Det finns mycket åsikter om Leica, och visst kan man vara kritisk till ett och annat. Underligt vore väl annars, med en så legendarisk produkt med en så karismatisk historia.
Nu skall man i sammanhanget inte glömma bort att för inte så länge sedan, strax före introduktionen av den första digitala Leican M8, var företaget när att gå under. Vi i kretsarna här i Stockholm gick bara och väntade på konkursbeskedet. Läget var så desperat att den danska agenten för Skandinavien inte kunde ta ut full lön, utan fick sitta på det tysta kontoret och tugga medhavda lunchmackor.
Sedan dess har man varit extremt framgångsrika – och sådant föder gnöl och avundsjuka. Framför allt kommer kritik från de personer som gärna skulle vilja ha en Leica, men inte har råd. Alltså ett regelbundet återkommande ganska lätt genomskådbart ”surt sa räven om rönnbären-snack”.
Visst kan det vara lite löjligt ibland med ”filatelistiska” tendenser i modellutformningar, men jag är glad att Leica klarade sig och finns kvar.