OmTag. Ett litet lusthus på Reimersholme.

Längst ut på Reimersholmes västra spets finns ett litet lusthus. Det har blivit en speciell plats för mig. Jag började sätta mig där en stund och filosofera på nattpromenaderna med mina hundar någon gång för snart 25 år sedan, en tradition som lever vidare.

En natt hösten 2011 hade jag tagit med mig storformatskameran och stativet för att ta några bilder ute på ön. Det var väldigt mörkt när jag gick ut på gräsmattan för att ta bilden med skulpturen och Essingeleden och Lilla Essingen på andra sidan vattnet. Jag ställde upp och ställde in kameran och eftersom exponeringstiden var runt 20 minuter så gick jag och min dåvarande hund Sally till lusthuset intill för att sätta oss och invänta exponeringen.

Som sagt var det väldigt mörkt så när jag satte mig hörde jag ett grymtande från bänken mitt emot. Det var en av dessa hemlösa missbrukare som hade valt lusthuset som natthärbärge. Han var mycket nedgången, men en snäll person, som de ofta är de som faller ur ramen, vi fick ett fint snack där i natten när jag exponerade mina bilder. Jag tror knappast att han är med oss längre.

OmTag. Svartvitt och Tunnelgatan.

Den 28e februari 1986 kl. 23:21 sköts statsminister Olof Palme i Korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Jag kommer fortfarande ihåg att vi hade en firmafest där jag jobbade vid Stadshagen den kvällen. Jag kommer också ihåg att jag i efterhand blev förvånad över att jag inte såg en enda polis på min promenad från Stadshagen till Odenplan för att ta bussen hem till Vallentuna, där jag då bodde, några timmar efter mordet.

Nu är det inte Palmemordet jag skall skriva om utan fotografi. Bilden på trapporna från Tunnelgatan upp till Malmskillnadsgatan tog jag dagen före julafton. Jag promenerar mycket på stadens gator tillsammans med min följeslagare colliehunden Tobbe. Ofta går vi sena promenader och kameran är förstås alltid med. Jag gick även runt på samma sätt tidigare, då med mina dåvarande hundar, så sena långpromenader i staden är något jag hållit på med ganska länge.

Tobbe min ständige följeslagare.

Det som skiljer är att jag numera, sedan många år, är i huvudsak digital när jag fotograferar. Förr gick jag runt med Leican och plåtade på svartvit film. Det digitala har gjort det hela mycket smidigare för mig, förr fick man hålla andan, köra på långsamma tider och hålla tummarna för att det skulle bli en användbar bild. Nu med de extrema egenskaperna på höga iso i kombination med bildstabilisering går det att mer eller mindre plåta som på dagen även när det är mörkt.

När jag konverterar till svartvitt vill jag dock att gråskalorna och kontrasten skall se ut som jag är van från det analoga. Detta handlar inte om nostalgi utan det är det uttryck jag gillar. Jag tycker sällan (eller nästan aldrig) att rakt konverterade bilder blir bra, framför allt blir gråskalorna och mellantonskontrasten ”fel” i förhållande till hur jag vill att det skall se ut.

Jag använder därför Silver EFEX när jag konverterar och utgår ofta från en preset och väljer en film. Detta är mycket mer än ”att lägga på korn” som en del brukar säga eller tror. När jag väljer en film i Silver EFEX anpassas bilden så att färger tecknas in på rätt sätt i gråskalan och dessutom fixar programmet så att kontrasten i mellantonerna blir som den aktuella filmen hanterar dem. Detta med kornet är inte heller något ”brus” som läggs på utan programmet räknar om pixelstrukturen i bilden för att sedan sätta ihop den med ett korn som efterliknar den valda filmen. Personligen brukar jag vara ganska sparsam med kornet, lägger på bara så mycket att det ger bilden lite struktur så att den inte ser platt och livlös ut.

