En vildmark mitt i Göteborg

Bakom vårt hus ligger ett berg som är en del av Hisingsparken. En del av parken har gångvägar bänkar mm. Fast den del som ligger nära oss består av en brant skog som högre upp övergår i den Bohusländska graniten med dalar och sänkor.  

Däruppe på toppen i en av dalarna bodde det människor för flera tusen år sedan. Då var toppen en ö i en skärgård. Det enda synbara spåret de lämnat efter sig är en fornborg. En lång stenrammel. Om det var ett befästningsverk eller hade någon annan funktion vet nog ingen. 

Här uppe är man oftast helt ensam och det är sällan man stöter på andra människor. Däremot finns det Harar, flera rådjur och en rävfamilj som håller till i området. Älg förekommer ibland.

Att ta sig upp kräver lite ansträngning. Det är brant. 

När man väl kommer lite högre upp är det slut på skogen och berget tar över. 

När man väl kommit upp så hamnar man i den dal där folk levde på forntiden. Här ser man inte stan och hör den knappt heller. Plötsligt känns det som man lämnat stan. Här råder lugnet.

På sina anar man staden trots allt. På andra ställen är man mitt i naturen.

Här håller också till både Berguv, Vråk, Hök och Falk vissa tider på året.

Korpar brukar också finns på vår och höst. De brukar då blåsiga dagar öva luftakrobatik i uppströmmarna längs bergets branta sidor. 

Går man upp på en av de högre platserna med utsikt gör sig istället staden påmind. Beroende på var man står kan man se stora delar av Göteborg. I söder Göteborgs hamn och centrum, i sydväst Älvsborgsbron, i nordväst ser man Nordre Älvs mynning.

I Väster finns en helt annan del av vår verklighet. Inte särskilt långt bort. Problemområdet Biskopsgården. 

Här har vi den moderna segregationen, bilbränderna, gängkrigen och ständiga skjutningar. 

Tänk att det kan vara så nära och ändå så långt mellan olika områden.

Nej tacka vet jag mitt och hundens berg. Där finns varken segregation eller bilbränder. Där kan man ströva i ro. Nu har ni sett en del av vårt berg.

Ha en bra dag.

Mats

Apple 6+ vs. en Riktig Kamera. Lite Lördagsläsning.

Jag hör till de som har rynkat på näsan när det gäller mobilkameror. Mest tyckt de är någon form av moderna Instamatic kopior. Jag har haft en mängd egna mobiler sedan de kunde ta bilder och hjälpt ändå fler bekanta att försöka skriva ut vad de tycker är fantastiska bilder på mina avancerade skrivare.

Resultaten har tidigare alltid visat på att vilken kompaktkamera som helst slår en mobil. Inte så konstigt. En mobil kostar ungefär som en kompaktkamera men har många fler funktioner och större sensor.

Sedan släpptes iPhone 6 och redan tidigt visade duktiga naturfotografer bra bilder tagna med mobilen som såg verkligen bra ut. Så jag bestämde mig för att gör en egen enkel test. NU har vädret inte riktigt varit med på det.

En iPhone 6+ har en pytteliten sensor. Att sensorstorlek spelar stor roll vet de flesta av oss vid det här laget. Den har bra objektiv en IS-lösning som påminner om antiskak i objektiv typ Canon. iPhone 6 har en enklare lösning.

Som jämförelse har jag använt min X-PRO1 med 1 med 18-55/2,8-4 och IS i objektivet. Ett erkänt mycket bra objektiv och en kamera som fått mycket beröm för sitt bildresultat.

När vi sitter och pixelpeepar glömmer många av oss bort att ju högre upplösning vi har på kameran desto större upplösning har vi på det vi tittar på.  Vi glömmer att huden ser bättre ut om vi tittar med förstoringsglaset än med mikroskopet. Vi sitter dessutom och kikar på skärmar med låg upplösning och inte på utskrivna bilder som egentligen är ett mycket bättre sätt att jämföra på.

iPhone 6+ har en 8-Mpix sensor och X-PRO1 en som är dubbelt upp med 16-Mpix. Så vi måste likställa dessa för att kunna jämföra.

