OmTag. Stockholm en stad i förändring

En bild tagen för snart ett år sedan den 16:e mars 2014, det första höghuset på Liljeholmskajen var rest men ännu inte riktigt färdigt. Nu ett år senare har nästa höghus i raden påbörjats och det första är inbott sedan ganska länge. Staden växer och ändrar skepnad, en ny skyline växer fram, spännande och kul tycker jag.

Bilden är tagen från gångbanan på järnvägsbron mellan Södermalm och Årsta. Bron är relativt ny även den, jag kommer ihåg när jag ”tjuvgick” den innan invigningen 2005 och innan ordentliga räcken satts upp.

Det förändras i rask takt i närområdet, på andra sidan vattnet runt Liljeholmen växer det så det knakar. Och vid brofästet på min sida har det sedan ett par år kommit upp nya hus där det tidigare var ett litet grönområde, en stad i förändring.

På sydvästra Kungsholmen har det vuxit fram en ny stadsdel och borta vid Lidingöbron byggs det i rasande fart. Att bo i en stad innebär ständig förändring och det måste man nog gilla för att trivas, sedan är det ju viktigt att man bevarar kulturhistoriskt viktiga områden också.

OmTag. Skeppsholmen

Många nätter har det blivit med hundar och kamera. Det sista året har det inte blivit så mycket nattfotograferande, jag är dock lika mycket nattmänniska som vanligt. Det känns också som att många områden är färdigplåtade för mig.

Jag får bege mig till ställen där jag inte varit så mycket tidigare för att finna inspiration, stan är stor. Den här bilden är i alla fall som alla ser från Skeppsholmen och tagen från bron vid den här tiden för några år sedan. Nya nattbilder kommer säkert så småningom.

OmTag. Musikanten vid Östermalmstorg

Funderar lite över utvecklingen (om man kan kalla det utveckling) som skett i staden och landet genom åren. För inte allt för länge sedan fanns en koncensus att hemlöshet och fattigdom inte var acceptabelt i vårt samhälle.

Man såg heller knappast några hemlösa och folk som tiggde på våra gator. Visst, en och annan missbrukare som ville ”bomma några spänn till en fika” träffade man på då och då.

Sedan hände något, helt plötsligt började det dyka upp hemlösa människor på våra gator. Från början var det mest missbrukare och/eller psykiskt sjuka, senare späddes det på av ”vanligt folk” som råkat illa ut av andra orsaker, skilsmässa och förlorat jobb räckte ganska långt för att spiralen nedåt skulle starta.

Men den stora förändringen har varit mental och hos gemene man; helt plötsligt blev det acceptabelt med människor som for illa och inte hade tak över huvudet. Många började titta åt ett annat håll, den (ofta icke uttalade) nya inställningen blev att var och en fick ta ansvar för sitt eget liv; de fick helt enkelt skylla sig själva. Det sociala kittet tunnades ut betänkligt och det blev mer av en USA:mentalitet på något sätt: ”alla får sin chans i livet, tar man den inte får man skylla sig själv” liksom.

När jag fotograferade den blinde musikanten vid Östermalmstorg hade ännu inte den stora inströmningen av EU-migranter startat. Det fanns en och annan här och där, och ofta var de musikanter. Hur det ser ut idag med tältläger och stackare sittande med sin koppar framför sig vet de flesta. Men frågan är om vi ens skulle komma i närheten av att tolerera en sådan utveckling om inte den mentala omsvängningen redan skett?

Mannen på bilden förresten, han var en mästare på sitt instrument. Jag undrar om han fortfarande lever eller om han gått under?

OmTag. På väg hem i natten och pixelpeepande

En man på väg hem i den sena timman, kanske har han varit ute en sväng med kompisarna? När jag plåtar på sena kvällar vill jag att det skall synas att det är just sena kvällar. Mörkret skall återges som jag uppfattar det. Man kommer långt med en analog film som Fuji Neopan 1600 exponerad efter 1000 asa som i det här fallet. För det mesta brukar jag köra med en 400 asa film, och det funkar det också.

