OmTag. Jack Bruce har gått ur tiden

En av förgrundsfigurerna inom rockmusiken, Jack Bruce, gick ur tiden igår. Mest känd är han som en av grundarna av supergruppen Cream tillsammans med Eric Clapton och Ginger Baker. Men han var inte bara en stilbildare på sitt instrument elbasen utan också en lysande kompositör, sångare och arrangör.

Cream startade 1966 och trots att de bara höll på några få år kan inte deras betydelse för rockmusikens utveckling nog poängteras. Samtidigt med främst Jimi Hendrix var de med och skapade det som skulle kallas power trio, en i rocksammanhang minimalistisk bandform bestående av trummor, bas och gitarr.

Just formatet gjorde att de olika bandmedlemmarna fick ta plats, men det kräver också mycket av sina musiker då det inte finns någon kompgitarr, keyboard eller annat som lägger ljudmattor som man kan gömma sig bakom. Jag har själv provat spelformen, och som elbasist vet jag hur svårt det är att lira så att det inte låter som musiken stoppar varje gång gitarristen lägger ett solo.

Jack Bruce blev 71 år.

Nu sitter jag och lyssnar på ett annat favoritgäng King Crimson, och tidigare lyssnade jag på Gong och den fantastiske gitarristen Steve Hillage. Konstigt att så många bra musiker och så mycket bra musik har sina rötter från en tioårsperiod med start i slutet av 60 talet.

Jag tror inte att det bara beror på att jag är nostalgisk, musikerna var ofta briljanta och musiken experimentell, man körde sitt race bära eller brista. Det var långt före alla idoltävlingar på TV, den egna musiken var det viktiga, om man blev avgudad för den var av underordnad betydelse.

Konstiga tider vi lever i, aldrig tidigare har väl individualismen hyllats som nu, samtidigt strävar man efter ära och berömmelse på ett sätt där det individuella ofta får stryka på foten till förmån för det mainstreampopulära.

Så kanske det blir om det högsta målet för det individuella ofta handlar om att bli erkänd av de andra som man vill bli erkänd av? För att lyckas som individ överger man det individuella och blir själv en av dem man vill beundras av på något konstigt sätt.

OmTag. Den nödvändiga bildbehandlingen

Att förmedla någon sorts känsla, det är det de flesta av oss vill göra när vi lägger upp bilder antar jag. Jag tycker dock att det är ganska vanligt att man inte ”ens” gör en elementär bildbehandling, fixar kontrast, färger och en så enkel sak som att räta upp bilder som är sneda.

Kameran kommer aldrig att återge något som vi såg det och för att hamna så nära som möjligt måste vi bildbehandla. Rakt ut ur kameran är nästan aldrig bra, och ganska sällan är det ens ”rakt ut ur kameran” utan man har i stället för att justera bilden själv valt att kamerafabrikantens tekniker får göra justeringarna i kameran efter deras smak och på det spektrum av bilder de valt. Visst kan detta funka ibland, men så fort vi har en mer speciell bildsituation blir det sällan bra.

För att åskådliggöra har jag tagit en bild av en helt fantastisk solnedgång, en sådan som man ser ganska sällan. Nu kommer en del givetvis, eftersom de är vana att titta på bilder efter hur kameran presenterar dem, att mena att den sista bilden är överdriven och ”fel” på olika sätt. Men för mig som faktiskt var där är det den bilden som kommer närmast upplevelsen som jag mins den och hur det såg ut. I verkligheten var färgerna och ljuset ännu mer spektakulära, jag lovar.

Rakt ut ur kameran som det brukar kallas

 
Justerad i Lightroom

 
En HDR som börjar likna någonting 

OmTag. En sannolik cyklist mot en säker mur

Försvarsministern säger att Sverige sänt ut en signal till Världen? Jag undrar hur den signalen ser ut? Vi hade kanske en kränkning av en utländsk (läs rysk) ubåt men nu har vi minsann kanske jagat bort den? Säkert en signal som får vår omvärld att imponeras. Nog om detta.

Annars, cyklist mot sunkig mur i stadsmiljö. Förmodligen ett av de vanligaste gatumotiven man kan hitta, låt vara att cyklist kan bytas mot person i olika skepnader där krökt gamling har en särställning. Det finns en hel del sådana fotografiska arketyper, hur många gånger vi än sett dem och hur intetsägande vi som regel anser dem vara kan vi inte undvika att trycka på avtryckaren och där utgör inte jag något undantag.

OmTag. Ubåtar, sillar som pruttar och bildbehandling

Den misstänkta ubåten i skärgården jagar upp oro hos folk. Vi som varit med några år kommer ihåg dessa händelser från 80-talet och tidigare. U137 som hade den goda smaken att gå på grund så ordentligt att de måste ropa på hjälp för att komma loss, förmodligen förväntade de sig svältdöden då försvaret den gången inte var speciellt alert, är för övrigt enda gången man lyckats föra i bevis att det faktiskt skett en kränkning av en sovjetisk/rysk ubåt.

Men observationer och marina operationer har det inte varit någon brist på, man har jagat ”ryssen” under vattenlinjen många gånger, senare har det framkommit att det handlat om allt från NATO-ubåtar till sälar och till och med sillar som släppt sig.

För mig är tilliten för militären och deras allierade inom politiken inte lika stor som hos många andra, man skall aldrig underskatta det militärindustriella komplexet, eller politiska intressen från olika håll. Att Ryssland betett sig mer aggressivt på senare år under Putin är inget att hymla med liksom att nedrustningen av det Svenska försvaret gått alldeles för långt.

Men även om Putin visat sin aggressivitet i Ukraina så kan man nog inte skylla honom och hans rådgivare för att vara dumma i huvudet. Så om man tänker efter lite: Vilka tjänar på dessa påstådda eller verkliga kränkningar som riskerar att driva Sverige dels mot upprustning och dels närmare NATO?

Knappast en tilltänkt framtida fiende som Ryssland ofta utpekas som, det vore ju tvärt om ganska kontraproduktivt. Säga vad man vill om Putin och dagens Ryssland, men dumma i huvudet tror jag inte att de är, som sagt.

När det gäller fotografi så kan jag inte annat än imponeras av möjligheterna med den digitala bildbehandlingen, det mesta kan man efterlikna. Allt från olika filmers karaktärer till toykameror och våtplåtar.

Den stora frågan är egentligen inte hur vi vill att våra bilder skall se ut, utan snarare varför vi håller på och vilken tillfredsställelse det ger oss. Om man värdesätter och tycker om det ursprungliga hantverket kommer givetvis den tillfredställelsen vara värd det extra jobbet.

På samma sätt är det med det mesta, många älskar det finmekaniska och hantverksmässig man kan finna till exempel i en klocka från Patek Philippe där de billigare kostar runt 200000 kr trots att vilken Timex som hellst för ett par hundringar visar tiden minst lika bra.

OmTag. Liljeholmskajen

Det byggs så det knakar, på ett par år kan platser helt ändra karaktär. Den här bilden från kajen har några år på nacken, nu är allt inflyttat och ett höghus har hunnit resas. Man glömmer fort, jag kommer inte ens ihåg hur det såg ut innan dessa hus tagit plats.