OmTag. Det är känsligt (för en del) att man har åsikter.

Inte en Mercedes så långt ögat nådde

Går det att över huvud taget ge uttryck för en personlig åsikt utan att folk känner sig påhoppade eller använder det man skriver som ett (förvridet) statment i eget syfte? Jag tycker att det blir lite trist när jag märker hur folk inte klarar av att tolka det jag skriver som mina personliga uppfattningar, trots att jag är långt tydligare än de flesta med att förklara just detta.

Man kan givetvis skita i att tycka något över huvud taget i sin blogg, men hur kul skulle det vara? Jag anser redan nu att det finns fler bloggar av den karaktären än vad jag behöver. Men vad beror det på att folk över huvud taget blir störda över vad någon annan anser i olika fotografiska frågor om detta inte stämmer med deras egen syn?

Är de så osäkra i sig själva att någon annans synpunkter riskerar att rubba deras världsbild, eller vad? Folk får gärna ha en avvikande uppfattning och argumentera för denna, men jag köper inte att de inte kan respektera min åsikt utan att hugga eller underförstått förvanska det jag skriver och står för. 

OmTag. Svartvitt när färg är för svårt

Jag gillar det svartvita, ibland kan det renodla bilder så att de blir tydligare som exempelvis många porträtt tycker jag. Och ibland fungerar det på motsatt sätt så att man från en färgad yta med detaljer i stället får en grafisk abstraktion.

Oavsett så tycker jag ofta att det svartvita är mer meningsbärande för mig, bilderna blir renodlade och lättare att ta till sig. Jag föredrar även att plåta med film, eller analogt som de flesta säger. Anledningen handlar mindre om slutresultatet än om tempot. För mig känns det bra att vara tvungen att varva ned när jag fotograferar, resultatet finns inte innan jag plåtat hela rullen och framkallat.

Det finns dem som kan plåta på samma sätt även med en digitalkamera, jag kan det inte. Andra tycker att det är en fördel att kunna kolla sina bilder direkt, för mig är det inte så. Oavsett om man plåtar med film eller digitalt så är det svartvita det som tilltalar mig som regel.

Det finns dem som menar att detta handlar om nostalgi? För mig handlar det om att renodla, färg är ett så starkt visuellt element i sig att det kräver ett helt annat tänk redan vid fotograferingen tycker jag. Färg tar helt enkelt mycket uppmärksamhet, vare sig man vill eller inte.

Hur som helst tror jag inte att det svartvita kommer att försvinna. Jag tror att det har sin självskrivna plats inom fotografin oavsett vad andra anser. Det finns som sagt de som försöker hävda att man plåtar svartvitt för att man vill efterlikna sina gamla referenser? Men med tanke på att färgfilm funnits åtminstone sedan 30-talet är det knappast ett argument som håller.

För mig blir färg ofta banalt, just svårigheten att renodla budskapet eller känslan i bilden gör att det ofta blir vykort eller semesterbilder. Färg är som sagt svårbemästrat, men om man vill kolla på två fotografer som kunde plåta färg och använde färgen som den aktiva komponent den utgör i sina bilder så titta på Saul Leiter och Ernst Haas. Själv kör jag vidare med svartvitt.

OmTag. Det där med KONST är knepiga saker

Om man skriver om foto och konsten och speciellt modernas roll i det offentliga foto Sverige tar det fart. Jag skall inte tjata vidare om moderna, min ståndpunkt har jag redan klargjort.

En intressant frågeställning är dock om foto kan vara konst, och i så fall vad som avgör om foto är konst eller inte? För egen del har jag sedan länge slutat att kalla dokumentär fotografi för konst. Anledningen är att jag tycker att man rör till det om man blandar ihop väsensskilda bilder och syften, vilket jag ofta tycker att man gör så fort konstbegreppet dyker upp.

Konstbegreppet är ju ganska luddig och med dagens postmoderna konstsyn bygger det på ett cirkelargument, det så kallade institutionella konstbegreppet alltså att konst är det som konstvärlden benämner och betraktar som konst. Med andra ord är det i stort sett upp till var och en, som anser sig ingå i konstvärlden, att definiera vad denne (eventuellt tillsammans med sina kamrater) anser är konst.