Visst finns situationer där det kan vara både nödvändigt och önskvärt att skruva upp isot på en digitalkamera till flera tusen, men att ta stadsbilder på kvällar och nätter kräver det knappast, om man inte vill att natten skall bli dag och det vill åtminstone inte jag.

Tycker det blivit en hysteri runt detta med antal pixlar och höga iso, för mig blir bilderna som jag vill ha dem med de prylar jag använder.

En fråga om detta med massa pixlar som det sällan snackas om, åtminstone inte av den anledningen, är att folk hittar mer och mer fel på sina objektiv till exempel. Många verkar inte heller förstå att detta med skakningsoskärpa, skärpedjup och exakt skärpeinställning blir helt annorlunda om man kollar 100% med extrem upplösning.

Som ett brev på posten kommer mängder med trådar där folk visar sitt missnöje med fokusskift och oexakt fokusering i sina objektiv. Sedan må alla tekniknördar snacka om att det aldrig är fel med fler pixlar, vilket säkert är rätt. För gemene man verkar det dock ställa till med en hel del verkliga och inbillade problem. Tittar man 100% på skärm med extrem upplösning krävs förmodligen att bilden är tagen med ett stadigt stativ, uppfälld spegel och exakt skärpeinställning för att det skall bli skarpt, och detta med skärpedjup som det ofta definieras kan man glömma, om man nu tittar 100% på skärm alltså.

Men finns det egentligen någon anledning att göra detta mer än att möjligtvis motivera för inköp av ännu dyrare objektiv för att kanske till slut nå insikten att det inte var objektivet det var fel på i första läget. I och för sig verkar ju många ägna sin fotografiska tid åt pixelpeepande, men om man inte ägnar sig åt vetenskaplig fotografering där den extrema upplösningen används till något så är ju frågan om man inte utvecklas bättre genom att fotografera än att frustreras över i realiteten ovidkommande problem som kan detekteras i 100% på skärmen?

OmTag. Bitande kallt

Bitande kallt i snålblåsten, en ursäkt för att inte ta någon långpromenad med hunden. Det var i och för sig flera plus på termometern, det kändes inte när man kom ut. Utan mössa och handskar fick det bli en kortrunda, till och med hunden svängde av hemåt efter uträttat värv.

Såg att gårdagens kameraloppis var en lyckad tillställning, recycling är modellen i dagens slit och släng. Själv har jag alltid sålt av sådant jag inte använder, jag har svårt att se vitsen med en massa kameror och objektiv som jag inte använder. Nu finns ju de som samlar på detta också och det är väl också en hobby så god som någon antar jag.

Bengan skrev ett inlägg om analogt vs digitalt, för vilken gång i ordningen vet jag inte, kontentan var i alla fall att det skulle vara som att jämföra snabbmat med en vällagad måltid av fina råvaror? Tja, så kan man också se det om man vill. För egen del så anser jag att man väljer det som man tycker passar, att den ena tekniken skulle ge bättre bilder än den andra finns inga bevis för, däremot om motsatsen.

Det viktiga är nog att man använder prylar som funkar för en själv och de bilder man vill ta, vilken teknik eller vilken fabrikant som tillverkat prylarna är nog av ganska underordnad betydelse. Jag plåtar själv huvudsakligen analogt, inte för att det är bättre utan för att jag trivs best med det. Förmodligen beror det mer än något annat på att jag är inkörd med den tekniken, lite konservativ alltså som väldigt många skulle jag tro.

Vad är en bra bild förresten? En bild som tilltalar mig till form och innehåll och som jag fortfarande tycker är bra oavsett hur många gånger jag sett den är en bra bild. Detta tror jag gäller för de flesta. Det fina är att det är helt subjektivt så man kan aldrig tala om för någon annan vad som är en bra bild för dem. Man kan ha liknande smak, och har man det några stycken blir det lätt att gå i fällan att tro sig veta och argumentera mot dem som vet annorlunda.