OmTag. Allt är nattfotografering

En trappa, lite grönska, några hus och ett lysande fönster. När jag är ute och plåtar på natten är det viktigt att det är just natt och inte kväll. Jag vill åt stämningen som jag får när det på sin höjd lyser i något enstaka fönster, dessutom vill jag att det skall vara tyst och lugnt runt omkring när jag plåtar.

Nattfotografering är ju ett ganska vitt begrepp, en del tycker att krogfotografering är nattfotografering? För mig blir det snarare som vilken inomhusplåtning som helst, även fast de avbildade kan vara lite fullare eller mer påverkade av feststämning än normalt.

En del tycker att kvällsfotografering eller generellt fotografering när solen gått ned är nattfotografering? Jag tycker att många lysande fönster tar bort en del av känslan av lugnet när de allra flesta sover. Så för mig är nattfotografering just detta att fotografera i det närmaste folktomma miljöer på natten när de flesta sover.

Brassaï hade ofta med någon ”luffare” som satt vid någon eld eller låg och sov någonstans i sina bilder, något kärlekspar som satt på någon bänk eller någon ensam nattvandrare som kom ut från någon urinoar. Nu mera ser man sällan till vare sig luffare, kärlekspar eller urinoarer, dessutom måste man rigga den typen av bilder när exponeringstiderna blir så långa vilket kräver samarbete och därmed flera inblandade.

Det har hänt att folk både passerat genom bildytan och stannat och snackat en stund i några av mina bilder utan att de lämnat några spår efter sig i bilden. Men det är så jag vill ha mina nattbilder, utan människor. Om jag fotograferar människor blir det en helt annan typ av fotografering för mig.

Men detta är mitt sett att se det, andra har sin fulla rätt att se detta annorlunda. Och vill man kalla krogbilder eller bilder tagna av människor inomhus i den sena timman för nattfoto är också det ok för mig, jag gör det dock inte själv.

OmTag. När staden sover

Klockan är runt tre på natten, jag befinner mig på Långholmen, den första snön ligger som ett tunt lager av puder på marken. Det är lätt dimma som mjukar upp ljuset, nattbussen passerar över Västerbron och lämnar sitt spår i bilden, annars är tystnaden total.

Stämningsljus, tystnaden och ljuset ger förutsättningar för reflektion. Vi är en väldigt liten skara som går runt på nätterna, det är ganska sällan jag träffar på någon förutom några enstaka nattsuddare på väg hem.

Det finns några oroliga själar som trampar gatorna på nätterna i sina fåfänga försök att fly nattens ångest, jag har träffat någon ibland. Men annars är det en ganska folktom stad som öppnar sig på natten.

Nattliv finns givetvis i de heta kvarteren, men det är inte detta jag söker. För mig blir detta mest en uppskruvad och mer lössläppt variant av dagens shoppande, andra får skildra detta. Själv söker jag lugnet och mystiken i en natt utan människor, kanske ett sätt att finna ro?

OmTag. Brassaï och 30-talets Paris

Jag håller på och läser en ny fin bok om och med bilder av Brassaï, han skrev in sig i fotohistorien i början av 30-talet med boken Paris de nuit resten är som sagt historia.

Det som slår mig är hur vitalt det kulturella livet fungerade. Författare, konstnärer, fotografer och andra kulturpersonligheter umgicks på caféer, knallade runt på nätterna tillsammans, Brassaï och Henry Miller till exempel (det skulle vara spännande att få ta del av dessa samtal) och introducerades till varandra helt naturligt. Man rörde sig i samma miljöer med naturliga kontaktytor.

Det verkar som om man inte fungerade som solitärer på samma sätt då, skapandet kom ur en kollektiv smältdegel av idéer där det i efterhand kan vara svårt att se vem som var upphov och vem som bidrog. Fotografer tog bilder till författarnas texter, författarna satte text till fotografernas bilder osv i ett enda kollektivt skapande.

Jag tror att detta skapandeklimat är en av anledningarna till att det gjordes så mycket bra saker då, just att man korsbefruktade varandra över gränserna och borrade djupt i de frågeställningar som intresserade ur olika synvinklar.

Det var andra tider givetvis, att överleva till exempel var inte dyrt, många skrev lite artiklar eller levererade bilder till olika tidningar för att hålla sig flytande. Det fans också en hel del filantroper som drev såväl tidningar, stöttade bokutgivningar och såg till att de olika konstnärerna inte svalt ihjäl. Sådana hittar man inte många av idag tror jag.

Men kulturen var också en integrerad del i det borgerliga livet och något som man värnade (sedan kan man tycka vad man vill om borgerligheten). Konstnärerna i tiden vände ofta sitt intresse åt annat håll med sitt skapande givetvis. I Brassaï:s fall var det ganska mycket nattens liv i form av prostituerade, gangsters, bordeller, sex och homoklubbar som han skildrade med sina bilder. Nu skall man ha i huvudet att detta var i början av 30-talet så olika sexuella böjelserna var något väldigt förbjudet på den tiden.

