OmTag. Nöta trottoarer med analog kamera

Ja då har man varit ute och nött trottoarer i ett par timmar igen. Tidigare om åren ville jag ofta plåta färdigt en rulle så man kunde komma hem och framkalla samma dag. Numera plåtar jag det jag tycker är värt att plåta och det jag är på humör för, mestadels blir det inga märkvärdigheter i alla fall och om det tar ett par dagar innan filmen är exponerad spelar inte heller någon roll.

I dag blev det ett tjugotal exponeringar och inga direkt ”ja, där satt den!” bilder, så det finns inget på rullen som brådskar. För min del gillar jag det lite långsammare tempot när jag plåtar med film, jag blir mer avslappnad på något vis.

När jag plåtar digitalt så blir det automatiskt att jag tittar på skärmen ganska ofta, och varje gång jag gör det tappar jag tempot. Blir lite som om jag spelade ett instrument och hela tiden måste spola tillbaks och lyssna på den senaste takten innan jag gick vidare med nästa.

När jag plåtar analogt är jag öppen för nästa bild omedelbart efter exponeringen och jag hänger mig inte kvar vid bilden innan. Så funkar det för mig, för andra kan det vara helt annorlunda givet vis. Men som sagt när jag plåtar analogt kan jag koncentrera mig på nästa ögonblick helt utan behov att gå tillbaks till det föregående.

Nu kommer givetvis en del mena att det inte finns något som hindrar att plåta på samma sätt med digitalkameran. Och rent tekniskt har de givetvis rätt, men detta är inte ett tekniskt spörsmål för min del utan ett mentalt. Så bara för att understryka min poäng publicerar jag en digital bild som jag inte skulle kunnat ta med någon analog kamera. ISO 6400 f/1,8 1/10 sek på frihand, och en bro till min brofixerade vän.

OmTag. Utdelningen blir för det mesta ganska klen

En spontan blick från ett barn på bussen, det blev dagens bildskörd. Jag tog en massa andra också givetvis, men som för det mesta blir det inte så mycket att visa upp. Jag tror att för högt ställda förväntningar är väldigt vanligt när man börjar fotografera lite mer på allvar.

När man hållit på ett tag så inser man att man gjort ganska bra ifrån sig om man kommer hem med en eller ett par bilder som håller för den första urgallringen. När det sedan kommer till att samla ihop bilder över en längre tidsperiod skall man vara glad om man får ihop 20-30 bilder på ett år, och detta om man plåtar intensivt.

Visst kommer man att ha en massa bilder som är kul för egen del, bilder på polare, nära och kära osv. Men bilder som håller utanför den berörda kretsen blir det inte så många. För att inte låta sig nedslås är detta något som gäller i lika hög grad för proffsen, det som kanske främst skiljer proffset från den avancerade amatören är att proffset för det mesta inte visar upp en massa halvdana bilder.

Ett exempel: Robert Frank plåtade ca 28000 bilder till det som senare skulle bli runt 80 bilder i boken The Americans. Likadant är det med nästan alla, så att man inte kommer hem speciellt ofta med några mästerverk är inget att bli deppig över.

Det finns en skillnad mellan bloggbilder och böcker dock, och det är att man måste publicera betydligt fler bilder i bloggen om man vill ha ett flöde, om man inte struntar i bilder förstås. Men om man skriver en fotoblogg så måste man nog lägga upp lite bilder också, bara text är knappast något någon skulle orka tugga i sig i längden.

Men som sagt: 20-30 bilder per år om man har ett bra år, något att fundera över.

OmTag. Fika , LFI och nattpromenad

Krister läser LFI och Bengan ringer hem

I går var det fika på hörnet med Bengan, Mats och Krister. Jag gillar att träffas i dessa lite mindre grupperingar, tycker det blir mer tillfälle att snacka med varandra då även om det är kul att träffa större gäng lite då och då. Våra fika här vid Hornstull brukar ofta var lite ”intimare”, och som sagt det trivs jag med.

Som vanligt blev det en hel del snackande om högt och lågt. Jag hade med senaste numret av LFI, och som jag sagt förr: det borde vara något för våra Svenska kameratidningar att ta en titt på. Alltid intressant fotografi och den presenteras i sin kontext. Mycket sparsamt med snack om vilka prylar som används och om man presenterar ett bildreportage presenterar man det som just ett reportage med tillhörande text.

Så var det även i våra Svenska fototidningar förr, både Foto och Aktuell Fotografi körde ett liknande koncept som LFI fortfarande gör. Om man skriver om fotografer så är det med kunskap och dessutom premierar man fotografi, alltså bilder tagna med en kamera, före en massa mer eller mindre populära strömningar inom det mer konstkreativa bildskapandet. För mig känns detta befriande eftersom jag är intresserad av den fotografiska bilden och dess möjlighet att berätta en historia om något som utspelar sig framför kameran vid tagningsögonblicket.

Likadant när det gäller artiklar av mer teknisk natur, genomarbetade och intressanta, liksom tester där man alltid talat om vad man testat och hur man gått till väga, alltså ingen som tycker toppklass bara för att det är rätt märke på prylarna vilket verkar vara en ganska vanlig företeelse annars. Den Tyska grundligheten och kvalitetstänkandet skiner igenom hela publikationen.

Värt att veta är att tidningen är helt fristående från Leica, och som sagt innehåller den mycket intressant för alla som är intresserade av fotografi, oavsett vilken kamera man råkar plåta med. Nog om LFI.

Annars kom jag nyss in från en promenad runt Årstaviken med hunden, ca 7-8 km för dem som inte vet vad Årstaviken är. Jag hängde på mig digitalaren och körde iso 3200-6400 på full öppning varvet runt. Det blev inga bilder som är så mycket att snacka om men jag visar upp dem för de som vill hänga med på en liten nattpromenad.

OmTag. Titta på det här!

Dick och Rick Hoyt, titta på filmen.

OmTag. Huvudsaken är att man får käbbla

Väntar på att det skall sluta regna och hunden står med korsade ben i hallen. Läser med ett leende olika kommentarer till tester och tyckande om prylar här på fotosidan. Konstigt att det alltid måste in folk och skriva ned sådant andra tycker är bra?

Det verkar föras ett veritabelt krig mellan de som har det ena märket vs de som har det andra. Vad jag förstått jobbar inte krigarna på någon av de olika företagens marknadsavdelningar, så varför till varje pris försvara sina val och såga allt som inte finns i den egna kameraväskan?

Hela diskussionen blir lätt löjlig, när man betänker att de flesta oftast inte visar sina bilder (om de ens tar några?) i större förstoringar och med högre kvalitet än vad som ges av webbläsarnas och skärmarnas begränsningar blir den ännu löjligare. Kan man inte bara vara nöjd med sina egna prylar och låta andra vara nöjda med sina?

Objektiva tester är ju bra och det finns det ju ganska gott om och visst ska man påpeka saker som man inte tycker är bra liksom motsatsen. Men för att det skall bli trovärdigt kan man ju börja med att skriva om de eventuella brister man upplever med sina egna prylar. Jag har ett gäng kameror och alla är fullt tillräckligt bra för att leverera bra bilder, begränsningen sitter för det mesta i mig som fotograf. Så varför detta krigande hela tiden?

Nej, krama varandra lite mer i stället! ;)