OmTag. Wittgenstein, julmat och hundpromenader

Nyss hemkommen från dagens första hundpromenad. 7-8 grader kallt och gnistrande solsken, en fin vinterdag med andra ord även om det gärna fick vara lite mer snö. När jag kom ned till stranden var det ett par som stod och fiskade med kastspö, julklappsspön kanske? Det gäller att passa på innan isarna lägger sig.

Annars har julen förflutit i ett lojt tempo, jag och hunden har käkat, sovit, tittat på TV och husse har också läst lite om Wittgenstein i Sten Anderssons tegelsten. En tragisk figur denne Wittgenstein, Kafka var en optimist skulle man kunna säga. Hur som helst en intressant bok som utspelar sig bland stora delar av den intellektuella eliten den första delen av 1900-talet.

Det märkliga är att han anses som en av de viktigaste filosoferna i modern tid samtidigt som ingen verkar förstått vad han menar, inte ens han själv. Han tyckte själv att filosofi som akademiskt ämne inte hade något att säga, vilket kanske är själva kärnan i hans filosofi(!?), och således ett meningslöst pladdrande (även om han på senare år kom att revidera uppfattningen en smula). Han fastnade ju i den akademiska filosofin själv under resten av livet.

Hans tes är att språket i sig begränsar vad som kan sägas så mycket att det inte går att säga något meningsfullt om väsentligheter, annorlunda uttryckt; det går inte att förklara hur en banan smakar, det enda man kan göra är att smaka själv. Därför blir ”hur man lever” desto viktigare ansåg Wittgenstein liksom Tolstoy, som han var djupt influerad av. Sanningen måste alltså sökas i sättet man lever och kan inte förmedlas via traditionell kunskapsöverföring (om jag fattat det rätt) med dessa åsikter ansåg en del (bland annat Bertrand Russel) att han tidvis i det närmaste var en mystiker.

Russel blev så omskakad av sina tidiga möten med Wittgenstein, som han var handledare för, att han såg denne som så överlägsen att det egna filosofiska arbetet blev meningslöst. Russel var inte vem som helst, utan en av samtidens mest upplyfta logiker. Detta säger något om Wittgensteins utstrålning, eleven blev läraren. Flera vittnar om detta extrema inflytande som Wittgenstein hade över andra människor.

Hur som helst en intressant bok, även om jag tycker att det verkar som om författaren nästan hyser ett personligt agg gentemot Wittgenstein och därmed förringar honom lite väl mycket. Halva boken kvar, så julhelgen är räddad.

OmTag. Om förnöjsamhet

Många människor kan lära oss något om livet, bara vi tar oss tid att lyssna och samtala. Att leva i förnöjsamhet borde vara något att sträva efter. Kanske är det inte mycket prylar, hög status och framgång i alla karriärstegar som är det avgörande? Kanske kan det till och med vara så att vi missar själva livet när vi rusar på i vår ständiga jakt efter nya prylar, välpolerad yta, självbekräftande nätverk och status?

Kom att tänka på detta när jag talade med mannen på bilden, han ägde det han bar omkring på, hade tid att slå sig ned och bara vara. Men han utstrålade något väldigt ovanligt, förnöjsamhet.

OmTag. af Chapman

Inte mycket till julstämning här i stan, det kom några snökorn här om dagen men sedan blev det plusgrader igen. Jag gillar lite snö och kyla på vintern, men det kommer säkert vad det lider.

När jag tog bilden var det i alla fall både lite snö och kyla. Af Chapman, vandrarhem sedan 1949 är ett känt och vackert landmärke på Skeppsholmen.

OmTag. Dimma

Under alla nätter jag varit ute med kameran har det bara hänt ett par gånger att det har varit ”rätt” dimma. Dimman kan te sig ganska olika på natten, ganska ofta är det vad jag kallar ”sopsäcksdimma”, alltså en dimma som inte lyser upp utan bara mörkar ned; som att kliva in i en sopsäck. Ibland är det för mycket eller för lite dimma för att det skall funka bra att plåta.

