Mark Power – fotografsamtal på Magnum

Det är lätt att känna sig bortskämd med tillgången av fotografiska begivenheter i London som exempelvis dessa samtal på Magnums kontor i staden. Den här gången var det Mark Powers tur. 

Magnumfotografen Mark Power är en engelsman från Leicester som slog igenom med boken The Shipping Forecast 1996. När den gavs ut så hade han försökt att etablera sig som en fotograf i tio år. Fotoböcker har normalt sett ingen större publik och även en lyckad utgåva kan förväntas sälja runt 1 500 till 2 000 exemplar tydligen. Marks bok blev oväntat populär, särskilt efter den uppmärksammades av dagstidningen The Guardian som utnämnde den till "månadens bok" (eller så var det "veckans bok" – minns inte!). Senare i år så kommer nyutgåva av The Shipping Forecast med en massa (100!) nya bilder. Ser verkligen fram mot den.

För den som inte vet så är The Shipping Forecast ett dagligt radioprogram på BBC motsvarande Sjörapporten från Sveriges Radio. Mark fick idén till sin bok efter att ha sett en kökshandduk med en karta över Storbritannien med de olika havsområdena utmärkta. Han tyckte att det var fascinerande att dessa områden man hört nämnas på radio fakstiskt fanns på riktigt och fick idén att fotografera på stränderna som vette mot dessa områden. Vem är den svenske fotografen som gör en motsvarande bok från ett svenskt perspektiv med Kattegat och Finska viken som fotosubjekt? Glöm inte vem som gav er idén!

Här är en karta över de olika områdena som det finns bilder ifrån i ”The Shipping Forecast”.

Samtalet täckte också det stora projekt som Good Morning America! utgör. Mark har hittills givit ut tre böcker av fem planerade. Han har helt enkelt besökt USA ett flertal gånger för att åka omkring och fotografera dagens USA. Det är han duktig på och jag tycker om alla tre böcker som publicerats och ser förstås fram emot de övriga två, varav den första kommer ut nästa år. Det hjälper också att jag är svag för Americana. Mark fotograferar med stativ och en digital storformatskamera av märket Alpa, med vilken man tar fyra bilder som sedan digitalt jämkas ihop. Det ger en enorm detaljrikedom om man gillar sånt. Jag är mest intresserad av innehållet och kompositionen.

Många här på Fotosidan (och på andra håll) talar ofta om hur viktigt det är med en berättelse i fotografier men Mark sa att det är något som han inte eftersträvar. Istället tycker han om att låta ett par bilder i ett uppslag interagera med varandra för att skapa något slags dynamik som annars inte skulle finnas där. Min fråga är förstås hur han tänker när han bara har en bild i ett uppslag? Jag tror att han sa nåt om att vissa bilder inte är så starka ensamma (underförstått att andra är starka) men att då ett par bilder kan lyfta varandra till en högre höjder. Jag tycker mig se berättelser ibland i hans bilder men jag är glad över att en så pass känd och framgångsrik fotograf som Mark Power inte fäster så stor vikt vid berättelser i fotografier. För det gör inte jag heller!

Marks samtalsstund var för övrigt mer strukturerad än Christopher Andersons dagen innan (skildrades tidigare i detta blogginlägg). Här är några bilder (alla tagna med min iPhone) som skildrar hur det såg ut när Mark höll låda med sin förläggare från bokförlaget Gost.

Marks dotter Chilli Power (jäkligt coolt namn får man väl säga, va?) från Magnum introducerar sin pappa och Gosts Stuart Smith till en förväntansfull publik.

En sån här bild ger boksamlaren i mig ångest för det är några stycken där som jag inte äger.

Här ser vi Stuart Smith från Gost Books Ltd beundrandes de böcker som fanns till salu på Magnums bokmarknad som hölls under dagen.

Andra fotoboksälskare som försöker hitta ett fynd. Själv köpte jag David Hurns "Living in Wales" som jag senare givit bort som 60-års present till en walesare.

Jag köpte inga böcker av Mark denna gången men hade med mig några som var osignerade.

Så, om ni kollar upp Mark Powers fotografi, vad tycker ni? Och vad anser ni själva om vikten av berättelse inom fotografier? Kommentera gärna!

Ha det så gott! /Fredrik

Rule Britannia (i 70 år)!

I förförra veckan fick vi som bor i Förenade Kungariket en dag extra ledigt! Och eftersom man skjutit på den ordinarie röda dagen i slutet av maj så blev det en riktigt fin långhelg, från torsdagen till söndagen. Vadan detta? Jo, såklart för att drottning Elizabeth lyckats klamra sig fast på den brittiska tronen i hela 70 år (till sonen Charles förtret?). Självklart så måste man som gatufotograf göra sin plikt och skildra firandet. Henri Cartier-Bresson tog ju några klassiska bilder i samband med kröningen av drottningens pappa 1937 och det var bland annat med hans bilder av det firande folket i sinnet som jag gav mig ut. Givetvis så hoppades jag på lite folkliga bilder à la Martin Parr också. 