Vad våra program saknar idag är att jämföra bilder tagna med olika kameror med olika upplösning och göra en softproof vid ett visst utskriftsformat och upplösning. Nu får vi göra en ordentlig omväg för att simulera detta.

Här har vi 2 mycket olika kameror. Olika formatförhållande och en som bara kan leverera jpeg och en som kan leverera raw. Jag valde att utgå från det bästa som varje kamera kan leverera eftersom jag alltid kör raw om kameran kan leverera det. Raw ger normalt alltid den bästa datan som jag kan utgå från för att låta en kraftfull dator sedan köra bästa möjliga algoritmer som finns för at ta fram detaljerna. Detta gäller förmodligen också för iPhone men eftersom vi aldrig har kunnat komma åt den datan för iPhone vet vi inte.

Så hur ser det ut. Låt oss börja från början. Glöm att bilden är urtråkig. Vi vill jämföra detaljer och hur kamerorna lyckas göra motivet rättvisa.

Så först iPhone 6 + rätt ur kameran:

Sedan tar vi X-PRO1 med ungefär samma bildvinkel. 

Som syns tydligt tolkar kamerorna vitbalansen ganska olika. Denna är kört genom Iridient som är bland det bästa för att hantera raw-filer från Fuji. Här får man nog tolka X-PRO1 som lite smartare. Säkert har den många fler mätpunkter. Dessutom är detta en raw-fil som gått igenom min redigering. Så redan här har jag varit in och påverkat. Även skärpa och  exponering har jag varit inne och styrt  till vad jag anser optimalt. Så detta är bättre än vad raw-filen visar i LR.

Så slutligen en bild där jag skalat om bilderna till samma storlek. Sedan jämfört dem i LR och skalat dem jämför dem i  100%. Detta är en skärmdump så den säger inte hela sanningen.

Tyvärr det bästa verktyget vi idag har att jämföra så länge vi inte kan titta på jämföra softprooofar av bilderna. Eller kika på utskrifter tillsammans vilket är lite svårt på Internet.

Visst vinner X-PRO1 med bättre objektiv som nästan kostar som en iPhone och ett kamerahus som kostar ssom 1,5 iPhone. Fast kom ihåg att vi nu jämför i 100%.

Om jag nu tar dessa 2 bilder och skriver ut dem på A4 så kommer jag inte se någon skillnad. När det gäller vitbalans och färgmättnad. Javisst men det kan jag ställa som jag vill. Så bortse från det. Då skriver jag ut i en upplösning som är klart högre än en 5DK en skärm. En 5DK skär ligger runt 240 DPI och en bättre skrivare runt 720 PPI. 

Så jag har full förståelse varför folk nöjer sig med sina mobilkameror och inte köper kompaktkameror.

Nu finns det givetvis många fler egenskaper som gör om en kamera är bra eller inte. 

En mobil är först och främst en telefon och dator och inte en kamera. En kamera är förhoppningsvis först och främst en kamera.

Fast dagens mobilkamera är nog den bästa Instamatic som någonsin producerats och räcker långt för den som inte är fotointresserad och bara vill få hyfsade bilder.

En iPhone 6+ räcker klart för bra utskrifter i A3 och för många till betydligt större. Allt hänger på krav på kvalitét.

I flera trådar sista tiden har jag stött på människor som dömer ut dagens mobilkameror som urkassa. Det är de absolut inte. Tvärtom är de otroligt bra.

Själv kommer jag inte sluta använda min kompaktkamera X-PRO1 bara för jag upptäckt att min iPhone6+ tar bra bilder.

X-PRO1 är fortfarande bättre och ger mig så mycket mer kontroll och är en kamera och inte en mobil med fotomöjligheter.

God kväll och en trevlig helg.

En dyster tid

Där jag befinner mig i Göteborg är det verkligen inte tider för bra foto. Det är för det mesta grått och allt går i svartvitt. Så man får ägna sig åt att underhålla den databas man har av foton från bättre dagar. Jag har ägnat en hel del tid åt att slänga gammalt skräp.

