OmTag. Är det dödsryckningarna hos ett system i upplösning vi ser?

Funderar lite på vart världen är på väg. Min övertygelse att vi står inför ett vägskäl blir starkare för var dag. Grekland har en ungdomsarbetslöshet på över 60 % Spanien och Italien ligger strax bakom, med andra ord växer en hel generation upp i hopplöshet. Våra politiker verkar inte ha mycket att komma med, en del riktad stimulans som inte ger någon effekt.

Någonstans måste man våga ta diskussionen om det handlar om systemfel? Jobb kommer bara att uppstå där det finns efterfrågan. Effektiviseringen har medfört att allt som efterfrågas kan produceras med färre arbetstimmar, det råder ju ingen arbetskraftsbrist utan arbetsbrist trots att produktionen överstiger efterfrågan.

Den totala fantasibristen där våra politiker hävdar att lösningen på dagens problem är att alla skall jobba längre, samtidigt som det är uppenbart att huvudproblemet är att det inte finns några jobb bådar inte gott för framtiden. Skulle man i stället kunna tänka sig att man ställde den fundamentala frågan hur många arbetstimmar som krävs för att producera det som efterfrågas? Vem vet, det skulle kanske ge som resultat att man kom till slutsatsen att alla behövde jobba mindre.

Så länge det inte råder brist på efterfrågade varor och tjänster handlar det snarare om hur arbetet bör fördelas över arbetskraften. En annan sak som jag tror att man måste ta tag i är att det mesta som konsumeras också måste produceras lokalt i högre utsträckning. Det är inte rimligt att lägga produktionen i låglöneländer vars kostnadsläge vi aldrig kan konkurrera med. En sund konkurrens bygger på att man genom effektivare produktion, alla andra förutsättningar lika, producerar mer per arbetad timma.

Det var även så man tidigare hanterade det med konkurrens, det var bland annat därför Sverige kunde vara konkurrenskraftigt, inte genom låga löner och osäkra arbetsförhållande utan faktiskt tvärt om: relativt höga löner och generösa välfärdssystemet kombinerat med en hög automatisering och utbildningsnivå. Nuvarande race mot botten kommer på sikt göra en stor del av vår arbetskraft överflödig vilket givetvis kommer att innebära att efterfrågan på det som produceras stryps då färre kommer att ha råd att efterfråga.

Nu kommer en sjunkande efterfrågan i alla fall vara oundviklig eftersom jorden resurser sätter gränser för vad vi kan göra. Men om man som idag kör vidare på inslagen väg att hela tiden flytta produktionen dit den kortsiktigt genererar störst vinst jagar man på utvecklingen mot stupkanten, givetvis känner alla med minsta insikt i nationalekonomi till detta. Problemet är nog främst att system inte låter sig ändras så länge som en stor del av makthavarna tjänar på dem. Dessutom har man målat in sig i ett hörn där en stor del av medelklassen används för att upprätthålla systemet.

Ett litet exempel, bostadspriserna i storstadsområdena hålls uppe av en bostadsbrist som skapar en icke fungerande marknad. Skulle man bygga de bostäder som efterfrågades till priser som kunde betalas av de som efterfrågade dem skulle en stor del av den låneekonomi som skapats och bygger på värdebeständiga bostäder haverera. Och det skulle vara politiskt självmord att förorda något sådant oavsett behov av bostäder.

Vi lever i stora stycken i ett ekonomiskt system som kräver långtgående reformer, med en befolkning som till stora delar inte kan acceptera de förändringar som krävs. Med andra ord kommer man förmodligen köra vidare mot det oundgängliga stupet som om inget har hänt. Farsan brukade ofta säga att det krävs ett världskrig för att folk skall acceptera genomgripande förändringar, oavsett hur nödvändiga dessa är. Det tråkiga är att jag är böjd att tro att han hade rätt. 

OmTag. Landsbygd och stad, två ganska olika sätt att leva

Två olika miljöer, två olika sätt att leva, när jag har det ena saknar jag ofta det andra och vice versa. Jag tillbringade mycket tid i västra Värmland fram till 2010. Mina föräldrar flyttade dit från Stockholm, till min mors föräldrahem, sedan min far gick i pension. Men sedan min far gick bort 2010 har det blivit uteslutande ett liv i staden, det var för långt bort för att behålla stugan utan tillsyn.