Jag är rätt ambivalent till kungahus. Förstår det omoderna och odemokratiska i det hela men inser också att det nog går att argumentera för ett slags turistiskt och affärsmässigt värde. Om man nu behöver en statschef så kanske kung eller drottning är bättre än en avdankad politiker? Nåväl, nog är det klart ändå att den pompa och ståt som kungahus medför kan vara mumma för gatufotografen!

Det ska börjas i tid. Vid Piccadilly Circus. 

Dessa tre som hörde ihop rörde sig ned mot Pall Mall från Piccadilly Circus. Nog ingen riktig viking även om sådana nog "turnerade" i England när det begav sig.

Många hade gått "all in" med utstyrsel, flaggor och klädsel. Från Pall Mall där detta foto togs så stod man bra till för att njuta av den stundande överflygningen.

Precisionmässig sifferexercis med högtidligt klädd publik. Tagen med min iPhone.

Detta var nog första gången som jag såg nåt som skulle kunna karaktäriseras som en flyguppvisning. I Storbritannien är de så kallade "Red Arrows" beundrade för flygskickligheten de kan uppvisa. Äntligen fick jag se dem på riktigt. Min iPhone var att föredra när denna typ av foton skulle tas. Så smidig i trängseln.

Rojalistiska damer med den självdistans som behövs om man ska bära denna typ av hattar.

Kan rojalistiska foton göra sig i svartvitt? Ja, kanske?

Britter sägs vurma extra mycket för sina husdjur. Denne vovve slapp att gå. 

Sidostudie av ekipaget.

Denna hund såg ut att ha funnit sig bekvämt tillrätta på Trafalgar Square.

På samma torg satt dessa två par och firade. Mannen till höger kanske tar sig för huvudet då han saknar nåt med unionsflaggan på? Den andre mannen ser dock trots sin utstyrsel ej helt nöjd ut.

En jubileumglass åtnjuts vid Oxford Circus, ett av mina favoritställen för gatufoto i London.

Alla kan kalla sig för drottning om de så vill. I alla fall nuförtiden.

Vid Covent Garden firade dessa väninnor strax innan det började att skymma. 

Jag hade tänkte ha fortsatt att dokumentera firandet under fredagen och lördagen på lite andra områden än centrala London men det var inte lika givande som väntat. Det får helt enkelt vara tillräckligt med fotona i denna blogg.

Som alltid, kommentera gärna och tyck till om bilderna och blogginlägget!

/Fredrik

Samtal och boksignering på Magnum

Den berömda bildbyrån Magnum har kontor i New York, Paris och London. Det sistnämnda passade på att lansera en egen lite bokmässa samma helg som Photo London ägde rum (se mitt tidigare blogginlägg om det eventet). Man sålde nya böcker men även begagnade. Det som främst attraherade mig emellertid var att man både på lördagen och söndagen anordnade samtal med en fotograf och dennes bokförläggare följt av boksignering. Innan lördagens samtal så fanns även Martin Parr där för att signera böcker. Det var glädjande att se att herr Parr var sig hyfsat lik då han förra året 2021 fick en cancerdiagnos. Han verkar inte vara lika mobil som innan sjukdomen och har en speciell stol som han sitter i. Men han lät precis som vanligt och visste jag inte nåt om hans diagnos så hade jag förmodligen bara tänkt att det var åldern som tog ut sin rätt. Jag lyckades utan problem få hans kråka på två av mina Parr-böcker som jag ännu inte hade fått signerade. 

Lördagens huvudfotograf var Christopher Anderson, en amerikan från Texas, som bland annat har jobbat som krigsfotograf. Självlärd inom fotografi. När han skaffade familj så upphörde han med de farliga uppdragen och började samtidigt, som jag antar många fäder gör, att fotografera sin familj. Mycket av samtalet med förläggaren handlade om denna typ av personliga fotografi även samtalet började med boken "Approximate Joy" som kanske kan karaktäriseras som experimentell gatufotografi där fotografen har tagit bilder av folks ansikten i Shanghai med lång brännvidd. Det finns minimalt med miljö i de flesta bilder men människorna i bilderna var som regel ovetandes om att de blev fotograferade. Nu påstår inte Christopher Anderson att han är en gatufotograf eller att boken är gatufotografi så han bryr sig inte om sådana saker för det mesta förmodar jag.

