OmTag. När då blir nu

Vissa bilder blir viktigare för oss än andra. Givetvis räknas bilder på de nära och kära dit, men det var inte dem jag tänkte på i första hand. Vissa bilder tar oss tillbaka till känslan vi hade när vi tog dem. För mig är det ofta mina ”gamla” nattbilder som väcker dessa känslor, och framför allt kanske dem som tog lite tid att ta.

De rymmer alla sin historia på något sätt, och som dessa bilder till exempel där exponeringstiden legat på runt 20-30 minuter, är det enklare att komma ihåg ungefär vad man tänkte på och känslan när man stod där. När jag tog den första bilden med parkbänken på Reimersholme var fortfarande såväl min far som mina då bägge hundar i livet. Jag vill minnas att jag stod, som så ofta, och funderade över min ensamma pappa som bodde 45 mil bort.

Jag stod där i natten med mina hundar och klockan var väl som vanligt runt tre. När jag knallade vidare mötte jag polisen på strandpromenaden, förmodligen var det någon som ringt över den konstige mannen som stod mitt i natten i skogen?

När jag tog den andra bilden med snö kullen i Tantolunden kommer jag ihåg att det var ganska kallt och att jag frös om fötterna. Bägge hundarna var med och var lite rastlösa då de tyckte att vi blev stående för länge i kylan. Jag vill minnas att jag tog bilden ett par dagar innan jag åkte upp till min far för att fira jul sista gången. När jag kom hem fyra månader senare var han borta, detta var inte vad jag väntat mig och det tog väldigt hårt.

Sedan gick ett par år där jag inte kom ut på så långa promenader eftersom den gamla hunden, Kajsa, inte orkade gå så långt. Den sista bilden tog jag någon månad efter att jag även förlorat Kajsa. Jag kommer ihåg hur jag satt och smekte Sally och tänkte att nu är det bara vi kvar. Tiden går och läker sår säger man, jag tror inte på det men möjligen blir minnena lättare att leva med? Tiden bygger ett avstånd mellan då och nu, men inte ett större avsånd än att en bild, om än tillfälligt, förvandlar då till nu.