OmTag. Hur bra behöver det vara?

Ibland har den tekniska kvaliteten ganska lite med bra bilder att göra, ganska oftast är det nog så till och med. Det icke perfekta kan många gånger var det som gör en bild tycker jag. Själv rör jag mig ofta mellan dessa olika uttryck, nattbilder med stora negativ och finkornig film där den tekniska kvaliteten blir en viktig del av uttrycket, och dess motsats kornigt och lite oskarpt där detta ger stämning till bilderna, åtminstone som jag tycker.

Just detta sökande efter den perfekta tekniska kvaliteten kan i vissa fall döda känslan i en bild tycker jag. Men framför allt har det sällan så mycket att göra med om bilden blir bra eller inte. Titta på Cartier-Bressons bilder till exempel, lite lätt oskarpa väldigt ofta, men spelar det någon roll?

Att man låter det fotografiska mediets begränsningar vara med och låter det bidra till stämningen i bilderna tycker åtminstone jag lika ofta hjälper som stjälper en bild. Därför är det ganska ointressant för mig, detta som får så stort utrymme nu för tiden, att man skall kunna skruva upp isot så att det går att plåta brusfria svarta katter i kolkällare.

För mig räcker 1600 asa med ordentligt korn och lite hårda kontraster långt. Personligen gillar till och med dessa bilder bättre många gånger. Kan man inte plåta bra bilder med 1600 asa så kan man inte göra det med isot inställt på 102000 heller. Men ofta lurar vi oss att tro att vi kommer att ta så mycket bättre bilder bara vi skaffar oss tekniskt bättre prylar, jag gör det ofta själv. Men sanningen är enkel men hård, om vi inte kan ta bilder som berör med en enkel kamera kommer vi inte heller att göra det med en värstingkamera. Ett sant men surt äpple att bita i.

OmTag. Närområde under förvandling

Ofta går jag mina nattrundor här i närområdet, dels gillar jag området och dels är jag ofta för lat att ge mig iväg på längre utflykter, Hornstull har genomgått en ganska stor förvandling de senaste åren. Den övre bilden var en av de första jag tog med stroformatskameran, jag kommer ihåg att jag tyckte att det var ganska mycket krångel. Men när man väl framkallat ger de stora negativen lön för mödan, tonövergångarna och följsamheten i gråskalan blir bättre ju större negativ man har.

I den andra bilden, som är plåtad med mellanformat, har husen kommit upp och Hornstull fått en ny front mot Liljeholmsbron. Området har genomgått en ganska radikal förvandling sedan jag flyttade hit 1987, då var det ett område med många studerande, pensionärer, knegare och ganska få från den övre medelklassen. Nu är det tvärt om, dessutom är detta med bostadskarriär en ganska ny företeelse där många bara bebor området ett par år innan de drar vidare.

Jag tycker att det är en tråkig utveckling, men jag har inga lösningar. När allt blir en marknad blir det också marknadens villkor som gäller, det kan man tycka vad man vill om. Hur som helst trampar jag ofta runt här i närområdet när jag fotograferar på nätterna, ibland är det Tanto, ibland Reimersholme och någon gång Långholmen som får ta emot mina nattliga besök.

OmTag. Gamla Stan och avrättningsplatser

Historiens vingslag. Vi hade knallat till Gamla Stan jag och hunden, det var natt mellan långfredag och påskafton. Jag vill minnas att vi stack hemifrån strax efter ett på natten och efter de ca fyra kilometrarnas promenad borde vi varit i Gamla Stan vid tvåtiden.

Att fotografera i Gamla Stan är både enkelt och svårt, enkelt för att motiven finns där oavsett vart man går och pekar med sin kamera, svårt för att området redan är så väl dokumenterat att det mesta blir upprepningar.

Svartvitt på natten verkar det dock inte vara så många som håller på med, kanske fanns det fler tidigare men de flesta av de bilderna är i så fall bortglömda nu. Som sagt, det är en tacksam miljö att fotografera i men det finns en risk i att man blir en blek kopia av Brassaï som redan i början av 30-talet gjorde sin klassiska ”Paris de nuit”.

