OmTag. Barn i Blå gången

Två ungar i Blå gången, många barn har säkert passerat här genom åren på väg mot nya äventyr. Just dessa barn kanske kommer från skolan denna varma sommardag för snart tio år sedan, nu är de vuxna och lever helt andra liv får vi förmoda. Snart är Slussens tid förbi, det gamla får lämna plats för något nytt och nya minnen börjar byggas upp.

Att dokumentera vardagen är viktigt, och som Gunnar Smoliansky sa: ”Efter 50 år blir alla bilder bra.”

OmTag. Det viktiga är att ha rätt

Att lyfta fram sådant man själv tycker om utan att såga sådant man inte tycker om, inte så lätt alla gånger. Ofta skapas ganska onödiga diskussioner med ett hårt tonläge bara för att vi ser saker på lite olika sätt.

Som detta med olika fotografers betydelse till exempel, för egen del kommer jag i fortsättningen försöka fokusera mer på vad jag själv gillar och undvika åsikter om sådant som inte intresserar mig eller som jag inte gillar.

När det gäller prylar brukar diskussionerna bli minst lika heta, det är bara att säga Leica för att en del skall gå i taket, eller att man fortfarande plåtar med film osv. Det tycks finnas inbyggt hos många att man måste förklara hur andra har fel när de inte delar den egna uppfattningen om det ena eller det andra.

I och för sig uttrycker sig ju många på ett sätt som öppnar upp för konflikt, kanske gillar de konflikter? Som till exempel de som, ofta inlindat, låter förstå att deras sätt är det rätta till skillnad från andras som inte förstår. Eller när det gäller bilder, de lite fisförnäma, som slår undan andras argument med att det beror på att de inte riktigt förstår.

När det kommer till bilder är det ganska enkelt för mig, antingen gillar jag dem eller inte. Jag tror också att detta är ett förhållningssätt som är mer fruktbart än att försöka utge sig för att sitta inne med någon högre kunskap och absolut sanning. Lika viktigt blir det att inte ge sig på dem som tycker annorlunda, deras uppfattning är ju precis lika rätt utifrån deras subjektiva tyckande. För så är det, det finns inga objektiva sanningar utanför (möjligen) naturvetenskaperna.

OmTag. Väntan vid en gatukorsning

Jag såg honom där han stod och väntade för att komma över gatan, en vacker gammal man. Han hade en gymnastiksko på ena foten och en toffla på den andra, förmodligen hade han ont. Mörkret mejslar fram individerna som lätt försvinner i dagsljusets jäkt. Jag gillar att gå runt i staden som en betraktare när mörkret råder.

OmTag. Det handlar om upprepning (åtminstone för mig)

Jag vet inte hur många bilder jag har på detta motiv. Det är det lustiga trädet med risbusken upptill som fångar min uppmärksamhet. Tycker motivet blir lite surrealistiskt med muren i förgrunden.

Jag tenderar att upprepa mina bilder i det oändliga, men det gör nog de flesta skulle jag tro. Man hittar ganska tidigt de teman man vill ta och resten av tiden ägnar man till stor del åt varianter. Detta gäller även för de ”stora” i hög utsträckning tror jag. Ganska få fotografer har mer än ett hundratal ”unika” bilder, de flesta betydligt färre.

Hur som helst, jag tror man hittar sitt bildspråk relativt tidigt och sedan blir det detta spår man kör på, man kan liksom inte annat. Huvudsaken är att man tycker att det är kul och att man någon enstaka gång sätter en ny bild som sticker ut jämfört med alla liknande man redan har.

OmTag. Fika och Jonsson

I torsdags var det maratonfika här vid Hornstull, mycket som avhandlades så vi blev kvar ända till elva på kvällen. Tidsuppfattningen är en spännande sak, fyra timmar med intressanta diskussioner går på ett ögonblick, fyra timmar i väntan kan vara en evighet.

”Och tiden blir ett förunderligt ting” är titeln på en bok av Sune Jonsson, den i mitt tycke främste av Svenska fotografer. Jag tycker att han spelar i en egen liga med sin så kallade dokumentarism. Han kanske är mest känd för sin dokumentation av Västerbottens miljöer och människor i brytpunkten mellan småbruk och ingenting.

Dokumentarism är ett uttryck han grundade för att förklara sin syn på sin metod att dokumentera. Sune Jonsson höll sällan på med snapshots, ofta var det mellanformat och stativ som gällde. Bilderna är på sätt och vis arrangerade, men på ett sätt så de överensstämmer med Sune Jonssons sätt att uppfatta det han skildrade.

Jonsson var också en stor berättare och hans kombination av bilder och text är ganska unik. Ganska få fotografer har Jonssons förmåga att röra sig lätt och ledigt mellan bild och text. Sune Jonsson var också en stor humanist där det viktiga i hans gärning alltid handlade om det han skildrade, aldrig om honom själv. Han kunde sina ämnen och visste vad han ville berätta, det i sig själv gör honom väldigt sällsynt.