OmTag. Ensam i natten.

Jag är och har alltid varit en utpräglad nattmänniska. Sista svängen med hunden blir ofta efter kl 3 på nätterna. Det är en speciell känsla i staden när nästan alla ligger och sover. Man delar gatorna med tidningsbuden och någon enstaka vinddriven existens. Ett par bilder från natten som gick.

OmTag. Pictoralism, straight photography och Rosenlunderi

Två begrepp som används ganska flitigt är Pictoralism och Rosenlunderi. Ofta används de som synonyma, vilket inte stämmer riktigt. Snarare är de lite av varandras motsatser.

Rosenlunds sjukhus tidigare Rosenlunds ålderdomshem.

Pictoralismen handlar om att man på olika sätt ”manipulerar” sina bilder för att de inte skulle se ut som ren fotografi. Ofta försökte/försöker man på olika sätt efterlikna måleriet, Oscar Gustave Rejlander som exempel kan vara intressant att Googla på. Pictoralismen var populär i slutet av 1800 talet fram till början av 1900 talet. En av drivkrafterna var säkert den då aktuella kampen att få fotografin erkänd som konst.

Pictoralismen har fått ett visst uppsving med det digitala då konstnärer (med olika verkshöjd) använder tekniken för att skapa bilder där man utgår från fotografi.

Straight Photography var en motreaktion mot pictoralismen där man istället maximalt ville utnyttja fotografiets möjlighet till avbildning till skillnad från måleriet. Rosenlunderiet är mer en form av straight Photography där man är noga med gråskalor, komposition och kopiering.

När det gäller begreppet Rosenlunderiet så handlar det om ett antal ”unga” fotografer i slutet av 40 talet och början av 50 talet som revolterade mot vad de såg som en gammal och ”mossig” syn på fotografi och hur fotografi bedömdes, begreppet Rosenlunderi syftade på Rosenlunds ålderdomshem på Södermalm i Stockholm. De unga tyckte att fotografin, speciellt i tävlingar kanske, fastnat i naturromantik, vackra porträtt osv. Fina gråskalor, vackert ljus och perfekta kompositioner blev det som betydde något ansåg de.

Själva tyckte de att fotografins främsta uppgift var att reagera på och mot företeelser i samhället som exempel, man såg det som viktigare att använda fotografin som verktyg för att gestalta en åsikt, åskådliggöra någon livssituation och liknande än att producera ”ögongodis”. De kopierade gärna hårt och bröt mot det ”perfekta” och de då rådande normerna för såväl innehåll, komposition och kopiering.

Det mesta som de uppfattade som romantik, som till exempel naturbilder i vackert ljus, ”björkar i släpljus” osv. ratades. ”Unga fotografer”med sin utställning 1949 kan ses som en föraning till Christer Strömholms gren av fotografin som varit ganska tongivande sedan dess. Tor-Ivan Odulf som startade fotoskolan med Christer Strömholm var för övrigt med på utställningen 1949 och Strömholm var också en tongivande röst i tiden.

Personligen har jag inga problem vare sig med pictoralism eller Rosenlunderi, jag tycker till och med att det är lite trist med sådana som är så fastlåsta i ”sitt eget fack” att de inte kan ta till sig andra former av fotografi.

OmTag. Två riktigt bra böcker.

Att förkovra sig är aldrig fel, framför allt får man ofta en insikt i att mycket av det som man idag kanske ser som nydanande har gjorts tidigare. Dessutom är det alltid intressant att hitta rötterna till de trender och svängningar som skett och sker inom fotografin.

Två böcker jag varmt rekommenderar för den som vill förkovra sig och kanske även få en större förståelse för varför vissa bildstilar ser ut som de gör idag och vilka diskussioner som föregått utvecklingen är Gösta Flemmings monumentalverk Centennium Fotografi i Sverige Del1: 1895-1974 och Per Lindströms fina Svart på vitt om Tio Fotografer.

I Centennium kan man läsa om det mesta som hänt svensk fotografi och följa de debatter som förts, den innehåller givetvis även presentationer av många viktiga fotografer och massor av bilder.

Flemmings bok är en genomgång av Tio Fotografer som bildade det första(?) svenska fotografkollektivet och bildgruppen Tiofoto. Fotograferna som utgjorde gruppen: Sten Didrik Bellander, Harry Dittmer, Sven Gillsäter, Hans Hammaskiöld, Rune Hassner, Tore Jonsson, Hans Malmberg, Pål-Nils Nilsson, Georg Oddner och Lennart Olson utgjorde en stor del av våra viktigaste fotografer törs jag påstå. Boken innehåller såväl historien bakom gruppen och deras syn på fotografin som en genomgång av fotograferna med deras bilder.

Jag tycker att dessa böcker sammantaget ger en bra bild över fotografins utveckling i Sverige till dags datum, liksom var olika influenser kommit ifrån. Förutom att få se en massa bra bilder så får man också klarhet i hur man tänkt och tänker när det gäller bild och det är alltid utvecklande att ta del av tidigare gjorda erfarenheter, tankar och bilder tycker jag. Bägge böckerna går att hitta billigt på till exempel bokbörsen.

När det gäller mitt eget fotograferande så kör jag vidare med det svartvita. Här några nytagna bilder:

OmTag. Från igår.

Jag fotograferar varje dag, det är ett sätt att leva. Lika självklart som att jag tar på mig kläder är det att hänga kameran runt halsen när jag går ut. Det finns de som skriver dagbok och mitt fotograferande ligger nog närmare dagboksanteckningar än något annat.

Jag har inga ambitioner att dokumentera något speciellt mer än mitt eget liv som jag lever det. Då mitt liv säkert för många skulle uppfattas som både ganska händelselöst och innehållslöst blir bilderna också därefter. Mina bilder visar sällan något revolutionerande eller spännande, de visar min vardag rätt och slätt.

Jag lever också ett liv med ganska få sociala kontakter, de personer jag träffar är som regel mina hundägande bekanta som jag träffar när jag är ute med hunden. Med andra ord, mina bilder visar MIN verklighet och ingen annans och jag försöker inte heller gestalta någon verklig eller påhittad situation där jag själv inte är delaktig. Jag fotograferar sådant jag ser och möter i vardagen helt enkelt.

Jag bestämde för ett litet tag sedan att jag skall köra svartvitt igen efter flera år av att ha fotograferat i färg. Jag tänkte att det skulle ge lite av en nytändning då, som jag ser det, att fotografera i svartvitt är ganska annorlunda jämfört med att fotografera i färg.

Jag har under flera år knallat runt och tagit färgbilder på mina långpromenader med hunden och brukade lägga upp en karta med promenaden utritad i kombination med bilder så att de som ville kunde ”följa med” på mina promenader på Facebook.  Detta uppskattades av ganska många, speciellt personer som inte bor i Stockholm, hade bott här eller de som av olika skäl inte själva kan göra långpromenader. Jag kommer säkert att komma tillbaka till detta då jag gillar att promenera och ta bilder. I och för sig har jag väl smygstartat lite med det svartvita. Men förhoppningsvis kommer det på sikt att bli lite annorlunda bilder.

Som sagt, svartvitt funkar för andra bilder än färg och det kräver ett lite annorlunda seende. Nu tar det tid att ställa om sig, fortfarande går jag mest och tar ungefär samma bilder som när jag plåtade färg. Men jag märker redan nu att jag börjar svänga om till att se lite annorlunda där ljus och grafik blir mer intressanta i sig. Det är något magiskt med gråskalor.

Några bilder från igår:

Yttersta Tvärgränd, Stockholm.

Reimersholme.

Häxan på sin kvast.

Bark.