Boken är ett ännu oöverträffat mästerverk och de avbildade Parismiljöerna påminner en del om Gamla Stan. Den går att köpa i nytryck förresten under namnet ”Paris by night”, tyvärr kommer inte nytrycket i närheten av det djuptryck på matt papper som den ursprungligen trycktes på.

Att knalla runt i Gamla Stan på natten när det är tyst och de flesta sover är annars belöning i sig själv, man känner verkligen historiens vingslag. Bilden är tagen vid ett hörn av Stortorget där Stockholms blodbad ägde rum i november 1520, men torget har längre anor som avrättningsplats än så, den första kända avrättningen skedde 1280 då tre personer avrättades på platsen efter befallning av Magnus Ladulås.

OmTag. Nu är det höst igen

Nyss var det sommar, snart är det vinter, tiden skenar. Ju äldre man blir ju snabbare går tiden, eller åtminstone vår upplevelse av den. Har för mig att jag läste någonstans att vi relaterar till tiden i förhållande till hur länge vi levat.

I klartext betyder det att vi upplever till exempel tiden mellan 7 och 14 år som lika lång som den mellan 14 och 28 osv. Jag vet inte hur detta stämmer i realiteten och det kan säkert vara individuellt, men en del ligger det nog i resonemanget.

Kanske handlar det också om hur många nya upplevelser vi är med om? Och dessa blir av naturliga skäl färre och färre med tiden. Hur som helst är det höst och det känns som att sommaren knappt hunnit börja, å andra sidan är det snart vår efter samma resonemang.

Claes och Lasse juni 2013 

Det är tur att man fotograferar, det enda beviset för att det som var faktiskt har varit, när nu tiden rusar på så förskräckligt. I slutet av juni kom Lasse Mellberg på besök och vi bestämde att jag skulle komma ut till ön lite senare på sommaren.

Nu blev det inget ö besök den här sommaren, men vi han i alla fall med att umgås lite och ta en nattsväng med hunden på Reimersholme så jag kunde peka ut en del av mina nattfotomotiv.

Bänken på Reimersholme, när polisen dök upp.... 

Nu är hösten här som sagt, och hunden och jag trampar runt med kameran på nätterna igen, det finns en rofylld kontinuitet i detta också.

OmTag. Digital färg på natten

Som jag skrivit tidigare föredrar jag såväl svartvitt som analogt och större format när jag plåtar på nätterna. Detta har, som jag skrivit om, främst med känslan i det långsamma hanterandet att göra. För mig blir det mer avkopplande att plåta med film just för att det tar längre tid och att när man väl öppnat slutaren är det bara att invänta exponeringen, resultatet får man se först när man framkallat och skannat/kopierat negativen.

Detta innebär inte att den tekniska kvaliteten hamnar på efterkälken med digital kamera. Den överlägsenhet jag får i det avseendet från mina analoga kameror beror till stor del på att jag jobbar med betydligt större format, storformatsnegativen är ca 15 ggr större än en fullformatssensor.

Om jag plåtar i samma format med en finkornig svartvit film blir den tekniska kvaliteten ungefär likvärdig, dock kan jag behöva köra HDR med digitalkameran för att hantera kontrasterna så att inte högdagrarna klipper eller skuggorna sotar igen.

Om jag vill plåta färg tycker jag att det digitala är helt överlägset, i och för sig har jag inte plåtat så mycket analog färg på nätterna i de större formaten men det skulle dels bli ganska kostsamt och dels tappar jag kontrollen över framkallningen vilket kan vara ganska avgörande vid nattfotografering.

Dessa två bilder är plåtade med Canon 5D Mk2 och varje bild är en HDR sammanslagen från tre exponeringar -2, 0. +2 bländarsteg. Jag har här använt tekniken främst till det den ursprungligen var avsedd för, alltså att öka dynamiken. Programvarorna som jag använt är Lightroom, Hdr Efex och lite småjusteringar med Viveza, de två sista från Nik Software.