Personligen tycker jag inte att någon efterkommande skildrat detta ”förbjudna” bättre trots att det är drygt 80 år sedan han gjorde det.

För att komma till en slutsats tror jag att allt konstnärligt utövande gynnas av relationer med andra tänkare som inte nödvändigtvis håller på med samma saker som man själv gör. Det är den röda tråd jag tycker mig se i den oerhört kreativa tid och miljö som utgjordes av Paris under mellankrigstiden. 

OmTag. Bättre en fluga på väggen än en på näsan

Att vara en fluga på väggen är ett uttryck som ofta används för att beskriva en fotograf som har förmågan att fotografera utan att synbart påverka sin omgivning. Jag gillar själv ofta den typen av fotografer och fotografier, nära men utan att påverka.

Cartier-Bresson tyckte att porträtt var bland det svåraste att fotografera, det handlar om att få kameran mellan huden och skjortan på dem man fotograferar sa han. Han menade nog just detta att plåta nära utan att påverka, Cartier-Bresson har tagit mängder av sådana bilder där den mest kända kanske är porträttet av Irene och Frederic Juliot-Curie.

Närvaro utan att de avbildade sätter upp en mask eller att fotografen applicerar sina föreställningar är nog svårt. Det är svårt att sätta fingret på, men en del fotografer tycks ha en förmåga att kunna fotografera utan att de fotograferade känner sig besvärade eller ens verkar ha något behov av att sätta på sig en mask.

Sedan finns det fotografer som själva vill påverka i sina bilder, ett aktivt deltagande om man så vill. Robert Doisneau upplever jag mer på det sättet, han är en polare i gänget som fotograferar folk med just denna ”polare i gänget” känsla.

Sedan har vi Robert Frank till exempel som jag uppfattar som om han ofta fotograferade folk på ett sätt som om han över huvud taget inte var där, det finns ingen egentlig kommunikation. Varje person blir sitt eget universum på något sätt. Vet inte om ni håller med?

OmTag. Entreprenörer och elitidrott

Likt nutida Dr Panglos förfäktar de idén att allt är till det bästa, marknads-ny-liberalerna. Funderar lite över detta när jag ser hur allt fler entreprenörer i byggsektorn kommer från våra grannländer i öster. Är de så mycket bättre som hantverkare, är de effektivare per arbetad timma än våra svenska motsvarigheter? Eller, o hemska tanke, jobbar de till löner som inte någon svensk rimligen kan göra?

Systemet med entreprenörer, underentreprenörer, under underentreprenörer som i sin tur timanställer till lägsta möjliga kostnad är nog svårkontrollerat, vem är ansvarig för de avtalsenliga lönerna? Hur man politiskt kan radera ut en lång kamp för vettiga lönevillkor genom att peka på mantrat ”fri rörlighet för kapital och tjänster”, utan att följa tankegången till vad detta för med sig är ett för mig väl förborgat mysterium.

Eller skall man vara så synisk att man antar att de som satt oss i situationen mycket väl insåg vart det skulle leda, men tycker att det är ok om alla andra utom de själva får det sämre bara de kan renovera köket till en billig penning? För så är det ju, hela den fria rörligheten liksom rot och rut bygger på att man skall få ett arbete utfört för en penning som är långt mindre än vad man själv skulle begära för att utföra en likvärdig arbetsinsats.

På sikt är det förödande för ekonomin, om svensken blir för dyr kommer det resultera i två saker, först massarbetslöshet och när vi inte längre har råd med denna en normalisering av kostnadsnivåerna (för att uttrycka sig akademiskt). Konkret jagar det på ett race mot botten, vilket i sin tur gör att underlaget för ekonomin faller samman, om ingen har råd att konsumera blir heller inget konsumerat.

De som opponerar sig mot dessa tankegångar är ofta människor som själva tror sig sitta säkert, men bara lugn man får fem indiska civilingenjörer för priset av en svensk, med ekonomer är det ungefär samma sak liksom för flertalet högutbildade, så det är bara en tidsfråga innan ni som ihärdigast värnar det rådande systemet själva blir sittande med Svarte Petter.

Men att maximera intäkterna är något som gäller det mesta idag, såg att Viasat köpt rättigheterna till OS. Förr snackade man om att evenemang som var av intresse för de breda folklagren också skulle sändas på ett sådant sätt att detta intresse tillgodosågs. Så inte längre, högst bud vinner. Att sedan stora delar av drivbänken för alla dessa idrottare finansieras av oss alla i form av idrottsanläggningar, specialskolor, osv tas ingen hänsyn till när budgivningen är igång.

Hur kommer det se ut på sikt om elitidrotten endast kommer att vända sig till dem som har råd att ta del av de moderna gladiatorspelen? Kommer allmänheten även då beredvilligt att betala en stor del av kostnaderna för förädlingen av dess aktörer trots att de inte får ta del av slutresultatet?

Detta är en dystopi givetvis och vi är långt ifrån där ännu, men det gäller att försöka se i vilken riktning pilarna pekar.