OmTag. En bild från sena promenaden och lite hur jag tänker om att fota på gatan.

Som alltid blir det en sen promenad med hunden och som jag skrivit tidigare så tänkte jag köra lite svartvitt ett tag igen.

Bilden är tagen med Nikon Z6 II och Z 35/1,8 S på f/2,8 1/25 sek och iso 2200. Som vanligt har jag konverterat i Silver EFEX från Lightroom. Det finns en hel del intressanta presets som passar för olika bilder, så min normala gång är att hitta en sådan för att därifrån justera vidare och kanske lägga på något filmval.

Det känns lite inspirerande att gå tillbaks till det svartvita och dessutom begränsa mig till en brännvidd ett tag framöver. Jag har dock inte spikat om det skall bli 35:an eller 50:an ännu, men någon av dem lär det bli.

Tidigare när jag gick runt med Leican så satt 50:an på för det mesta, tror jag tagit ca 75% av alla mina Leicabilder med den brännvidden. Men då plåtade jag lite annorlunda, mer gatufoto och då är jag en person som inte vill behöva ”kliva upp på tårna” på dem som skall vara med i bild.

Detta med val av brännvidd tror jag stämmer ganska väl överens med hur man är som person. Jag har alltid velat vara mer av en åskådare, andra vill vara mer deltagande mitt i smeten och väljer gärna vidvinklar.

Att välja ett vidvinkligare objektiv kan också fungera om man vill jobba bort obehaget man kan känna för att fotografera främmande människor på gatan, med en 35:a till exempel kan man inte smygplåta folk. Detta är något jag tycker att alla som plåtar på gatan borde fundera över, vikten av att plåta öppet om man inte redan gör det och även att låta bli att ta en bild om man ser att personen inte vill det, eller att man själv känner att man inte skulle vilja bli plåtad i en motsvarande situation. Det skall vara en bild som på något sätt är viktigare än att bara ”hävda sin rätt att ta den” för att jag skall ta en bild av en person som före eller efter visar att han eller hon inte vill vara med på bild.

Däremot kan man givetvis aldrig fråga före, då blir inte många bra bilder tagna. Men om personen visar att han eller hon inte vill vara med eller har synpunkter i efterhand så finns sällan någon vettig anledning att bråka om detta. Man vet aldrig vad personen har för skäl att inte vilja vara med på bild. Detta innebär givetvis inte att jag frågar personer varesig före eller efter utan bara om personen visar eller talar om själv att han eller hon inte vill vara med. En del kan också vara misstänksamma för att de inte vet vad man håller på med och då kan det funka om man i en vänlig ton förklarar lite om detta med gatufoto och hur det funkar. Nog om detta, jag håller ju inte på med gatufoto på det sättet längre så egentligen kanske jag inte borde tycka så mycket om det. 

OmTag. Några ströbilder.

Här är några bilder från alla dessa nattpromenader med Hasselbladaren.

OmTag. Det slagkraftiga.

Jag har alltid tyckt om bilder som ”inte tar i från tårna”, därför har jag också ofta haft lite svårt för bilder som blir extrema både till form och innehåll.

Jag tycker att en del av våra tongivande fotografers bilder, framför allt från den socialrealistiska (eller vad man vill kalla det) genren, tenderar att bli hårdare och hårdare genom åren. Det finns en gräns som jag tycker ibland passeras och det är när bilden presenteras på ett sådant sätt att det går mer mot freak show än medkänsla med de avbildade.

Likadant kan jag tycka om en del gatufoto. Man söker upp personer med ett udda utseende och förstärker det udda med hård kontrast osv. bara för att man vill framhålla det man anser är udda/fult/groteskt. Man boostar alltså sitt eget ego genom att slå på dem som redan ligger, för tro mig det finns ingen som är mer medveten om sitt ”udda” utseende än personen själv.

Hur skulle det kännas att själv befinna sig i en situation där man vet att personen med kameran tar bilder av mig bara för att hen tycker att jag ser ”rolig” ut och att fotografen sedan sprider denna bild och får en massa uppskattning för den?

När jag ser den typen av bilder ställer jag mig en ganska enkel fråga: Skulle det vara en bra bild om det var en helt alldaglig person på den? Väldigt ofta blir svaret på den frågan nej. Det är skillnad om man skildrar människor som har det svårt för att sätta fokus på något för att förbättra förutsättningarna för dem som har det svårt. Så jag är inte för att man skall sluta fotografera utsatta personer, men det är en balansgång anser jag. Tar jag bilden för att boosta mitt eget ego, eller tar jag bilden av medkänsla för den avbildade och i syfte att förbättra. I det första fallet kanske man skall ta sig en funderare över hur det står till med den egna empatiska förmågan och kanske börja jobba lite med sig själv?

