OmTag
OmTag. Slut på påsken.
Ja då är påsken över för de här gången, skönt med lite ledighet för alla som jobbar. Annars är jag som agnostiker skeptisk till dessa religiösa högtider. Man ser dagligen vad religionen ställer till med om man inte väljer att titta bort. Religionens historiska facit av ohyggligheter är hårresande.
En del väljer tyvärr att titta bort, är ivriga påhejare av ”den egna” sidan i en konflikt oavsett vad denna gör eller är väldigt selektiva i sin humanism. Det är inte bara religion som jag är skeptisk till utan alla ideologier som skiljer ett oss från ett dem. Om man dessutom ser den egna gruppen som unik, mer värd och överlägsen jämfört med andra människor öppnar det upp för vilka hemskheter som helst.
Nog om detta. Jag knallar runt tillsammans med min hund och tar mina bilder. Kul att vara tillbaks i det svartvita efter flera år av färgfotograferande. Det blev lite av (gammal) nytändning då det svartvita, åtminstone för mig, handlar mycket mer om att grafiskt renodla bilden. Vissa bilder fungerar i både färg och svartvitt men ganska många fungerar helt klart bäst i antingen eller. Jag söker till stor del en anan typ av bilder när jag plåtar svartvitt vilket gör att fotograferandet i sig blir annorlunda.
OmTag. En Fender på lite olika sätt.
Jag började spela elbas i min ungdom, vi startade i en kompis garage i mitten av 70-talet. Basspelandet följde mig sedan under ganska många år, men nu hänger de mest på väggen som prydnad. Ibland, liksom i kväll, tar jag dock ned någon av dem från väggen och plinkar lite. Intresset för musik och baslir har jag haft kvar i alla år, tänker på vilka hjälpmedel man har idag som inte fanns förr. Nu kan man gå in på YouTube och kolla precis hur någon gör, då lyssnade man på skivor eller kassettband och försökte efter bästa förmåga härma det man hörde.
Inlägget skall dock inte handla om min ”karriär” som elbasist utan om lite olika sätt at konvertera till svartvitt.
Ibland när jag vill ha mer ”stuns” i bilderna kan jag gå via en programvara som heter Aurora HDR (det finns en mängd andra HDR-program också för att göra samma sak) och göra en tone mapping för att lyfta fram detaljer och mellantonskontrast i bilden för att sedan använda den filen för konvertering till svartvitt i Silver efex. Det kan passa för en del bilder tycker jag.
I detta exempel är den ena bilden mer eller mindre rakt konverterad från den ursprungliga raw-filen, jag använde filmförinställningen för Ilford HP5+. I den andra bilden har jag först kört den genom Aurora HDR och sedan tagit in den filen för konvertering i Silver efex där jag använde förinställningen Film noir, jag minskade kornet en del och plockade bort skuggningen av sidorna.
Den ”mjukare” bilden stämmer givetvis bättre med hur det ser ut, men jag tycker att den ”hårdare” förmedlar en helt annan känsla och påminner mig mer om en lite pressad svartvit film i känsla och kontrast.
Det jag egentligen vill säga är att det finns så många olika sätt att bildbehandla och att konvertera där man knappast kan säga att det ena är mer rätt än det andra. Det beror helt på bild och vilket uttryck man söker vilken väg som är bäst att gå tycker jag.
OmTag. Sent eller tidigt? Det är frågan.
Sent eller tidigt, det beror på vem man frågar. Jag är en extrem nattmänniska så för mig och hunden var detta den sena promenaden före läggdags. Nu blev det nog ett par timmar senare än normalt till och med för oss. Vi knallade ut vid 4:45 ungefär och tog en sväng i närområdet.
Skönt att ha staden för sig själv och vara med när den vaknar upp. Jag har ju bestämt mig för att köra svartvitt ett tag, men när vi kom upp på Skinnarviksberget precis i soluppgången kände jag att jag måste överge den principen för åtminstone för en bild. Jag plåtar alltid raw så jag har ju bilderna i färg i kameran.
Många tycker att soluppgångar är ”banala” som fotografier, lite Rosenlunderi över det tycker man och rynkar på näsan. Jag har aldrig riktigt förstått detta, för mig är soluppgångar och nedgångar bland det vackraste jag kan uppleva.
Även det svartvita tycker jag ofta är fint om det är följsamma gråskalor och motiv som inte får mig att må dåligt. Givetvis finns en massa bra och även viktiga bilder som visar på en verklighet som kanske inte är så angenäm men som behöver visas, men jag tycker inte man behöver ställa helt olika typer av bilder emot varandra som man ibland gör.
OmTag. Ett tips, fotodokumentera era promenader.
Något jag började med för flera år sedan var att fotodokumenteras mina långpromenader med hunden. Som de flesta av oss knallar jag runt en hel del och tar en massa bilder. Kanske går jag mer än de flesta, dels för att jag har hund och dels för att jag alltid gillat att promenera.
De flesta bilderna blir givetvis inte så mycket som bilder, mer än att de blir en sorts dagbok över alla promenader. Men sedan jag började rita ut mina promenader på Eniros karta och lägga ut bilder där jag anger var de är tagna så att folk som vill kan följa med på kartan har jag upptäckt att det är ganska populärt.
Många som inte bor här i Stockholm tycker att det är kul att se hur det ser ut. Andra har bott här tidigare och tycker att det är kul att återuppleva gamla platser och se hur de utvecklas över tid. Några orkar inte själva gå långpromenader längre och tycker att det är kul att följa med hemifrån soffan.
Ett tips som andra kanske tycker skulle vara kul att prova. Visar ett litet exempel från den sena promenaden i går kväll, jag visar bara några bilder här, på Facebook lägger jag ut många fler. Men det är ett format som väl lämpar sig för bloggar också tycker jag.
Smedsudden och Marieberg från Västerbron.
Under Essingeleden vid Hornsbergs Strand.
Högt vatten i Mälaren, Hornsbergs Strand.
Judisk begravningsplats, Alströmergatan.
Gjörwellsgatan vid Rålambshovsparken.
Långholmen med Liljeholmen och Reimersholme i bakgrunden från Västerbron.
OmTag. På Djurgårdsbron.
Det var i maj 2012 och min dåvarande hund Sally och jag var ute som så ofta och promenerade på stan.
Jag såg honom när vi kom upp på Djurgårdsbron där han stod och sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning. När jag närmade mig såg jag att han tittade och så sa han: ”Fin Leica” om min kamera, så jag stannade och vi fick en fin pratstund.
Han berättade att han tidigare varit fotograf med egen firma och allt såg ljust ut tills finanskrisen (2007-2010) slog till och uppdragen försvann. Han hade kämpat på så gott han kunde för att rädda verksamheten och familjens ekonomi.
Till slut gick det inte längre, han började dricka och familjen lämnade honom. Han förlorade allt och stod nu som hemlös och sålde sina tidningar på Djurgårdsbron. Han berättade att han sedan länge var nykter och att han kämpade på för att få rätsida på tillvaron. En riktigt fin person var han både trevlig och smart.
Tankarna som slog mig var hur litet avståndet kan vara mellan framgång och ett rikt socialt liv till hemlöshet där dagarna handlar om att få ihop till något att äta och att försöka hitta någon någotsånär trygg plats att sova på. Och framför allt att detta kan drabba vem som helst.
Det kunde lika gärna varit du eller jag som stod där på bron och försökte sälja några tidningar så att vi kunde äta oss mätta, åtminstone den dagen.