Jag har nu cirka 50 000 bilder kvar. Även det är alldeles för många. Vem skall orka titta igenom det när jag är borta. Så det gäller att koka ner detta till något som eftervärlden tycker är värt att titta igenom och behålla. Alla landskapsbilder och bilder av djur som jag älskar att fota kan jag nog glömma. 

Bilder från resor och gatufoto likaså. 

Jag har själv suttit där och valt och vrakat bland gamla bilder jag fått från olika källor i släkten. Både från den Österrikiska delen och från Dalsland, Värmland och Göteborg. Bland dem är jag stenhård.

Alla naturmotiv om det inte är väldigt speciellt ryker. Bilder av människor man inte känner igen väljs bort. Gatufoto, glöm det. En plats eller ett kaféet man känner igen kan bli kvar om det är gammalt nog. Wien har ju mängder av gamla kaféer. 

Annars är det mest människor som betytt något för oss som man väljer att skanna in och lagra.

Vi tar så mycket bilder idag att det riskerar att dränka nästa generation. Vi som har tagit hand om ett dödsbo vet att det är tillräckligt att ta hand om alla handlingar utan att behöva ta hand om många tiotusentals bilder.

Att skapa fotoböcker med  inriktning på framtiden är förstås ett bra sätt. Precis som vi valde ut speciella bilder och klistrade i album tidigare.

Annars kan man ju i LR skapa samlingen Bör Behållas och Kan Nog Slängas.

Vilka bilder som våra efterlevande tycker är värda att behålla kan vi inte veta och är upp till dem.

Själv tycker jag att bilder som visar våra förfäder har ett stort värde. De är inte bara ett namn utan man kan även se morfars far och hur han levde. Eller åtminstone få en aning om det.

Några exempel:

Först en bild på min svärfar runt 1929. Han är den lille krabaten i sin mormors knä. Troligen är bilden tagen av en kringvandrande fotograf. 

Vid 18 års (cirka 1943) ålder tvingas han in i Wehrmacht. Det går dåligt för Tyskland och som Ostmarker (Österrikare) måste han gå i krig för Tyskland eller vägra och anses som desertör och ta straffet. Vilket var döden. En Ostmarker var var nästan Tysk men inte helt. De var andra rangens tyskar. Såren han fick under åren i armén har han kvar även vid 89 års ålder. Offren i ett krig är inte bara de som dör. 

Detta är fotografier som har ett värde för mig och hoppas jag också har ett värde för de som kommer senare.

Några bilder som beskriver vår släkts historia. Givetvis finns det många fler. Samtidigt vet jag att många gamla glasbilder och annat redan har slängts.

Detta är bilder som är från förra året. En härlig paddling bland öarna väster om Orust. De har definitivt ett värde för mig och min fru som njöt av vädret och paddlingen. Kommer de anses ha ett värde för våra barn och barnbarn. Vem vet?

Det är inte vi som skriver vår historia. Det är de som kommer efter oss som har det privilegiet.

Om vi inte förbereder och rensar bland mängden bilder riskerar nog en stor del av det att landa på sophögen. Bland alla våra bilder finns det säkert guldkorn som kommer ha värde för kommande generationer. För att de skall hitta dem måste vi nog vaska fram dem. Vi bör nog fundera på hur vi lämnar över de viktiga bilderna till nästa generation. 

Our Killer Queen

Det finns kattmänniskor och det finns hundmänniskor. En del föredrar det ena och en del det andra. Sedan finns det de av oss som tycker båda är trevliga som sällskap. Själv hör jag till de senare.

Hundar måste man idag ta stort ansvar för men för katter finns inga egentliga restriktioner. De pissar och skiter i närmaste sandlåda utan att någon ägare behöver ta ansvar för det.

Våra katter är både till psyke och personlighet en individ som gör som den själv vill. Man kan få en bra hund att lyda sin hen till nästan 100%. En katt gör däremot som den själv vill.

Detta är djuret som dödar fler fåglar, ekorrar och andra smådjur än något annat i Sverige. Vår egen Killer Queen. 

