50 MP mot 16 MP. Måste bli en stor skillnad eller hur? Ännu en hundpromenad.

Den lille svarte rackarn gillar inte åka bil. Så jag måste vänja honom vid det. Så den närmaste tiden får det bli utflykter med bilen till olika strövområden. Igår gjorde vi en till Björlanda Kile.  Kile med betydelsen udde för alla som inte bor på västkusten.

Mest känd kanske för att ha en av Nordens största hamn för fritidsbåtar. Fast intill finns ett gammalt övningsområde för militären. Framförallt för flygvapnet när Säve fortfarande  var en militärbas. På den tiden försvaret hade råd att träna med sina prylar och inte bara köpa dem.

Enligt vad jag läst har området varit i försvarets ägo i närmare hundra år. Tidigare då avspärrat för allmänheten och på många sätt orört av modern utvecklig i form av skogs eller jordbruk.

Så häng med på en sväng. Hunden behöver en ordentlig tur och jag lite nya bilder. Trött på gamla skannade bilder för tillfället.

Vi börjar lite lätt med att gå någon kilometer på grusvägar. Den svarte hittar en gammal tomburk. Naturligtvis en riktig skatt. Jag slänger upp den stora kameran och försöker mig på en bild. Funkar inte denna gången heller. Denna gången kanske mest på grund av skit bakom spakarna. För lång slutartid.

Det här med snabba hundar borde jag kunna. Har ju tagit många hundra lyckade tidigare.

Eller är det så att en Canon 5Ds R är sämre på detta än 5DMKIII och 1DMKIIN?  

"Jag hör husse muttra om att det kanske beror på att jag är helsvart. Samt att det kanske är enklare med en hund med fler färger som hans gamla Hovawart. Jag funderar på att anmäla husse till hundombudsmannen" Kommentar från en stolt svart hund.

Tyst med dig nu Kasper jag försöker få till det här blogginlägget. Jag tycker om dig trots du är helsvart och AF inte verkar funka. Så somna om och låt mig skriva är du snäll. Nej det finns ingen hundombudsman än. Fast det kommer nog med nästa regering. Politikerna är desperata för nya väljare så snart är säkert hundar också röstberättigade. 

Var var ni nu? Ursäkta avbrottet.

Jo vi var på väg mot badplatsen. Vid ett så kallat bottenlöst hål så står kaveldunen på rad. De har exploderat vilket tyder på att våren har kommit. Någon som tagit in dessa lömska växter?

Inte att rekommendera. Gör inte det. Det blir mycket dammsuga,

Jo efter någon kilometer kommer man fram till en härlig och långgrund badvik. Borde kanske inte avslöja den. Inte så många som känner till den. Här är det knädjupt vatten i flera hundra meter och sand. Perfekt för barnfamiljen. 

Nu när isen just smält ser det kanske inte så inbjudande ut. Fast vi är inte heller här för att bada. Eftersom detta är en del av Nordre Älvs mynning så är vattnet bräckt. Igen en förklaring för alla som inte kommer från västkusten. Göta älv delar sig i Kungälv. En del av vattnet rinner ner genom Nordre Älv och resten genom Göta Älv och Göteborg.

Fast idag skall vi inte dit.

Vi passerar badviken och fortsätter ut mot udden. Här hittar man ett av de alla vattensjuka områden som hela området är fullt av.

Områden som normalt är utdikade och knappt finns mer. Så här på våren är det bara det gröna som syns. 

Den lille svarte och jag fortsätter ut mot udden. 

Här finns ytterligare en fin badvik med sandstrand. Mindre långrund och därför kanske inte så familjevänlig.

Den lille svarte tillhör ju de hundar som gillar att bada.

Var tyst nu Kasper jag skriver. Jo jag skall säga du provade vattnet med tassen och att du är badtokig men inte dum.

Ja det var bara plus 1 grad i vattnet. Nej husse hade också låtit bli att simma. Var tyst nu och låt mig skriva vidare.

Hade hoppats på häger men det vildaste jag hittade var svanar som simmade runt i dimman.

Det är här som terrängen börjar bli jobbig. Ständiga sprickor och raviner som gör det hela jobbigt. Upptäcker att skorna är vattentäta med sin Goretex men har dåligt grepp på blöta klippor fulla med lavar. Nu var det lite för sent att ändra på det utan bara kämpa vidare. Den lille svarte hittar för det mesta en väg framåt. Fast allt oftare måste jag lyfta honom för han skall komma vidare. Ännu har han inte kraften och modet för att ta sprången. 

Själv blir jag också trött av av att ständigt spänna musklerna när jag inte litar på greppet. Det här är ett djäkligt jobbigt parti. Till sist tar vi oss igenom det hela.