Det är ofta intressant att lyssna på hur en firad fotograf resonerar och vars fotografi man tycker om. Jag har några böcker av Christopher men inte de av hans son och dotter. Även om det är bra fotografi intresserar hans familjefotografi mig inte tillräckligt för ett bokinköp. Det uppskattas förstås av min plånbok som av erfarenhet vet hur lätt jag har det att lägga pengar på fotoböcker. Nästa bok i serien blir icke oväntat en bok om hans bättre hälft. Hon är fransyska och familjen bor numera i Paris. Jag noterar att Christopher har lagt av med att bära en cowboy-hatt för det gjorde han under flera år – jag tyckte det var lite roligt men det går väl inte hem i Frankrike?

Christophers dotter Pia och sonen Atlas fanns på plats i publiken och jag tror att jag skymtade hans hustru också. Magnums lokal är ganska liten och saknar luftkonditionering vilket gjorde att det snabbt blev varmt i lokalen och trots att fotosnacket var intressant så kände man att det under omständigheterna inte vore fel att runda av det hela efter en timme. Pia verkade också ha tröttnat lite och ville nog ha tillbaka pappa från publiken så hon gick sonika och satte sig i pappas knä under den sista halvtimmen. En bra kompromiss! Hon fick dessutom en fråga riktad till sig om hur hon känner det att pappa har gjort en bok med bilder på henne. Publiken skrattade när hon helt enkelt svarade att "jag bryr mig faktiskt inte". Huruvida det är sant är kanske lite tveksamt då man berättade att hon för några år sedan efter att ha sett brorsans bok utbrast "pappa, när ska du göra en bok om mig?". 

När kvällen var slut så hade jag fått både böcker av Parr och Anderson signerade. Påföljande dag var det dags för ännu ett fotograf/förläggare–samtal – denna gång med Mark Power och en representant från förlaget GOST. Om det kommer jag att skriva i ett senare blogginlägg.

Nedan följer lite bilder tagna med iPhone för att komplettera texten.

Martin Parr på plats för att signera böcker.

Chilli Power, Utgivningskoordinator på Magnum introducerar kvällens samtal.

Gregory Barker från förläggaren Stanley/Barker och kvällens huvudfotograf, Christopher Anderson

Mark Power – Magnumfotograf och tillika pappa till Chilli – ställer frågor till sin fotografkollega Christopher.

Dottern Pia hade mot slutet funnit sig tillrätta i pappas knä.

Det skäggige ägget till höger är en nöjd undertecknad som precis fått sina två böcker signerade. Foto: Adam Maizey.

På vilken annan toalett än Magnums kan man förvänta sig en inramad Trent Parke som prydnad?

Det är trevligt att ha ett Magnum-kontor så pass nära och de verkar dessutom fortsätta med sina fotograf/förläggar–samtal och dylikt. Tyckte mig höra att det ingick i nån typ av 75-årsfirandet av organisationen. Jag kommer att försöka att närvara i så stor utsträckning som möjligt. Vet att Bruce Gilden den 16 juni är näste fotograf för rakning. Har lyssnat på honom flera gånger och det är ofta klart intressant. Att jag dessutom har några osignerade böcker gör förstås hans London-besök extra intressant den här gången! 

Ha det så bra!

Photo London 2022

Photo London är ett årligt återkommande fotoevent som sedan nystarten 2015 tar plats i det magnifika Somerset House vid Themsen i 4-5 dagar under första halvan av maj. Jag misstänker starkt att den har blivit inspirerad av Paris Photo som är en större liknande tillställning. Som jag förstår det så är de flesta utställare gallerier som vill visa upp sig och sälja fotokonst. Det finns också en bunt bokförlag bland utställarna och dessutom så finns där alltid renodlade fotoutställningar som ofta är värda att se. När inte Covid är med och påverkar händer det att stora fotonamn ger intressanta föreläsningar eller samtal. Jag har bland andra lyssnat på Bruce Gilden, Stephen Shore och Joel Meyerowitz under åren. Vid förra årets försenade Photo London i september och även nu i maj så fanns inga i mina ögon större namn bland de föreläsande fotograferna tyvärr. Jag hoppas på bättring vid nästa års upplaga.

Trots att jag inte har pengar till att köpa dyr fotokonst så brukar jag i alla fall boka minst en dag för ett besök, och ibland en helgbiljett om en sån finns att tillgå för ett specialpris. Tycker att det brukar vara väldigt givande att under 3-4 timmar att se på en massa, ofta bra, fotografi och utöka mitt fotoboksbibliotek med några impulsköp av fotoböcker som man kanske inte kände till och som verkar bra. Att se fotografier fint utskrivna och upphängda på en vägg är alltid trevligt och föder tankar på skaffa en bra skrivare för att börja göra stora kopior på mina bilder. Brukar tillnyktra dock efter nån dag och inse problemet med vad jag ska göra av mina utskrivna alster.

