OmTag

Efter några års uppehåll med bloggande på fotosidan startar jag om 2024. Det kommer mest att handla om fotografi i olika former och en del om hur jag tänker runt mina bilder.

OmTag. Besök från Biskops Arnö

Så har man haft främmande från Biskops Arnö, Lasse Mellberg kom över i fredags och vi startade med en fika och lite käk tillsammans med Claes. Lasse är en av dessa eldsjälar som verkligen brinner för det fotografiska hantverket med betoning på mörkrum, olika etsnings-, gravyr-tekniker, gummitryck och olika ädelförfaranden. Som vanligt hade vi mycket att snacka om, så det blev en hel del pratande fram till strax efter fyra i morse då vi vek in årorna för några timmars sömn.

Det är lite trist att kunskapen om dessa gamla fina fotografiska och andra reproduktionstekniker är på väg att gå förlorad. Labb och grafikverkstäder läggs ned, så väl på skolorna som överallt annars i takt med att det mesta blir helt digitaliserat. Men kanske kan vi hoppas på en liten renässans eftersom de båda teknikerna kan korsbefrukta varandra på ett bra sätt, bland annat genom den fina möjligheten att göra digitala kontaktkopieringsnegativ och liknande.

Så en uppmaning i all enkelhet till alla som är intresserad, hör av er till Nordens Fotoskola så kanske det kommer att kunna köras en del kurser i dessa fina tekniker även i framtiden, för det vore tråkigt för alla om kunskapen går förlorad.

Postat 2013-06-29 21:16 | Läst 3156 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

OmTag. Fotografi är en abstraktion.

Ett fotografi är alltid en abstraktion av verkligheten, det fotografen ofta försöker förmedla är känslan inför det avbildade snarare än det avbildade i sig själv. En fråga är då hur mycket man kan efterbehandla sin bild för att nå denna känsla innan fotografiet upphör att vara ett fotografi? Ett fotografi definierat som ett stycke verklighet fångad på ett ljuskänslig material eller via en sensor med en kamera.

För att komma i närheten av att förmedla känslan inför det ofta storslagna vi fotograferar behöver vi ofta ”ta i lite extra”. Verkligheten är ju som regel betydligt mer komplex än det fotografi som senare skall försöka förmedla det upplevda. Alla som sett en färgsprakande solnedgång till exempel känner ju till hur näst intill omöjligt det är att fånga en sådan på bild så att den gör verkligheten rättvisa.

När det gäller fotografier handlar det ju också ofta om vilken sinnesstämning vi vill förmedla, alltså väljer vi ofta att betona olika saker i en bild. Vi är också olika ”känsliga” för hur mycket som vi måste eller bör ”ta i” för att få fram våra uttryck. Dessutom kan en bild förmedla något helt annat till betraktaren än vad fotografen avsåg och då kan det lätt tolkas som att de saker som betraktaren söker i bilden inte får det utrymme som det borde ha.

Ett exempel på detta är om man till exempel jämför ett softat porträtt där fotografen vill förmedla en mjukare lite drömsk känsla med ett annat där fotografen vill framhålla det hårda. Den första bilden upplevs lätt som fel hos betraktaren som söker det andra uttrycket och vise versa.

Jag tror att den enda som man kan vara ärlig emot i sitt fotograferande är sig själv, fotografiet kommer alltid att vara en abstraktion och som sådan aldrig kunna ge en rättvisande bild av verkligheten, mer än det stycke verklighet fotografen vill förmedla. Nu talar jag bara om bildbehandling och inte ”klipp och klistra” förstås, börjar vi lägga till och ta bort i bildytan handlar det ju om kollage och inte fotografi, även om delarna är fotografier.

Men även när det handlar om bildbehandling är det lätt, speciellt med dagens verktyg, att skruva till bilderna så att de inte längre säger så mycket om vad som ursprungligen fångades av kamera. Själv har jag svängt ganska mycket i den här frågan, från att varit ganska konservativ till att bli mer tolerant.