Nu kommer vi fram till nästa gåta i området. Här ligger en gammal torpedbåt i en damm. I andra kanten av dammen hittar man rörläggnngar och sprängsten. Allt tyder på att man skapade en konstgjord sjö av en grund havsvik. Sedan tog in gamla båtar som flyget kunde använda som mål.

Numera finns det inte mycket kvar av det senaste målet. Det är fullt av kulhål från grova skott. Dessutom hittar man delar av det runt om i området i bergen. Måste ha bombats eller sprängts.

OK Kasper. Jag skall berätta att du tappat din första mjölktand och skall få en ny mycket större. Nej det är klart jag inte måste hänga här på fotosidan där det inte händer någnting utan kan gå ut med dig.

Någon som såg skillnad mellan kameran som hade 16 MP och den som hade 50 Mp? 

Klart du kan känna skillnad på lukten av dem Kasper. Det var inte dig jag frågade. Nej nu går vi ut på en kisserunda.

Slow cooking.

Man får inte ha bråttom om man skall lagra sina gamla analoga bilder för eftervärlden. Ja det var kanske att ta i. För mina barn är mer sant.

Kanske är jag präglad av något som hände för 30 år sedan. På min morfars vind fanns det en mängd glasnegativ. Jag kunde sitta där i timmar när jag var liten och försöka förstå vad det var på bilderna.

Det här kunde ha varit en av bilderna som fanns på glasplåtarna. Förmodligen tagen runt 1905-1910.

Sedan tog min morbror över huset och gifte sig med en mycket yngre dam. Innan jag eller någon annan hunnit stoppa henne hade hon tömt vinden i huset och slängt allt i en stor container som redan körts bort.

Bland dem fanns glasplåtarna och mycket annat unikt min morfar samlat på sig på auktioner och köpt av bönder. Han var forstmästare och ansvarig för företagets skogar. Vilket gjorde han reste mycket runt i Dalsland och Värmland. Han hade redan då en känsla för att bevara det gamla och det som var på väg att försvinna.

Så jag fick aldrig veta vad det fanns på de där negativen. Troligen var det mycket gamla bilder på min morfars föräldrar och hans bröder. En skatt gick förlorad och lite av min historia. 

Så har säkert mycket av vår fotografiska historia slutat på soptippen.

Därför har jag bestämt att mina gamla bilder från när mina barn var små inte skall hamna på sophögen. Det är en del av deras arv.

De har rätt till bilderna som visar dem som små och vad vi gjorde då. Det är en tidskapsel som tillhör dem.

Idag när de börjar få egna barn har dessa bilder fått ett högre värde. Det ger dem en möjlighet att visa sina barn vad de gjorde när de var små och ger dessa barnbarn också en förklaring hur de passar in i historien. 

Fast lagrade i dialådor har de inte mycket värde eller som negativ. De måste omvandlas till dagens media. Så man kan titta på dem i datorer, telefoner och paddor.

När de väl är i digital form lär det vara enklare att få dem att leva vidare.

Jag kommer defintivt göra några fotoböcker av de bästa bilderna och ge till barnen i julklapp de närmaste åren. Pengar och prylar har de själva nog av. Fast bilder från deras barndom i bokform är en unik julklapp som bara jag kan ge dem.

Så det tar en djäkla massa tid och jag är inte ens halvvägs igenom projektet. Alla negativ återstår men jag har nu i alla fall tagit mig igenom bortåt 100 diamagasin. Det tog 6 månader. Bara cirka 10 kvar.

Tur man är nybliven pensionär.

Det har verkligen varit en resa i historien. Så många händelser jag blivit påmind om som jag sedan länge glömt. 

Inte för att bilderna är särskilt bra. Fast det tror jag barnen inte bryr sig mindre om. Här några slumpvis utvalda bilder.

1976, fest på Hälsö söder om Mollösund. Jag var klart yngre då.

Min äldste son 1981.

Samme son ett par år senare.

Sonen igen nu ändå lite äldre.

MIn syster i Hemsedal 1985. Henne kan jag inte längre ta några mer bilder av.

Äldste sonen med sina tvillingbröder 1987.

En av tvillingarna i jordgubbslandet i Gustavsfors.

Tvillingarna bland blommor och smultron 1992.

Så ta hand om era gamla bilder innan det kommer någon och bara slänger dem på sophögen.

De har ett värde för era efterkommande. Fast vi måste förpacka dem för att de skall kunna ta dem till sig.

Vem tusan orkar ta till sig guldkornen på en hårddisk med 100 000 bilder när ni väl gått hädan?