Likadant om man tar bilder av ”lustiga situationer”, det är ganska stor skillnad på att skratta åt andra och att skratta med andra. Titta på bilder av en sådan fotograf som Elliott Erwitt till exempel, en mästare i empati med en fantastisk förmåga att skratta med andra.

Vad har detta inlägg med min bild att göra? Inte så mycket kanske mer än att jag ofta föredrar det enkla framför det ”slagkraftiga”, det enkla blir slagkraftigt i sin egenskap av enkelhet bara vi ger det tid.

OmTag. Svartvitt och en brännvidd i taget.

Jag plåtade nästa uteslutande med svartvit film under ganska många år innan jag mer och mer började gå över till det digitala. Nu har jag istället för det mesta presenterat mina bilder i färg under en räcka av år. I början tyckte jag att färg var ganska svårt när jag mer var inställd på svartvitt. Det är inte alltid som samma motiv funkar i svartvitt och färg.

Nu har jag också under ganska många år varit mindre ”ambitiös” med mitt fotograferande. Om man likt mig nu mest går runt och använder kameran som en form av dagbok så funkar det fint att plåta ”vykort” som jag skulle sagt tidigare. Det är så jag fotar nu för tiden, jag går runt och så tar jag bilder på sådant som jag passerar och som kanske kan vara intressant eller bara är fint. Jag har alltså inga andra ambitioner eller något fotoprojekt på gång.

Den senaste tiden har jag tittat på en del av mina gamla svartvita bilder och är lite påväg att återupptäcka det svartvita. Jag har aldrig glömt det i och för sig, men när jag tittar på de gamla bilderna ser jag att motivvalen blir lite annorlunda då det grafiska får huvudrollen i bilden istället för färgen. Jag tänkte att jag därför skall gå tillbaks och fota svartvitt för att kanske hitta lite andra infallsvinklar och motiv än vad jag gjort de senaste åren. När man kommit till ett stadie där det mesta man gör blir upprepningar på samma tema kan det kanske bli lite av en nystart att ändra något radikalt som att gå tillbaks till det svartvita.

Men om det skall vara färg eller svartvitt kan man ju bestämma i efterhand tänker kanske en del? Jo visst, men det blir skillnad om man redan innan man fotograferar har bestämt sig, åtminstone för mig dyker det upp en hel del nya motiv och andra blir intetsägande beroende på färg eller svartvitt. När jag får in det svartvita i ”ryggmärgen” så att säga så ser jag andra motiv när jag är ute.

Lite på samma sätt som om jag till exempel går från 35 mm till 85 mm objektiv på kameran. Jag har alltid gillat fasta brännvidder av den anledningen, jag tränar mitt seende på ett annat sätt än om jag har en zoom. Dessutom när jag kör med fasta objektiv (jag var bättre på detta förr) kör jag med samma objektiv under en längre tid, ofta flera månader, för att verkligen få in brännvidden i ryggmärgen. Man kommer då så småningom till en punkt då man ser bilder efter den brännvidd man har på kameran, det blir automatiskt och jag blir mer intuitiv än tänkande när det gäller att ta bilder. Så funkar det för mig, för andra kan det givetvis fungera helt annorlunda. Men jag skall i alla fall testa att gå tillbaks till hur jag fotade förr ett tag för att se om det kan ge en liten nytändning. En brännvidd i taget och svartvitt får det bli ett tag framöver. 

Bilden i inlägget tog jag här om natten när jag var ute sena rundan med hunden.

OmTag. Pappa vid köksbordet.

Jag tillbringade mycket tid i Åmotfors i västra Värmland sedan mina föräldrar flyttat dit till min mors föräldrahem efter farsans pensionering.

Den här bilden tog jag någon gång i början eller mitten av 2000-talet. Farsan sitter vid köksbordet och lägger patiens. Mamma hade varit tvungen att flytta till ett särskilt boende i samhället på grund av sin demenssjukdom. Pappa vårdade henne i hemmet i många år, men till slut var det dags.

Funderar över hur ofta han satt där i kökslampans sken och tänkte tillbaks på det liv som varit. Mina föräldrar flyttade som sagt dit när pappa gick i pension, förmodligen hade de hoppas på många sköna lugna år tillsammans efter ett hårt arbetsliv. Nu blev det inte så, mamma drabbades av sjukdomen tidigt så det blev en oro och sorg istället.

Jag saknar dem bägge, mamma gick bort 2007 och pappa 2010. Huset såldes då det var för långt bort för att behållas som sommarstuga, jag hade inte heller råd att ha det kvar själv.