OmTag. Actionsport kräver snabba kameror och många bilder i sekunden

Vi gjorde ett återbesök vid ”groddammen” på Långholmen i morse jag och Sally. Jag ville gärna ta en bild i svartvitt med film den här gången. Ljuset var inte direkt magiskt så det lär väl bli fler besök vart efter. Som jag skrivit om tidigare har man anlagt ett par groddammar på Långholmen som barnkammare åt grodor och attraktion för nyfikna barn och oss andra.

Annars har det som vanligt varit en del skriverier om prylar, hur bra eller dåliga de skall vara, digitalt vs analog, om det behövs snabba motorkameror för att plåta actionsport osv. När det gäller detta med snabba kameror, alltså den blinda hönans princip så säger jag bara; kolla in Cartier-Bressons bilder från velodromcyklingen 1957 så borde det vara färdigsnackat sedan. För hur kul är det i längden med alla dessa höjdhoppare hängande över ribban, längdhoppare i nedslaget med sandsprut, boxningssmällen med svettstänk osv?

Vad säger de egentligen om sporten, hur mycket av känslan runt det hela fångar den typen av bilder? Och förresten, varför inte videofilma hela rasket och efteråt klippa ut det man vill ha om man ändå skall smattra på utan att vilja berätta något? Och ett förtydligande innan någon går i taket och känner sig påhoppad för att de har en kamera som kan ta massvis med bilder i sekunden; detta är bara mina åsikter som vanligt.

OmTag. Ånglok och broöppning

Jag hann inte fram för någon bättre bild

I morse blev det en lite längre promenad med Sally. Vi tog bussen till Gullmarsplan och promenerade via Årstaskogen tillbaks till Hornstull. Normalt brukade vi gå runt men det skulle bli lite för långt nu när hon är gammal. Man såg på henne att hon tyckte det var kul att återbesöka sina gamla promenadstråk, det var ett tag sedan nu.

När vi kom till Marievik strax innan Liljeholmsbron mötte oss en ovanlig syn, ett ånglok som verkade en smula malplacerat. De skulle tydligen köra mellan Stockholm och Södertälje i dag och i morgon. Sedan fick vi vänta in broöppningen innan vi kunde ta oss hem.

Ps. Det är ungefär så här Västerbron upplevs på andra varvet i Stockholms maraton har jag hört. :)

OmTag. Fylla och ombildningar

I dag har det inte blivit någon längre promenad. Jag börjar tycka att det är allt mer jobbigt med allt stök och fylla i området på helgerna. Nu när vi var ute stod ett par herrar utanför en av krogarna och var på väg att åka i luven på varandra, ett fasligt skrikande och buffande.

Svårt att sova för mig som nattmänniska har det blivit också, nu när alla är Martin Timells själsliga avkommor är det ett fasligt borrande och snickrande från tidiga morgnar och vidare genom hela dagarna. Förr köpta man sig en lägenhet för att bo där. Nu verkar det mest handla om att förverkliga sina snickardrömmar för att efter ett par år flytta vidare och lämna över till nästa som spottar i nyporna och förverkligar sina snickardrömmar osv.

Ombildningen till bostadsrätt för en massa år sedan var nog det värsta som hänt. Alla snackar om att det är så bra affär? Men det förutsätter ju att man säljer, om man vill bo kvar blir det bara dyrare och bökigare och som sagt ett fasligt liv för jämnan. Själv var jag motståndare till hela projektet, men som vanligt fanns några eldsjälar som drev på med övertalning och skrämselpropaganda och lyckades tjata fram en majoritet för att få sin vilja igenom. Alla dessa sålde och drog vidare ganska snabbt, så de tjänade säkert en hacka på kalaset. Nog gnällt för denna gång. 

Ha en fin helg för övrigt. I morgon blir det nog en längre promenad och kanske lite nya bilder.

OmTag. Med förkärlek för natten

Nattljuset öppnar upp för nya motiv. Visst går det att plåta samma saker även på dagarna, men ofta blir de bra nattmotiven inte speciellt spännande i dagsljus liksom även motsatsen för övrigt. Det artificiella nattljuset i staden förstärker vissa miljöer tycker jag.

Som här, en bild plåtad under Liljeholmsbron mot söder 2007. Det händer något med fantasin i nattljuset; Brassaï uttryckte det som så att nattljuset visar inte hur något är, det föreslår. Jag tror att det ligger en del i detta, åtminstone tenderar nattbilder dra igång min fantasi.

OmTag. Mattar, hussar och en sväng på 'bögberget'

I dag blev det en tur på Långholmen, alltid fint på holmen tycker jag. Tänkt på alla människor jag lärt känna genom åren med mina hundar. Många hussar och mattar har det blivit, de flesta vet jag inte namnet på utan bara hundens namn.

På den första bilden är det Raskens matte, Rasken själv lämnade jordelivet för ett tag sedan efter ett långt och bra liv, han blev 17 år tror jag. Matte själv jobbade på hundstallet tidigare och det var genom detta arbete hon fick tag i Rasken vill jag minnas.

Sally stortrivs i vårvädret när hon får vara ute och ta in världen i sin egen takt. Jag tror att hon blir mer och mer zen, åtminstone har hon börjat med en sådan där långsam gående meditation på gamla dagar.

När man är ute med en gammal hund kan det vara bra att gå på platser de är väl förtrogna med. Det ger dem en trygghet, som med gamla människor kan de bli lite osäkra och känna sig otrygga på platser där det är för mycket stoj och där de inte känner igen sig tror jag.

På Långholmen har man anlagt ett par små dammar för att grodorna skall få bra barnkammare och skolbarnen skall kunna studera deras liv. Ett fint initiativ som inte behöver kosta så mycket, så är det med ganska mycket tycker jag; de små medlen är det som gör skillnad, som här för grodor och skolbarn men även oss andra och alla djur som har nytta av dessa dammar och deras liv.

Vi gick upp en sväng på berget, som kallas ”bögberget” eftersom det är en samlingsplats för homosexuella. Men vi är ett gäng hetro, ofta med hundar, som går där också. Berget bjuder på en fin utsikt mot Reimersholme och vidare över söder och Högalidskyrkan.

På väg hem passerade vi bänken och det färggranna teleskåpet på Bergsundsgatan, man vet att utnyttja de små plättarna framför husen.