Jag har också ett litet tips vid konverteringen som ni kan testa om ni vill: Innan jag konverterar bilden så brukar jag dra ned clarityreglaget till minussidan och kompensera med ökad kontrast. Detta gör att jag simulerar den överlödning som finns i en film, i en film sprider sig ljuset lite i emulsionen så att det aldrig blir lika skarpa övergångar mellan mörkt och ljust som det blir från det digitala. Ett tydligt exempel är om man fotograferar något hus på avstånd med upplysta fönster när det är mörkt ute. Ofta blir fönstren som små påklistrade vita ”papperslappar” mot fasaden med det digitala (på höga iso), däremot i det analoga får man en annan följsamhet i starka kontrastövergångar. Det är detta man kommer till rätta med genom att dra ned clarity innan konvertering. I bilden ovan så justerade jag den först i färg i Lightroom som jag ville ha den, sedan drog jag ned clarity till -30 och ökade kontrasten till +20 innan jag gick vidare till Silver EFEX.

När jag ställde ut 20 svartvita gatufoton i Gnesta för en del år sedan, där alla bilderna i och för sig var tagna i dagsljus, valde jag 19 analoga bilder och en digital som jag konverterat enligt beskrivna modell. Det roliga är att ingen lyckades peka ut vilka bild som var digital trots att de analoga både var plåtade med Leica-M och svartvit film, så kan det vara 😉.

OmTag. Isfall.

Något som vintern bjuder på och som kan vara kul att fota är isfall. Här i Stockholm har vi av förklarliga skäl inga isfall som kommer i närheten av de som finns vid vattenfall norr över, men man får ta det som bjuds.

Det brukar varje år bli några bilder på detta, som ligger på en plats jag ofta passerar vid Tantolunden. Jag tycker att det blir bäst på kvällen när endast gatlyktorna lyser upp. Lite trollsk stämning i bilderna tycker jag.

Bilderna tagna med Nikon Z6 II, 50/1,8S och konverteringen till svartvitt gjord i Silver EFEX som vanligt. 

OmTag. Broar.

Att plåta broar är något jag liksom många andra gillar och att bo här i Stockholm ger ett ganska stort urval av vackra broar.

I natt var jag ute på Långholmen med min hund och givetvis blev det några bilder på Västerbron. Med tanke på att bron öppnades för trafik redan 1935 så måste man säga att de var bra på att framtidssäkra bygget.

För att anspela på brons tidlöshet gjorde jag bilderna lite retro. Plåtade med Nikon Z6 II och 50/1,8S och konverteringen är gjord i Silver EFEX.

Genom åren har det blivit en hel del bilder på Västerbron. Vi är ganska många som plåtat bron, den mest kände är säkert Lennart Olson som även ingick i det legendariska fotografkollektivet Tio Fotografer https://sis.modernamuseet.se/people/3259/lennart-olson/objects

OmTag. Teknikens utveckling och mörkerbilder i steget.

Jag gick även före det digitala runt med kameran och fotograferade på frihand i mörkret. Då var det som regel en 400 asa svartvit film i kameran. Ibland körde jag med Neopan 1600 som i verkligheten snarare låg på runt 1000 asa i känslighet, men som sagt för det mesta var det en 400 asa film.

Först var det TriX fram tills dess att de gjorde om filmen så att den blev mycket mer lik TMAX 400 efter 2003. Jag återupptäckte då Neopan 400 som jag gillade och körde med den fram till kärnkraftskatastrofen i Japan 2011 då den först försvann under lång tid för att sedan komma tillbaks som ”svindyr”. Före kärnkraftsolyckan betalade jag 29 kr/rulle för Neopan 400 när jag som alltid köpte 10 rullar eller fler.

Sedan testade jag Ilford HP5+ som jag tyckte ofta blev lite ”ruffig” i hård kontrast. Efter en hel del laborerande så insåg jag att HP5+, framkallad i xtol 1+1 i själva verket hade en känslighet som låg på ungefär 640 asa. Efter detta så exponerade jag alltid filmen efter 640 asa men framkallade med de tider som anges om man exponerar den efter 400 asa. Då försvann ”ruffigheten” och den blev mycket lik den TriX som fanns före 2003.

Hur som helst, nu knallar jag runt med digitalkamera sedan ganska länge och det öppnar upp helt andra möjligheter att plåta utan stativ när det är riktigt mörkt. Både bildstabiliseringen och de fantastiska egenskaperna på höga iso bidrar till de nya möjligheterna. Bilden som jag tog igår med den totalt igenisade dörren till ingången i bergrummet, jo det är en dörr under isen nedtill till vänster, hade jag aldrig kunnat tagit med analog kamera på frihand. Jag använde min Nikon Z6 II med 50/1,8S på 1/13 sek f/2,5 och iso 12800.