OmTag. Det lilla isfallet

Klockan har just gått över till söndag, det regnar och är allmänt trist väder. Jag tänkte att jag skulle ta mig ut med kameran i höstmörkret, men det regnar lite väl mycket för att det skall kännas inspirerande. Hösten är annars en årstid jag gillar, allt går i vila efter sommaren, inte bara växtligheten utan även mänskligheten växlar ned och det blir lugnare och tystare på nätterna.

Jag har skrivit om detta tidigare, det jag söker när jag är ute med kameran på nätterna är framför allt lugnet och eftertanken. Att vara ute och fotografera på nätterna ger tid till att rensa huvudet och en tillfredställelse över att något konkret ändå händer, det blir ju bilder. Det är en skön känsla när man kommer hem vid fyra på morgonen efter tre fyra timmars fotograferande och promenaden det gett.

En kopp varm choklad och ett par ostmackor innan vi nöjda kan gå och lägga oss jag och hunden. Dagen efter blir det framkallning och man går igenom nattens skörd. Det lilla isfallet hittade jag i Tantolunden en natt för några år sedan, för det mesta blir det vyer på nätterna men ibland hittar man det intressanta i det lilla.

OmTag. Reinhardt & Grappelli!!

Sitter och lyssnar på musikgenierna Django Reinhardt och Stéphane Grappelli. Reinhardts virtuosa gitarrspel blir inte mindre fantastiskt av att han inte kunde använda ring och lillfingret på greppbrädan efter att de blivit förstörda vid en brandolycka i ungdomen. Grappellis fiolspel håller samma klass och de kompletterade varandra på ett unikt sätt.

Deras musik, Reinhardt var av romsk härkomst vilket tydligt hörs i musiken, gav upphov till en egen genre: Gypsy jazz.

Django Reinhardt gick bort av en hjärnblödning redan 1953 endast 43 år gammal, Stéphane Grappelli blev 89 år och gick bort 1997. Även då de själva är borta så lever deras musik vidare.

OmTag. Att använda extremare bildbehandling för att nå sitt uttryck

Ibland kan man mer söka en känsla i bilden än en ren avbildning. Dagens tekniker erbjuder ju mängder av möjligheter att försöka finna denna känsla. Inget nytt egentligen, tidigare höll man på med en mängd kopieringstekniker som till exempel smörpapper, nylonstrumpor, solarisation, sandwich osv. Det nya är nog mesta att verktygen förfinats och att handhavandet blivit enklare. Det kommer dock alltid att bli en balansgång mellan effektsökeri och uttryck, inget nytt i det heller.

Hur som helst, så länge man inte håller på med journalistiska arbeten behöver man inte alltid hymla med bildbehandlingen tycker jag. Och så länge som man inte pysslar med montage, som kan vara bra i sig, så handlar det ju om att förstärka det man vill säga med sina bilder.

Den här bilden till exempel är ju ganska, i mina mått, extremt bildbehandlad. Ändå förmedlar den känslan jag hade inför motivet på ett sannare sätt än en rak bild. Som sagt, det är och har alltid varit en balansgång likaväl som tycke och smak, vi gör som vi vill med våra bilder så länge vi inte hymlar med det.

OmTag. Panikångest

De som känner mig känner till min historia med panikångest och senare utbrändhet. Jag brukar inte skriva så mycket om sådant här på bloggen eftersom det är en väldigt svår balansgång mellan att vara sakligt personlig och att upplevas som självömkande.

1984 drabbades jag av panikångest första gången. Jag var på väg hem från jobbet och när jag stod där i tunnelbanan kände jag plötsligt att hjärtat rusade, jag var övertygad om att jag skulle dö där och då. På något sätt tog jag mig hem, men det blev inte bättre så min far följde mig till akuten på Danderyds sjukhus.

När jag äntligen blev undersökt förklarade läkaren att det inte var något fel på hjärtat och med de orden fick jag åka hem. Den första intensiva ångestperioden varade i närmare tre månader, ganska snart visste jag att det inte var något fel på hjärtat men jag mådde lika dåligt i alla fall. I stort sett orkade jag ta mig från sängen och på toaletten, så mycket energi tog ångesten.

Jag tror att det kan vara svårt för någon som inte drabbats av detta helvete att förstå hur det känns? För att förklara för de lyckligt ovetande brukar jag fråga om de någon gång tagit ett steg ut i gatan och precis upptäckt en bil som kommer rusande mot dem och kommer ihåg känslan de fick i ögonblicket innan de hunnit reagera?

Så känns panikångest, hela tiden, därför har man genom åren blivit lite trött på kommentarer som ”ryck upp dig” och ”du vet ju att det bara är psykiskt” och liknande. Nu var det många år sedan jag hade någon panikattack som kommer i närheten av det jag kände då 1984, men ångesten ligger alltid där på lur under en tunn hinna av självkontroll.

Panikångest blir man inte fri ifrån, man lär sig leva med den och lyckas i varierande grad. Jag blev hyfsat återställd från den första snytingen relativt snabbt i så måtto att jag snart började arbeta som vanligt och även leva ett ganska socialt liv som innan. Men jag brukar indela mitt liv i ett före och ett efter den första panikångesten, samma person som före blev jag aldrig mer.

OmTag. Blåst och yrsnö i Tantolunden

Det var sent i november, vintern var tidig det året och dagen hade varit blåsig med snöbyar. Fram på natten började det lätta upp, så jag och Sally knallade iväg mot Tantolunden. Väl där började det snöa och blåsa igen, men då vi ändå var där så passade jag på att ta några bilder. Busvädret framgår inte av bilderna, vilket det sällan gör eftersom exponeringstiderna blir så långa.

Utrustningen behöver man inte heller vara orolig för, Hasselbladaren är det bara att torka av med en trasa när man kommer hem, och motljusskyddet skyddar frontlinsen från väta. Det blev några bilder i parken och några från stranden innan vi traskade hem i den snöiga och blåsiga natten.