Det viktiga är egentligen hur väl jag lyckas förmedla min känsla, inte hur nära någon objektiv verklighet jag hamnar tycker jag. Det finns givetvis undantag från denna regel, och det handlar om rent dokumentära bilder. Men där handlar det mer om att trovärdigheten åtminstone till en del skall finnas kvar inom det vi kallar dokumentärfotografi.

Sedan kommer alltid individens åsikter och känslor förmedlas givetvis, fotografen väljer ju både vilka ämnen denne vill ta upp och hur dessa presenteras. Men just detta är som jag ser det inte något större problem med fotografi än vid annan dokumentär verksamhet, det finns alltid någon eller några som avgör vad som skall publiceras och hur detta skall vinklas. Det är vår uppgift som mottagare att ta reda på avsändarens agenda.

Jag kom att tänka lite på detta när SvD idag skrev om Sverige Demokraternas nära koppling till webbplatsen: avpixlat. Utan att jag tror att webbplatsen far med osanningar handlar mycket om vad man väljer att förmedla och hur man gör det. Om man i huvudsak väljer att skriva om invandringens problem och mer eller mindre kriminella invandrare ger det en speciell bild av situationen givetvis.

På samma sätt kan man misskreditera vilken grupp som helst. Jag skulle till exempel kunna starta en webbsida där jag inriktade mig på att endast publicera inlägg där olika rufflare och kriminella var kortsnaggade, ljushåriga blåögda män. Om läsaren inte var kritisk till min selektion skulle det lätt framstå som att denna grupp var ett stort samhällsproblem.

Postat 2013-06-28 18:21 | Läst 3442 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

OmTag. De fria lunchernas tid går mot sitt slut?

Snackade med Micke Berg idag bland annat detta att färre och färre är beredda att betala för sin konsumtion av journalistik. Tidningarna börjar införa betaltjänster för att kunna läsas på webben, och när det gäller public service funderar man på att försöka ta betalt via datorinnehav till exempel.

Många tycker att detta är en tråkig utveckling, jag själv inberäknad. Men nu tillhör jag ändå dem som troget betalat mina TV licenser och till och från prenumererar på morgontidning. Något som jag tycker att en del av kritikerna till att ta betalt för olika nättjänster, nyhetsbevakning och även fotografi verkar missa är att dessa saker kostar pengar.

Om vi vill ha oberoende granskning till exempel är det ganska viktigt att den står fri från det som skall granskas. Nu lever ju till exempel våra så kallade facktidningar sedan ganska länge i symbios med annonsörerna. Om vi bara tittar på vårt gemensamma intresse här på fotosidan kan man ju ställa sig frågan hur stor trovärdigheten blir i olika tester om man betänker att de företag vars produkter man testar till stor del betalar testarnas löner?

Detta är något jag tycker att man ser ganska ofta när man läser olika tester, som mer och mer liknar reklampamfletter eller rena produktblad från leverantörerna. Jag kommer ihåg när en av våra stora fototidningar för några år sedan testade en kamera från en av de stora och gav den epitetet toppklass, lite senare testade man en i stort sett identisk kamera med samma sensor och samma funktionalitet från en mindre tillverkare och då var den helt plötsligt inget vidare?

Visst kan det skilja i handhavande, men det var bildkvaliteten man anmärkte på. Alltså samma sensor och identisk bildkvalitet (enligt mer oberoende internationella testare). Det är så det blir om vi inte är beredda att betala för oberoende granskning. Någon måste betala lönerna och om dessa är de samma som man skall granska eller har en egen agenda lär de nog utnyttja sin position. När det gäller kameratester spelar det väl inte så stor roll kanske, värre blir det när det handlar om att granska samhället och dess aktörer.

