / Tamdjur
- Intresse - Macro
- Intresse - Mörkrum
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Studio
- Intresse - Svart-vitt
- Intresse - Utrustning
- Intresse - Vilda djur
- Intresse - Växter, insekter, naturdetalj
- Teknik - Makro
- Teknik - Mörkrum alt. teknik (analogt)
- Teknik - Studioljus (inne/ute)
- Teknik - Sv/v
