OmTag. En natt i februari 2013

Det var en natt i februari 2013, snön hade lagt sig och det var lite låga moln som hjälpte till att lysa upp. Det är förvånande hur pass ljust det kan bli vissa vinternätter, som denna.

Jag har varit dålig på att nattfotografera ganska länge nu, detta var den senaste rulle från Hasselbladaren, jag har varit ute med storformatskameran ett par gånger sedan dess men det är allt.

Jag försökte intala mig att jag var klar med nattbilderna och att jag skulle börja leta andra motiv, men när jag känner efter är det fortfarande den långsamma fotografin på natten som är det som jag dras till. Man skall inte försöka förneka sitt eget inre, oavsett om det blir flera bilder av ungefär samma motiv, tagna på ungefär samma sätt är det mitt sett att relatera till mina känslor och min värld.

Jag tror att det är ganska vanligt att vi själva eller genom andra får för oss att vi ”måste förnya oss”? Själv blir jag mer och mer övertygad om att jag bara kan köra mitt eget spår, och att jag inte kommit till vägs ände med det spåret. Kanske kommer jag aldrig känna mig färdig med detta, i så fall får det bli så även om det mest resulterar i att arkivet växer med bilder där de flesta redan är tagna.

OmTag. det digitala mörkrummet

Det digitala mörkrummet ses ibland lite med en fnysning från oss som jobbar mycket analogt. Jag funderar lite över vad det beror på? Kan det vara detta att man med någon plugg så lättvindigt kan efterlikna bilder som vi i det analoga mörkrummet fick jobba ganska hårt för att få fram?

Nu tycker jag i och för sig att man ganska ofta överdriver sin bildbehandling, ofta ser jag svartvitt i någon sorts HDR och simmiga hudtoner som för tanken till att man slagit in världen i gladpack. Ganska vanligt också att man drar på så att man får en massa haloeffekter i kontrastövergångar och det tycker jag inte är snyggt.

Men den digitala bildbehandlingen har också skapat nya uttrycksformer som vi borde applådera i stället för att rynka på näsan åt, kolla in Carlzons självporträtt till exempel, en underbar kombination av ett utvecklat bildseende och stora färdigheter i bildbehandling.

Men bara detta att konvertera sina bilder till svartvitt med hjälp av till exempel silver efex öppnar ju upp oanade möjligheter. Man kan välja mellan att få bilderna att se ut som de gjorde på filmtiden eller att hitta helt nya uttryck.

Det finns som sagt de som tycker att detta är ”fusk”, och så brukar deras egna bilder också se ut därefter. Sanningen för de flesta även om de fotar med film är ju att de oftast digitaliserar sina bilder och att dessa bilder behöver en del efterbehandling för att bli som man vill ha dem, åtminstone om man relaterar till analoga papperskopior.

Om man kör skanning eller fångar bilden på en sensor är ju bara första steget i en kedja som till största delen är likadan när man färdigställer sin bild i datorn. Silver efex till exempel har ju en stor fördel om man utgår från färgbilder och det är att man kan välja en filmpreset som tecknar in färgerna på rätt sätt i gråskalan och jobba vidare därifrån. Silver efex skapar också korn genom att bygga om pixelstrukturen i bilden, och inte genom att lägga på ett brus som en del tror, vilket gör det nära nog identiskt med ”riktigt” korn.

Jag gjorde en test på Gnesta-Planket för några år sedan och visade ca 20 gatubilder, en av dessa var digital och konverterad i silver efex. Ingen av åskådarna lyckades se vilken bild som var den digitala, så man skall nog inte romantisera för mycket runt val av teknik. Väljer gör vi för att vi gillar det vi väljer och skälen behöver inte vara rationella, eller ens försvaras. Det är inte heller ”svårare” att plåta med den ena tekniken än den andra som hävdas ibland, det är precis lika svårt att ta bra bilder oavsett vilken apparat man använder.

OmTag. Litteratur i Nobelpristider

Jag såg att det skrevs om litteratur och det ligger ju i tiden så här i Nobelpristider. Jag är inte speciellt beläst, men jag gillar att läsa. Man blir dock mer kräsen med tiden tycker jag.

Ofta hittar jag böcker där författaren har ett bra språk, men där hen också är så förtjust i sitt eget språkbruk att det blir oändliga böcker utan något som driver historien framåt.

Dess motsats är väl ännu vanligare kanske, någon har en angelägen historia men pladdrar bort den med ett dåligt språk och/eller oförmågan att skära ned texten.

Jag gillar böcker som är koncentrerade till innehållet och skrivna med ett exakt och bra språk, JM Coetzee till exempel gillade jag även om det blir väl svart emellanåt.

Jag läser nu en rysk kvinna som många tydligen anser vore en värdig Nobelpristagare: Svetlana Aleksijevitj, boken heter Tiden second hand och har lyfts till skyarna av recensenterna. Egentligen är det en reportagebok där hon rest runt i Ryssland över 20 år för att samla vittnesmål om den gamla Sovjettiden och hur det blev sedan.

Ganska snart framträder en bild där många, trots förtryck och förföljelse, ansåg att det var bättre förr. Det som ersatte det Sovjetiska systemet var ju som de flesta vet ett mer eller mindre anarkistisk rövarsamhälle utan andra ideal än att sko sig efter bästa förmåga.

Jag har nu läst om ca tio människoöden som säger ungefär samma saker, visst det är ett behjärtansvärt styrkeprov att göra boken. Men som sagt, jag har läst ungefär 10 likartade berättelser och tycker redan att jag fattat läget liksom, och då är det 550 sidor kvar av boken.

OmTag. Stenen på Reimersholme

Reimersholme är en plats där jag gillar att ta mina nattliga promenader. Det finns flera skäl till detta, men det främsta är lugnet. Reimersholme har ingen genomfartstrafik och inga krogar, på nätterna är det lugnt och tyst. Ändå känns det inte ödsligt eftersom det är en levande del av staden med många bostäder.

Det finns en del intressant konst på ön, där jag fallit extra mycket för denna sten. Jag har inte lyckats med att ta reda på vem som är konstnären, kanske någon kan hjälpa mig med det?

Reimersholme och lite långsam fotografering i natten är balsam för själen. Den här bilden är tagen med min Wista SP 4x5” med normalobjektiv 150 mm och filmen var tmax 100. Exponeringstiden var 15-20 minuter på bländare f/16.

Jag gillar hur ljusstråken från den blöta gångbanan spelar mot skulpturen, hoppas ni gör det också.

OmTag. till en bror

I dag är det 20 år sedan min storebror gick bort, och i morgon skulle han ha blivit 61 år. Jag tänker ofta på min bror och allt han inte fick uppleva, han hade varit både morfar och farfar om han fått leva.