Så, om ni kära läsare planerar en tripp till Storbritanniens huvudstad på nån vårkant framöver så kan jag rekommendera er att försöka pricka in helgen då Photo London äger rum. Här är några bilder från årets Photo London så att ni får en uppfattning om hur där ser ut och vad man kan förvänta sig.

Fyra foton av Martin Parr till höger i bild. Han är en väl säljande fotograf och är representerad av gallerierna varje år vad jag minns.

En annan återkommande fotograf är australiensaren Tom Blachford med sina noggrant planerade bilder från Palm Springs i USA.

Man kan upptäcka fotografer man inte kände till – Jane Hilton detta år t ex – till höger i bild. Hon är London-baserad men har fotat mycket i västra USA. 

William Klein i storformat gick också att njuta av.

Steven Berkoff är inte bara firad skådespelare som spelar rysk elaking mot James Bond. Han är en duktig fotograf också – här med foton från 1960-talets East End i London där han föddes och växte upp. 

Det eminenta fotoboksförlaget Steidl fanns representerade. Kan verkligen rekommendera Egglestons "The Outlands" samt Bruce Davidsons "Outside Inside". Stora och tunga verk som man gör bäst i att få hemlevererade.

Hittade en hylla med svenska böcker från förlaget Max Ström.

Den utställning som jag var verkligt sugen på var den med Frank Horvat. Tyvärr bara svartvita foton (som förstås var bra!) men inga bilder från hans fantastiska gatufotobok "Sidewalk" som kom ut för några år sedan.

Detta är baksidan på det jättelika "tält" som sätts upp på gården i Somerset House. Jag misstänker att de gallerier med de största plånböckerna ställer ut här.

Hoppas mina foton (alla tagna med min iPhone) förmedlar en rättvis bild från mitt besök denna somriga dag i maj. 

Ha det så bra!

Måndagens skörd av gatufoton!

Påskledigheten ger även oss här i England ledighet fyra dagar på raken. Planen var att åka in till London åtminstone två dagar av dessa och så blev det. Vädret var mestadels soligt och emellanåt rätt varmt. På annandag påsk körde jag svartvitt med min Leica M Monochrom i kombination med Elmarit 28 mm f/2,8 och Summarit 35 mm f/2,4. På bägge objektiven hade jag ett gult filter för att skapa lite mer stuns och kontrast i vissa situationer, särskilt när himlar finns med.

Att fota med en svartvitt kamera tvingar en att tänka lite annorlunda – om man vill. Jag märker att jag för det mesta tuffar på som vanligt i mitt gatufotande men det jag inte gör i samma utsträckning är att reagera på och fånga färgkombinationer på ett sätt som färgfoto medger. En annan positiv sak är att med svartvita bilder så behöver man inte ödsla tid på att bestämma sig för om det ska vara färg eller svartvitt. Kan kännas rätt skönt faktiskt.

Här kommer ett gäng av de bättre bilderna från dagen. De två första är inte utpräglade gatufoton (kanske mer fågelfoton?) som jag ser det men vittnar om hur jag ofta värmer upp med en annan typ av fotografi innan jag kommer dit där antalet människor når en viss kritisk nivå så att gatufoto kan utövas i eftersökt utsträckning.

Slarvade lite med var jag satt fokus i denna bild av duvor – bägge kunde nog ha varit i fokus. Men, tycker att bilden fungerar ändå.

Jag gillar den här vyn precis utanför Waterloo Station – jag fotar den då och då. Här hade jag tur med ett gäng duvor som gav bilden lite extra.

Här hade jag kommit till Londons Chinatown. Tidig morgon så än så länge folktomt. Senare blir här packat med bland annat turister.

Leverans av matvaror till en kinesisk restaurang – mannen till höger verkar dessutom leverera frukost till sig själv och sina kollegor.

Har ingen aning om vad dessa män diskuterade men jag gillade gestikulerandet samt händerna i fickorna.

Denna unga kvinna verkade syssla med nåt seriöst – plugg eller jobbansökan?

Hälsosammare än en cigg men gör sig inte lika bra i gatufoton eller?

Lite stökig bakgrund men när ett ansikte tillåts ta upp så här stor yta kan man lättare stå ut med stöket kan jag tycka. 

Mannen höll på att ordna till sitt bord och kunde inte aktivt sälja in sitt budskap – tveksamt om det hade gjort nån skillnad för den här kvinnan?

I Chinatown igen och nu är det mer folk.

Ännu ett foto från Chinatown – hon poserade inte för mig även det ser så ut.

Missade kyssen men den här kanske blev bättre trots allt?

Man undrar ju vad hon tänker på och hoppas att hon är mer uttråkad än sorgsen.

På väg över Themsen tillbaka till Waterloo Station där tåget hem väntar.

Kommentera gärna om vilka bilder ni tycker bäst om (och vilka som är sämst kanske?).

Ha det gott!