OmTag. När natten övergår i dag

Jag tycker om att vara ute med Sally när natten övergår till morgon. Det finns något djupt rogivande och en stark samhörighetskänsla med min livskamrat i detta. Många tidiga morgnar/sena nätter har vi tagit vår runda runt Reimersholme, så också denna gång.

Solen är på väg upp när vi närmar oss hemmet efter vår promenad, lugnet råder och vi har gatorna för oss själva. Det är vid sådana tillfällen jag verkligen känner att jag lever, tillsammans med min bästa kamrat ensamma i den tidiga morgonen, på väg hem efter en promenad när natten långsamt övergår i dag.

OmTag. Svanen

En av naturens vackraste skapelser tycker jag, svanen. De brukar dock ofta ha ett temperament som inte riktigt stämmer med det väna utseendet. De är ganska lättretade och vad det förefaller mig, dumdristigt modiga, speciellt om man kommer med hund. Men vackra att se på är de.

Djuren är ofta perfekt anpassade för sin miljö, det är mest vi människor som bullrande snubblar runt som druckna genom tillvaron. De lever också i samklang med naturen, hittills har jag aldrig sett en svan på fyllan som sparkar sönder något eller en svan med näbben nedkörd i en smartphone samtidigt som deras ungar pockar på uppmärksamhet. Vi har en del att lära där.

Det här svanmötet var jag med om en mycket tidig morgon på Reimersholme för ett tag sedan, det fanns en kompis också utanför bild men lite störande grenar gjorde att jag fick nöja mig med den ena på bilden.

OmTag. Kontinuitet och proffsdivor

Det är svårt för mig att hålla någon kontinuitet i bloggen, ibland har jag inte så mycket att skriva om eller ens inspiration. Vissa dagar är det inte heller lika mycket funderingar som man vill ventilera och det händer inte så mycket.

Nu är jag ju normalt inte heller någon tvångsmässig bloggare, jag kommer säker snart att återgå till min vanliga frekvens som är betydligt lägre än ett inlägg om dagen. Jag tycker dock att det är kul att testa ett tag att blogga lite oftare, om inte annat kan man ju dra igång tävlingsinstinkterna.

Jag blogga ju sällan om mina prylar, eftersom jag tycker att det är ganska ointressant för det mesta, annars är ju det en bra genväg om man vill hålla uppe frekvensen. Nu menar jag alltså inte att det är något fel med att recensera prylar, det kan vara både kul och läsvärt och i bästa fall även upplysande.

Att bara blogga för att exponera mina bilder är inte heller min likör, men åter igen anser jag att andra som gör det har sin fulla rätt att göra som de vill. Annars har det varit en ganska händelselös dag, ett varv på Långholmen och snackat med lite hundar och deras hussar och mattar.

En hockeymatch där jag inte blir riktigt klok på årets upplaga av tre kronor, helt suveräna när det vill sig och totalt värdelösa i långa perioder, snacka om berg och dalbana. Jag tycker också att divalaterna som blivit vanliga bland våra bästa spelare på andra sidan Atlanten är minst sagt tråkiga, kan inte komma för jag känner mig lite sliten/har ingen lust/fått en flisa i fingret/råkade hosta till eller liknande.

Här har vi alltså en massa världsspelare som inte tycker att det är viktigt att vara med och hjälpa sitt landslag när landslaget behöver dem. Jäklar vilket liv det skulle bli om de inte blev uttagna i någon prestigefylld tävling som de själva ville vara med i för att synas. Beklagligt tycker jag och jag tycker att om någon nobbar landslaget mer eller mindre utan skäl skulle de aldrig tillfrågas igen.

Det finns en stor skillnad på inställning från spelarna i många andra nationer med Canada i spetsen, där är det tydligen fortfarande en ära att representera sitt land om man har möjlighet. I och med denna snedrekrytering blir VM också allt som oftast en ganska avslagen historia. Sedan undrar jag varför man inte gör som med fotbollen? Färre stora turneringar och proffsligor som alltid släpper sina spelare till viktiga landskamper och turneringar när det behövs.

Se där det blev ett inlägg idag också, och bilden är inte plåtad med en iPhone. ;)

OmTag. Stad och land

Stad och land, eller landet i stan. Jag utnyttjar inte stadens utbud i speciellt hög grad, men just detta att det finns och att det alltid lever är något som jag som stadsbo har vant mig vid. Jag funderar fram och tillbaks om jag skall lämna stadslivet och flytta till landet på riktigt?

Jag tillbringade ju mycket tid i Värmland med mina föräldrar och jag trivs med det livet också, men en del handlade också om att mina föräldrar och jag hade kopplingar till bygden; min mor kom därifrån och mina föräldrar bodde där ett tag när brorsan var liten i början av 50-talet. Dessutom bodde mina morföräldrar där i hela sina liv.

Om man flyttar in utan kopplingar till människor, samtidigt som man är en person som likt mig inte gillar att söka kontakt i någon högre utsträckning finns nog risken att man blir ganska ensam. I stan är det ju någon sorts interaktion med en massa människor, åtminstone så länge man orkar gå ut. En sorts icke ensam ensamhet, på landet är det nog lätt att det blir bara ensam ensamhet?

Jag kommer ihåg hur det såg ut i samhället i Värmland när Konsum väl stängt, inget vimlande direkt. Om man då inte har sina kontaktnät och kamrater som man fikar med osv så blir det nog ganska tyst och lugnt. Jag gillar både tystnad och lugn, men frågan är om jag skulle göra det lika mycket om jag inte hade möjlighet att välja?

Inget akut problem för min del, men det tål att funderas på för om jag väl flyttar kommer jag aldrig ha möjlighet att komma tillbaka, det kommer inte ekonomin att medge.

OmTag. Vardagens små mirakel

Naturen kommer alltid att segra i slutändan, vi behöver bara upphöra med vårt sisyfosarbete för en stund så kommer naturen att börja återställa sakernas ordning. Det finns en fantastisk livskraft i detta som får mig att undra om inte allt strävar mot liv och inte mot död och förintelse som många tycks tro? Universums normaltillstånd kanske i själva verket strävar mot liv, och i så fall är vi säkert inte så unika på den här planeten som många tror. Tankarna dök upp när jag såg hur växterna utnyttjade minsta spricka i muren för att etablera nytt liv. Jag tycker det känns hoppfullt.

Livet är beroende av ljuset, liksom våra fotografier. Jag har alltid gillat skuggspel som kontrasterar mot det som skuggorna avges mot. Det kan vara som här, växter mot staket och insynsskydd vid båtklubben intill Liljeholmsbron. Liv och ljus, så intimt förknippade med varandra.