Huset på bilden är ett hus jag ofta passerade på mina hundpromenader i Värmland. Det vilar något rofyllt över det tycker jag, ett snällt hus. Tiderna i Värmland var något som på senare år fungerade som en avkoppling och återhämtning.

I staden bombarderas man kontinuerligt med nya intryck vilket gör att åtminstone jag känner mig överfull av dem emellanåt. På landet händer inte så mycket, vänta in posten, någon granne stannar till ett slag och en runda till butiken för att handla mat. Hjärnan får vila och komma till ro, vilket ger mycket tid till introspektion och reflektion. Det blir lättare att finna samklang med nuet när förändringar och händelser liksom störande intryck är få.

Jag är i grunden en stadsmänniska, så förmodligen skulle det bli för långsamt att leva mitt liv på landet. Dessutom tror jag att relationer på landet ofta bygger på att man har sina rötter där. Ungkarl 50+ är nog knappast det idealiska om man vill komma in i samhällsgemenskapen, är man dessutom en smula introvert blir det nog inte direkt enklare.

I staden däremot lever man ju aldrig ensam, många i samma situation och mer spontana möten. Men det är ofta ganska ytliga sådana, de djupare relationerna lyser ofta med sin frånvaro. Ofta umgås man för att man till exempel delar ett intresse, kanske mer sällan för att man känner varandra på ett djupare plan. Nu har jag givetvis vänner där båda dessa komponenter sammanfaller, men de spontana mötena är nog oftare av ytlig karaktär.

Jag kan bli lite avis när jag ser de små bergsbyarna och städerna runt medelhavet på TV och hur livet levs där. Det verkar ofta finnas en lätthet över livet och en förmåga att njuta av tillvaron som saknas här.

Men frågan är om jag personligen skulle trivas bättre där? Man är ju den man är, och som nordbo har man nog ofta lärt sig att trivas med svårmodet? Kanske skulle en lättsammare inställning och ett lättsammare leverne gå mig på nerverna när det blev vardag? ;)

OmTag. Lite mer om gatufoto

Det har varit en hel del snack om gatufoto på sista tiden. Och då kanske främst gatufoto på fotosidan. Fotosidans medlemmar har ju en stor spännvidd mellan allt från rena nybörjare till gamla rävar som hållit på en massa år. Dessutom har medlemmarna olika ambitionsnivåer och att allt detta återspeglas i bilder och på klotterplank tycker jag inte är så konstigt.

Men ett tips i all välmening till alla som vill komma en bit längre än att bara plåta lite ”planlöst” på gatan rekommenderar jag att man går in och tittar på lite av vad gatufototraditionen har att erbjuda. Om man är intresserad av ”modern” gatufoto finns en hel del att se på siten in-public och för den som vill kolla gatufotografins rötter kan det vara bra att titta på sådana som Cartier-Bresson, Doisneau, Willy Ronis, Brassaï och några från den Amerikanska grenen som Garry Winogrand, Elliott Erwitt, Robert Frank, Lisette Model, och till vissa delar pionjärer som Paul Strand och Walker Evans till exempel. Det finns en mängd andra givetvis, men de brukar man hitta om man börjar med dessa.

För att greppa vad gatufoto handlar om, och hur man eventuellt kan komma vidare med sitt eget plåtande är det bra att ha föregångarna i ryggen. Det blir så mycket enklare att ta sig vidare själv då, åtminstone för mig var det en aha upplevelse att se dessa fotografers arbeten och lära sig lite om hur de tänkte.

Men starten för alla är att våga plåta främmande människor på gatan, och det är en tröskel man måste ta sig över. Ofta kan man känna sig lite obekväm i början, men denna osäkerhet avtar ganska snabbt när man upptäcker att ganska få bryr sig så länge man är öppen med det man gör och inte provocerar folk. Om någon uttryckligen visar att denne inte vill bli fotograferad är det ju enkelt att respektera detta, men det gäller också att jobba upp en smidighet så att man inte upplevs som påträngande. Om man gör detta visar det sig att ganska få bryr sig, eller ens lägger märke till att man fotograferar.

