OmTag. Lite retro häromnatten.

Numera med digitalkamera och dess fantastiska egenskaper i svagt ljus så får kameran alltid följa med även när jag går ut med hunden sent på natten. Bilderna tog jag häromnatten vid Hornstull här i Stockholm.

Jag tyckte att både ljuset och miljöerna passade för lite ”retrostuk” på bilderna. Som vanligt har jag kört Silver EFEX via Lightroom för konverteringen.

Tidigare fanns ett annat program, Macphun Tonality Pro, som även funkade som plug-in för Photoshop och Lightroom som jag ofta tyckte var ännu bättre än Silver EFEX. Men när Macphun blev Skylum för några år sedan försvann Tonality Pro liksom uppdateringarna av ett av de bästa HDR- programmen, Aurora HDR. Nu verkar det som Skylum satsar helt och hållet på Lunimar vilket är ett bra program och plug-in i sin egen rätt, men det ersätter inte Tonality Pro och Aurora HDR.

OmTag. Slussen.

Miljöer som försvinner. Slussen i Stockholm var en unik miljö som invigdes 1935. Speciellt för oss fotointresserade var den intressant. Många gångar, skrymslen och vrår i denna för sin tid revolutionerande trafikapparat. När jag var ute på staden och plåtade hamnade jag ofta i Slussen, det gick alltid att hitta någon bra bild där. Nu är hela området rivet och omgjort i grunden, visst var det säkert nödvändigt men en av Stockholms intressantaste fotomiljöer har försvunnit. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slussen

OmTag. Fika med fotokompisar.

Det har blivit en hel del fika och några utställningar tillsammans med fotokompisar genom åren. En tradition som upprätthålls ser jag i olika bloggar.

Nuförtiden är det ganska sällan jag själv deltar, vet inte varför egentligen? Kanske bara för att jag blivit för lat och att det inte alltid funkar så bra ihop med min skruvade dygnsrytm.

Hur som helst här kommer ett litet urval tagna vid olika möten med fotokompisar genom åren.

Claes Wåhlin.

Micke Borg och Bengan.

Micke Berg.

J-O.

Mats Adsten.

Krister Kleréus.

Staffan Johansson.

Claes Wåhlin och Lasse Mellberg.

Peter S.

Bengan Björkbom.

OmTag. Lite mer om att använda HDR/tonemapping vid konvertering till svartvitt.

Jag skrev tidigare ett inlägg om detta med att använda HDR/tonemapping för att få mer stuns i bilderna. Speciellt när man konverterar till svartvitt kan det vara användbart tycker jag.

Ofta när jag konverterar mina digitala filer ”rakt av” i Silver EFEX (som är pluggen jag använder) så får jag inte det stuns i bilderna som jag fick när jag plåtade med en Ilford HP5+ till exempel. Den konverterade digitalfilen blir ofta lite ”snällare”, vilket kan vara bra i vissa situationer, men ibland vill jag ha mer ”tryck” i bilden. Här kommer ett exempel som åskådliggör vad jag menar lite bättre än bilden i det förra inlägget som var medvetet överdriven i tonemappingen.

Som alltid kommer det finnas de som anser att den rakt konverterade filen är "bättre", det är alltså inte vilken bild man "gillar bäst" som jag avser att inlägget skall handla om utan att man har möjlighet att gå via HDR och tonemapping för att ändra karaktär på bilden. Sedan kan man givetvis använda effekten från lite subtilt till extremt beroende på hur man vill ha slutresultatet. Jag vill bara peka på att metoden kan vara värd att testa och experimentera med.

Min arbetsgång: Först justerar jag färgbilden i Lightroom utan att lägga på extra klarhet eller kontrast, jag kan till och med hålla tillbaks lite på detta för att skicka en ganska "mjuk" bild till Aurora HDR, där jag som regel väljer en preset som ligger nära hur jag vill ha bilden i kontrast och struktur, jag finjusterar sedan denna innan jag skickar tillbaks filen till Lightroom och därefter till Silver EFEX. Om det behövs gör jag den sista finputsningen i Lightroom.

Samma inställningar har använts i Silver EFEX för bägge bilderna.

Bilden endast justerad i Lightroom.

Konverterad direkt från Lightroombilden i Silver EFEX.

HDR bilden.

HDR bilden konverterad i Silver EFEX.

OmTag. Varför storformat på natten?

Om man ”bara” skall visa bilderna på skärm och dessutom skannar negativen så kan man givetvis utifrån ren bildkvalitet ställa sig frågan varför man skall gå upp i format och plåta analogt?

Hittade en bild tagen för drygt 10 år sedan med storformatskamera som visar samma plats som en bild jag tog i natt med den digitala fullformataren. Nu skiljer det en del i ljuset i bilderna, storformatsbilden har ett mjukare ljus beroende på moln och lite dis. Hade det inte varit för den skillnaden är jag säker på att jag fått till dem så att de i stort sett blivit identiska i gråskalor och kontrast.

Enkelt uttryck, det går att fixa bilder för skärm som knappast går att skilja från varandra oavsett om man använder en storformatskamera och plåtar film eller en digitalkamera med relativt låg upplösning och höga iso. I mer högkontrastmiljöer på natten upplever jag dock att jag får finare tonövergångar och mer info i låg och högdagrar med det större formatet som jag skrivit om tidigare, men även detta går att fixa med HDR till exempel.

Gör man riktiga mörkrumskopior däremot är ett större negativ oslagbart och det är även där det fullt ut kommer till sin rätt anser jag. Så om jag nu inte gillar att jobba i mörkrum varför skall jag ”plåga mig själv” med att fotografera i större format och "offra" all tid och krångel det medför?

Det handlar om hur man ser på själva fotograferandet, om man ser det som jobbigt att stå kanske en halvtimma för att ta en bild och dessutom släpa med sig en ganska skrymmande utrustning är det givetvis ganska liten mening. Om man däremot gillar det och ser själva plåtandet som en form av meditation där man tycker om att knalla runt, söka utsnitt, sätta upp sina prylar, exponera för att efter detta framkalla och jobba med negativet innan man ser sitt resultat kan det vara ”en lisa för själen”.

Man tvingas att varva ned, något som jag tror många mår bra av i dagens stressade tillvaro. Jag känner också en betydligt större tillfredställelse med bilderna när jag trampat runt en hel natt för att kanske fotograferat 4-5 bilder. Om jag dessutom lägger ned minst lika mycket tid för att ta fram en fin mörkrumskopia så får den givetvis ett helt annat värde för mig än ”en bild av 50” som jag tagit i steget med digitalisen och skrivit ut på skrivaren även om den sistnämnda även den kräver sitt jobb.

För mig som är uppvuxen med det analoga blir fotograferandet på natten med film och större format alltid mer att ”fotografera på riktigt” än när jag går runt, som jag oftast gör, med digitalkameran och kan plåta på samma sätt som på dagen oavsett att det är mörkt.

Bildinfo:
Storformatsbilden är plåtad med Wista 45 SP, Rodenstock APO Sironar-n 150/5,6 på Kodak Tmax 100. Exponeringstid ca 12 minuter på f/22, filmen framkallades i Rodinal 1+100 15 min med sparsam agitering.

Digitalbliden är plåtad med Nikon Z6 II, Nikon Z 50/1,8 S och som alltid i raw-format. Exponeringstid 1/25 sek på f/2,5 och iso 3600.

PS. Ett storformatsnegativ 4 * 5"  har 15 gånger större yta än en fullformatssensor.

Storformat analogt.

Fullformat digitalt.