Och där har vi pudelns kärna när det gäller synen på dokumentär fotografi som konst, bilderna kan vandra in och ut ur konstvärlden lite hur som helst vartefter tycke hos och personer i konstvärlden förändras. För mig känns systemet som en smula otryggt när det gäller att vårda, förvalta och inskaffa dokumentär fotografi.

Nu verkar det tyvärr finnas en hel del fotografer som gärna vill kalla sig konstnärer och hävda att de håller på med konst trots att de egentligen är dokumentära i grunden. Känns lite som en strävan efter att få ingå i något ”finare”, trots att detta ”finare” per definition grundar sig på ett cirkelresonemang: lite Odd Fellow, lite unik, lite utvald på något sätt.

För egen del är jag stolt att vara dokumentär fotograf, även en dokumentär amatörfotograf. Fotografen strävar efter att visa upp saker och företeelser från verkligheten. För oss fotografer handlar det om att se, och för mig är det fint nog.

OmTag. Dokumentär fotografi är inte KONST!

Lyssnade på bildradion där man bland annat diskuterade om konst och vad som är konst. En intressant aspekt som slogs fast är att konst är det som konsetablissemanget anser är konst. I och för sig är det knappast någon nyhet, men det får onekligen direkta följder.

Som till exempel när man från etablissemanget i form av Birnbaum (chef för moderna) med flera slår fast att dokumentär fotografi inte är konst, vilket alltså följdriktigt innebär att det inte är konst av den anledningen att de själva inte tycker att det är konst?!

Detta skulle ju säkert inte behöva tillskrivas någon större betydelse om det inte var för det faktum att han också har ett stort inflytande över vilket ansvar som moderna har över sina stora samlingar av just dokumentär fotografi, en av världens främsta. Vidare att de inte har några intentioner att bygga vidare på dessa fina samlingar.

Nu kritiserar jag inte Birmbaums konstsyn, den bryr jag mig inte om, men jag ser det som ytterst problematiskt att man som offentlig institution håller på stora samlingar som man inte tycker hör hemma på den egna institutionen. Och att man också i och med detta indirekt hindrar framväxten av en levande förvaltning av den dokumentära fototraditionen.

Det är ju så att våra politiker i hög utsträckning tycks tro att moderna, i och med sina samlingar, tar och har ett ansvar för detta, och att fotografiska sköter det som inte ryms under modernas paraply. Nu är det ju inte så, vi har ett moderna som över huvud taget inte är intresserade av dokumentär fotografi och fotografiska är ett kommersiellt galleri som givetvis inte har något annat ansvar än mot sina ägare.

Det finns dem som anser att andra museer skall ta ansvar för den dokumentära fotografin, väl så, men då borde det nog avsättas och öronmärkas pengar för detta? Det är ju liksom inte gratis. Eller är det så att man inte anser att det är värt att satsa på att vårda den dokumentära fototraditionen? I så fall skulle det vara god ton om man faktiskt gick ut och sa detta.

OmTag. Barn på stan

Det är synd att det blivit så knepigt att plåta barn på stan, i alla tider har barn varit ett viktigt inslag i verkligheten. Barn är spontana och vi kan alla känna igen oss i dem. Men de har blivit knepiga att plåta, pedofilskräcken har hos en del tagit sig orimliga proportioner tycker jag. Själv undviker jag för det mesta att plåta ungar, man vill ju inte behöva stå och försvara sig mot horribla anklagelser eller löpa gatlopp.

Detta är tråkigt, vi kommer få en dokumentation av en tid där det till synes saknas andra barn än de egna. Nu ser man ju ganska sällan barn ute ens, jag har funderat på detta under alla mina promenader. När jag var grabb var vi alltid ute och lekte, hem och käkade, sedan var det ut igen. Vi hade aldrig någon vuxen som var med och lekte åt oss.

Nu ser man ganska sällan barn som är ute och leker på egen hand, undrar hur det kommer att slå tillbaks så småningom? Jag tror att det är viktigt för kreativiteten och utvecklingen att man får använda sin egen fantasi och även ta lite ansvar för sig själv och sina kamrater när man är barn. Jag tror inte att det är nyttigt för någon att aldrig få rå sig själv utan att alltid följa vad någon auktoritet säger att man skall göra och inte.

Som sagt, plåta barn har blivit svårt, dels ser man ganska sällan några och dels blir man lätt tagen för ”ful gubbe” om man gör det, trist tycker jag.