Sedan kan man utveckla sin personliga stil hur långt som helst, men generellt för bra gatufotografi tycker jag är att fotografen vill visa något mer än rena företeelser med sina bilder. Alltså är bra gatufotografi sällan ”slumpmässiga” semesterbilder rakt upp och ned från gatan, även om det är där vi alla startar.

Jag tror också att gatufotografi är en av de genrer som kräver mest tid för att dels hitta sina spår alltså komma underfund med vad man vill med sina bilder, och dels att lyckas översätta detta till faktiska bilder. Man måste vara alert hela tiden, så det kan vara en ganska psykiskt påfrestande sysselsättning eftersom det gäller att hålla skärpan uppe hela tiden. Men som sagt, alla är vi barn i början och jag tycker för egen del att vi måste ha det i bakhuvudet innan vi går in och sågar något som vi själva kanske höll på med för ett par år sedan.

Vissa kommer att hitta sina spår snabbare än andra givetvis, men det finns inga genvägar. Det handlar om att ägna mycket tid såväl på gatan som att titta på andras bilder. Gör man det brukar resten utkristalliseras av sig själv om man lyckas hålla intresset vid liv, och annars går man kanske över till andra former av fotograferande som man tycker passar en själv bättre. Jag har inte gatufotograferat speciellt aktivt själv på flera år, men när jag höll på tillbringade jag flera timmar om dagen på gatan alla dagar i veckan året om i princip.

Eftersom gatufotograferande kräver koncentration är det ofta en dålig idé att göra det i grupp, dels tappar man uppmärksamheten och dels blir man iögonfallande vilket lätt dödar spontaniteten i bilderna. Så man bör nog till att börja med trivas i sitt eget sällskap om det skall bli något på sikt. Dessutom funkar det lite som fiske, den som fiskar mest brukar också vara den som får mest fisk.

Mycket tid spenderat ger som regel även mer ”tur”, eller man får ett tränat öga så man inte missar bilderna lika ofta. Hur som helst lite mer uppmuntran från de som hållit på ett tag tror jag ger större framgång på sikt än att gnälla över bilder som vi alla tagit under resans gång, även om minnet tenderar att bli väl kort ibland.

OmTag. Fika på hörnet från kl. 19.00 och för mycket valfrihet, ett välfärdsproblem

I dag är det fika på hörnet här vid Hornstull, vid Tbaneuppgången mot Bergsunds Strand i hörnan med Långholmsgatans västra sida ligger Wok och Hamburger syltan vi brukar ses på. Kom dit om ni har tid och lust. Annars breder välfärdsproblemen ut sig, svårt att välja kamera. Mitt skrivbord brukar se ut så här, det är alltså inte arrat. :) Morfar som ung pilt i bakgrunden föresten, en bild med ca 110 år på nacken.

OmTag. Snart är mörkret här

Kom just in med hunden och upptäckte att min säsong snart är här. Alltså de mörka nätterna och svärtan. Jag är lite tvärt emot de flesta skulle jag tro, från slutet av april till slutet av augusti blir det inte så mycket fotograferat för min del. Givetvis har jag med mig kameran, men jag trivs inte heller något vidare med värmen så som sagt, det blir inte många bilder.

Men nu börjar mörkret infinna sig, och med mörkret kommer svalare kvällar och nätter. Jag har märkt en annan sak och det är att de utav mina blogginlägg som jag själv tycker har mest substans är de som jag vanligtvis får minst respons på? Kanske är det ingen som orkar läsa om det blir lite mindre lättsmält?

Hur som helst, jag skriver ju mycket för att strukturera mina egna tankar, så även om den enda vinsten är att man får lite mer ordning i sitt eget huvud får man vara nöjd med det. Man får plåta sådant man själv tycker om att titta på och skriva om sådant man själv tycker är viktigt, det är det enda man kan göra.

Och eftersom fotosidan handlar om foto så kommer mina bloggar även i fortsättningen för det mesta att handla om fotografi på ett eller annat sätt, och där finns ett annat ”problem”. Ämnet i sig själv blir ganska lätt uttömt om man som mig främst är intresserad av olika former av dokumentär fotografi och tycker att det för det mesta är ganska ointressant att skriva om teknik och prylar.