Samma sak när det gäller fotografin och de så kallade konstnärligt fria utövarna, alla måste ha mat på bordet. Om man blir behandlad som skit av en stor utställare är det ändå ganska få som inte är beredda att dra ned byxorna och luta sig framåt så fort samma utställare vinkar lite med ett lillfinger. Mössan i näven och nedböjt huvud är det som gäller, framför allt verkar det inte finnas minsta antydan till ryggrad vare sig enskilt eller kollektivt. Det är ju en så fantastisk möjlighet att få ställa ut på det stora galleriet, att gallerister behandlat både mig och mina kamrater som skit väger inte speciellt tungt så fort det blir lite pengar inblandade.

Lite lustigt att just de som ofta försöker utge sig själva för att vara ett föredöme när det gäller integritet och moral och gärna pekar finger åt andra som man anser prostituerar sig ofta verkar ha förtvivlat svårt att själva leva upp till den moral som man snabbt påpekar bristen av hos andra?

Hur som helst, om vi i framtiden vill kunna ta del av så väl oberoende granskning som oberoende konstnärlig utövning måste nog fler förstå att detta kostar pengar. Pengar som vi som konsumenter måste betala på ett eller annat sätt, och jag betalar betydligt hellre journalistiken eller konstnären direkt än via min hamburgare som jag till äventyrs köper på McDonalds. För ingen skall tro något annat än att det är vi som konsumenter som får stå för notan i slutändan oavsett om jag får betala när jag köper min hamburgare eller när jag köper min tidning.

Postat 2013-06-26 00:35 | Läst 3217 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

OmTag. Lite om religion

Sitter och lyssnar lite på P1, en programserie som sändes för ett tag sedan som heter: Den andra världen. Jag har alltid varit intresserad av själsliga eller andliga frågor, eller vad man vill kalla det.  Själv är jag ateist och tror inte heller att det finns någon själ, i bemärkelsen något unikt som lever vidare i varje människa.

Varför skulle bara människa ha en sådan i så fall? Personligen tror jag att det är något man tagit till för att rättfärdiga hur vi ofta hanterar djuren? För övrigt så behöver vi inte gå så långt tillbaks i historien för att finna att just detta med själ var något som främst vi ljushyade från den kristna kultursfären var utrustade med. Både svarta i Afrika och Indianer i Sydamerika torterades och avrättades på de mest bestialiska sätt, eftersom man inte såg dem som människor, eller besjälade.

Senare har man mer kommit fram till att erkänna folk med annan kulturell bakgrund och/eller andra trosåskådningar som människor, men ofta inte riktigt lika mycket eftersom de inte delar den rätta tron. Detta använder man sedan ofta till att rättfärdiga sig själva och sina handlingar, om kartan inte stämmer med terrängen är det kartan som gäller liksom.

Bokstavstroende är alltid farligt, både för dem som tror och de som inte gör det. Som sagt är jag ateist, jag sympatiserar i stora stycken med Buddhismen. Den rena Buddhismen där man inte har tillfört en massa tankegods från annat håll tycker jag är ganska sund. Buddhismen kan egentligen uttryckas i två meningar: Om du kan hjälpa andra är det bra. Om du inte kan hjälpa så undvik åtminstone att skada. Och detta gäller för ditt förhållande till alla levande varelser.

Dessutom var Buddha som den upplyste person han var noga med att man aldrig skulle tro utan att själv pröva, han sa att ingen skulle tro bara för att han sade något, utan att de själva skulle pröva innan de trodde. Buddhismen handlar inte så mycket om tro, utan om övning. Det är mer en metod för personlig utveckling än en religion i den bemärkelsen vi är vana.

Egentligen skulle man kunna säga att den är raka motsatsen till Kristendomen till exempel, när Kristendomen bygger på att du skall tro utan att ifrågasätta bygger Buddhismen på att du skall ifrågasätta allt du tror. Jag är övertygad om att detta med blind tro ställer till med en hel del problem, oavsett vad man tror.