Jag har just skannat en rulle från en av dessa sällsynta nätter när det var både rätt sort och lagom mycket dimma. Detta var den 8:e mars 2007, vi knallade ut jag och hundarna och jag blev så tagen av ljuset att vi bara kom några hundra meter här nere utefter stranden. Mina bästa dimbilder finns alla på denna rulle, 12 bilder, en natt i mars 2007.

OmTag. Mycket är fel, frågan är vems och vad som skall göras åt det?

Visst kan utvecklingen säkert kännas oroande, flyktingtillströmningen är större än (någonsin?). Integrationen funkar uselt, fördelningen av ansvar mellan olika kommuner har mycket övrigt att önska, det skapas samhällen i samhället främst beroende på detta.

När många som redan har det svårt upplever att det är deras redan magra kaka som skall fördelas för att även täcka denna kostnad får vi dessutom grupper av utsatta människor som ställs mot varandra. När man inte ser hoppfullt på sina egna möjligheter reagerar man ofta mot det som man tycker hotar dessa möjligheter ytterligare.

Eller alla romer som befolkar våra gator sittande med en kopp framför sig, det blir lätt ett irritationsmoment, varför gör de inget vettigt? Varför sitter de på våra gator och tigger? Säkert är det organiserat?

Man lägger ut filmer på FB som visar någon på ett växlingskontor med, vad det förefaller, mycket pengar, eller någon som verkar mer välbeställd som samlar in dessa tiggares dagskassor, allt för att stryka under sin tes: ”Dessa människor sitter inte här av nödtvång, i själva verket är de här för att lura oss!” Den enkla lösningen blir: Ta inte emot, och kasta ut!

De snabba lösningarna handlar alltid om att ge sig på symptomen. I Syrien pågår ett krig som kan liknas vid ett folkmord, milliontals människor är på flykt, trycket på grannländerna är gigantiskt. Att en liten rännil från denna vedervärdiga konflikt söker sig till Europa och Sverige, som i dessa sammanhang måste betraktas som mycket rika är något vi måste klara av att hantera.

När det gäller romerna så måste man nog inse att ingen frivilligt satt på gatan i vinterkylan och bodde under presenningar under stora umbäranden om de hade en bekvämare valmöjlighet. Det är både rätt och mänskligt att bli förbannad, men det gäller att rikta sin vrede mot problemens orsaker och inte de stackare som är drabbade.

Ingen är förmodligen mer förbannad på IS än de som tvingas fly och kanske förlorat en stor del av sina nära och kära. Hade vi ett fungerande världssamfund skulle den här typen av konflikter aldrig kunnat uppstå.

Ingen är förmodligen mer missnöjd med det Rumänska ledargarnityret än de som är värst drabbade av diskriminering och mer eller mindre förföljs och fördrivs av regimen. Såväl när det gäller världssamfundet som EU är det vår medmänskliga förbannade skyldighet att skrika tills de lyssnar, men det är så klart lättare att fortsätta sparka på dem som redan ligger.

Jag är själv kritisk till såväl tiggeriet som den ickefungerande invandringspolitiken, men jag riktar min vrede mot dem som är ansvariga, inte dem som drabbats och drabbas.

Bosse Parneviks dikt invandrarna som han skrev 1992 med anledning av ”Lasermannens” härjningar känns lika aktuell idag:

”En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen

Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar
Mest är dom snälla, andra är skurkar
En del är ärliga, andra skumma
en del är genier, andra dumma

Mest är dom fredliga, andra vill slåss
med andra ord: Så lika oss!
Med fel och brister, tuffa och mjuka
fast inte lika avundsjuka.

Vissa är färgade, andra är arier
som köper sin bruna färg i solarier
Vissa är svarta, andra gula
vissa är vackra, andra fula.

Men fast dom ibland av annan färg è
är dom precis som vi i Sverige
och när dom vill jobba här är tacket
"ni får inte jobba än för facket"

En del är båtfolk från Vietnam
som inte kan sjunga " we shall overcome"
och inte kan "rulla di rulla " som vi
och dom blir sällan fulla som vi
en del är mer judar än vi
en del har andra gudar än vi.

En del söker lugnet i stället för bråket
det enda vi svenskar kan bättre är språket
Det sägs att vi stammar från Adam & Eva
Som inte var svenskar - men ja må dom leva!”