OmTag. Den lille farbrorn med hunden

Han bodde ett par våningar upp i huset, en försynt gammal man. Jag kommer ihåg honom och hans lilla hund, en Cavalier King Charles som var hans bästa kompis och som han alltid gick och pratade med när de var ute. På senare år var han ensam, hunden hade gått bort och han berättade att han var för gammal för att skaffa någon ny.

På den här bilden från 2005 är han fortfarande klar om än med en del ålderskrämpor. Han har nycklarna i ett snöre runt halsen för att inte tappa bort dem, och vad som ser ut som ett trygghetslarm hänger i bröstfickan.

Lite senare fick han svårare att hålla reda på sig, dag blev natt och han visste inte alltid vart han var eller varför. När jag kom hem från en tids vistelse hos mina föräldrar i Värmland var han borta, jag vet inte om han flyttats till något särskilt boende eller om han gått bort. Nu återser jag honom bland mina negativ, den lille farbrorn med hunden.

OmTag. Rapport från Mariaberget

Mariaberget är ett välbesökt fotoställe, jag vet inte hur många gånger jag varit där. Eftersom de flesta som plåtar i Stockholm känner till platsen så är, även om de är fina, de flesta vinklar och utsnitt redan förevigade massvis av gånger tidigare av andra. Med andra ord ett ställe som det är tacksamt att fotografera i, men svårt att hitta något som inte redan är taget oändligt många gånger.

Men ibland kan man ha lite tur; jag såg henne från min utsiktsplats vid Mariahissen redan när kom uppför Pryssgränd. Alltid fint med en människa i miljön tänkte jag och tog en bild, när hon svängde upp mot den branta backen där Pryssgränd går över i Bellmansgatan såg jag att hon gick på de släta stenarna i kanten. För det mesta brukar det stå bilar som sticker fram och förstör både bild och gångmöjligheter, det gjorde det inte den här gången som tur var.

Hur som helst blev det en lite annorlunda bild från ett mycket väldokumenterat ställe. Ibland har man turen att vara vid rätt ställe vid rätt tidpunkt, och jag tror att det ofta är det som det handlar om. Man kan förbättra sina chanser genom att vara ute mycket och träna sin blick, det ena ger det andra.

OmTag. Lite tur är aldrig i vägen

Ibland skall man ha lite tur också, när jag stod där och försökte få till något vettigt med vattenpölarna kom en joggare förbi.

OmTag. Valrörelse och en saknad lirare

Sitter och går igenom lite negativ från 2006, hittar en av de sista bilderna jag tog med min Summicron 50:a innan jag gick till Schönherrs och bytte in den mot en Summilux 50:a. Anledningen var att Summicronen, åtminstone mitt exemplar, var hopplös i motljus.

Hur som helst var det valrörelse, det lovades att ”alla skall med” och ”världens bästa skola”, skolan vann.

Sedan hittade jag ett par bilder på en Hornstullsprofil, jag har inte sett honom på några år och senast jag såg honom mådde han inte bra sa han. Antingen har han lämnat oss, eller också har han rationaliserats bort i någon ombildning. Det var en sådan där lirare som tjoade på långt håll när man möttes, en sådan som många passerar med huvudet vänt år andra hållet.

Den aktuella dagen frågade han om han fick hålla mina hundar så kunde jag ta en bild? Självklart fick han det. En människa som älskade djur och människor, en människa som många upplever som jobbig i dagens jäktade tillvaro. Det enda han ville var att få prata en stund, jag saknar honom.

OmTag. Ett par bilder

Ett par bilder från 2006, bägge visar resenärer på väg. Sitter och bläddrar igenom mina gamla negativpärmar och skannar det jag vill ha digitalt. Det blir lätt att man fastnar i sina gamla bilder när man av en eller annan anledning inte kommer ut så mycket. Nu har jag precis dragits med en förkylning i ett par veckor, men det främsta skälet är att hunden börjar bli för gammal för att uppskatta, eller ens orka, dessa maratonpromenader som krävs om man skall plåta på gatan.

Jag har i alla fall inte kommit på något annat sätt än att röra mig mycket och länge på gatorna om det skall bli något, det går åtskilliga kilometer på varje bra bild för mig. Jag måste också hålla på hela tiden för att hålla skärpan uppe, och de senaste åren har det inte blivit speciellt mycket gatufotograferande för min del. Skall man bli bra på det måste man nog ha det som livsstil tror jag. Ingen av de bägge bilderna är någon fullträff på något vis, men jag tycker att de har en känsla som jag gillar.