Det händer inte sällan att jag hittar fåglar, näbbmöss och annat som gåvor från våra katter under min arbetsstol eller på andra platser i huset. Djur de dödat inte på grund av de svälter utan för jaktens skull. En jakt och ett nöje som kan pågå väldigt länge. De har dödat 100-tals av fåglar, möss och råttor. Vår 55 kilos hund har däremot aldrig dödat något. Hur ser ni på den ojämlika syn vi har på våra vanligaste sällskapsdjur? Är den korrekt eller är det hundskräcken som spökar?

Religion är ett opium för folket

Detta är väl sämsta tiden för fotografering. Åtminstone i min del av landet.

Göteborg. 

För det mesta blir det aldrig ljust eftersom solen vägrar visa sig. Sedan är det endera storm med regn eller bara regn.

Nästa år vid den här tiden tänker jag inte befinna mig på de här breddgraderna.

Visst kan man gå ut och vara storm chaser. Men jag har provat och det är inte särskilt kul. Blåsigt, blött och kallt. Dramatiken som kvällspressen manar fram för varje oväder finns inte heller i verkligheten. De har lyckats ta bild på det enda trädet som föll eller den enda viadukten som vattenfylldes därför kommunen inte rensat brunnarna och skapa ett nationellt drama av det hela.

Så som blivande pensionär och är undersysselsatt får jag kanske blogga lite mer. Öka på min sociala kompetens. 

En av fördelarna av att vara företagare med sitt eget lilla AB och ende anställde är att man kan avskeda sig själv och gå i pension när man tycker ekonomin tillåter det och det inte är roligt längre.

Nu just fyllda 62 tänkte jag tillåta mig detta. Istället för att jaga poäng som konsult tänkte jag ägna mig åt att utveckla mig själv istället för datasystem och företag.

Så från av varit projektledare för stora IT-system och verksamhetskonult som stadigt var jagad har jag blivit nästan pensionär. En radikal förändring. Svår att anpassa sig till. 

Telefonen ringer inte längre varje minut och mailen regnar inte in.

Nu gäller det att sätta sina egna mål och själv se till att få sina egen tid fylld av meningsfulla delmål.

Plötsligt inser man hur mycket ens personlighet och liv varit förknippad med arbetslivet. 

Nu är det plötsligt mer allvar och mitt eget ansvar. Vad vill jag göra under de sista 20-25 åren av mitt liv om hälsan tillåter? Fotografera. Ja det kommer jag säkert göra. Sälja av allt ting och skaffa en stor båt och segla i varma vatten som alltid varit en dröm för en gammal seglare. Inte lika lätt att realisera. EN fru som blir sjösjuk bara hon ser havet är ett problem. De är inte så vana med havet de där från Ostmarken. Kanske också ett väldigt ensamt liv. Samtidigt har plötsligt första barnbarnet blivit en verklighet och man skall vara farfar också. En ny roll. Medan jag funderar får jag ägna mig åt annat. 

Så idag lekte jag med lite gamla bilder i brist på nya spännande. Kommentera gärna

Först min svärfar som är från Österrike och kämpade för Hitler mot sin vilja. Tvingades in i andra världskriget som 18-åring. En tysk från det Östra riket men inte lika mycket tysk som en från gamla Tyskland fast nästan. En Ostmarker.

Hela hans liv har varit präglat av de 2 åren i kriget. Idag vid 89 kan han fortfarande inte sluta berätta om det. Hur många andra som han skapas varje år i alla världens konflikter? De valde inte att ansluta sig utan tvingades in. Alternativet var döden.

Så olika de som idag åker ner till IS för att slåss för en religion och i tron de slåss för sin gud och beredda att döda oskyldiga människor var som helst deras religiösa ledare ber dem. Strindberg sa att religionen är ett opium för folket. Han kunde inte ha mer rätt 100 år senare.

Fortsättning följer i morgon. Om min svärfars dotterson som var den förste att få ett körkort med en spagettisil som huvudbonad. Alltså min son Niko. En riksdagsman i Österrike som tagit ställning.