I ett sekulärt samhälle med religionsfrihet kan detta bli väldigt tydligt. Vart går gränsen mellan de sekulära humanistiska värderingarna och de olika religiösa påbuden till exempel? Dessutom, många religioner har ju diskriminering inbyggd i sina fundament, vi som bekännare av detta har rätten till …… osv. När man använder ”sin” Gud som tillhygge i debatten finns inte speciellt många öppningar för kompromisser.

Visst skapas det mer eller mindre liberala falanger inom religionerna, men det finns ett problem med att man anser sig tro på olika heliga skrifter och påbud och att man sedan använder dessa som ett smörgåsbord. Man kan tycka vad man vill som kristen om en liberalare syn på till exempel kvinnliga präster, enkönade äktenskap och liknande, men man kan knappast kalla sig kristen och samtidigt peka finger åt dem som är konservativa i den typen av frågor? Det går ju att finna hur mycket ammunition som helst i urkunderna för de konservativas rätt om man vill.

Om man anser att religionerna är något som skall respekteras och ses som okränkbara även i ett sekulärt samhälle blir all kritik, om inte direkt omöjlig så i alla fall svår. Och jag tycker kanske att det är just detta man missar när man snackar om religionsfrihet:

Det är en frihet som i ännu högre grad än den egna omfattar respekten för den andre, alltså den andres rätt att inte tro som mig själv eller alls. Och dessutom att samhällets gemensamma värderingar alltid måste stå över den egna gruppens i de fall dessa hamnar i konflikt med varandra. Meningsskiljaktigheter löser man genom samtal där man sällan får fullt gehör för de egna åsikterna, inte genom att ge sig på den andre. Det är detta som är demokratins kärna, något som jag tycker glöms bort lite väl ofta.

Postat 2013-06-23 19:12 | Läst 3609 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

OmTag. Empati och de sociala medierna, funderingar i midsommarkvällen.

Jonathan Safran Foer har en intressant essä i dagen SvD. "Varje steg "framåt" - mobiltelefon, mejl, sms - har gjort det lite lättare att förmedla information snarare än medmänsklighet... Människor som vänjer sig vid att säga mindre vänjer sig vid att känna mindre." Han visar på att vi ofta använder de nya sätten att kommunicera som verktyg för att slippa kontakt snarare än just som verktyg för att skapa kontakt.

Genom att i stället för det personliga samtalet skicka ett mejl eller sms så värjer vi oss ofta från "risken" för det personliga mötet. Han menar att detta även gör att vi får svårare att överhuvudtaget engagera oss för våra medmänniskor. Han avslutar med: "Att vara lyhörd för andras behov är måhända inte meningen med livet, men det är vår uppgift i livet. Det kan vara jobbigt och plågsamt och nästan oöverstigligt svårt. Men det är inte något vi ger. Det är vad vi får som kompensation för att vi måste dö."

Annars har jag just läst ut Göran Rosenbergs starka bok om sin far, en man märkt av nazismens illdåd som i sitt sökande efter någon form av upprättelse i en Värld som helst ville glömma och där allt färre fanns att dela sina erfarenheter med sjönk djupare och djupare ned i depressionen som slutligen tog hans liv.

Nazismens vedervärdigheter fortsätter att skörda sina offer långt efter att (den ursprungliga) nazismen själv dött, många orkade i längden inte leva med de upplevelser och den förnedring de fått utstå och valde liksom Göran Rosenbergs far att ta sina liv. Detta påverkar givetvis i grunden även de nära. När jag googlar lite i går upptäckte jag att det fortfarande finns de som torgför den typ av djupt kränkande tankegods som nazismen stod för, och det riktigt tragiska är att de verkar ha en hel del anhängare även i dag, främst bland desillusionerade unga män. Vad är det med människan egentligen? Varar inte historiens lärdomar mer än en generation, om ens det?

Jag hoppas att alla intellektuella medel används för att bekämpa den intolerans och brist på empati som vi ser växa fram även idag, oavsett vilka som är avsändare och vilka hatet vänds mot.

Midsommar, en av dessa högtider som firas i gemenskap med nära och kära. Skänk en tanke åt alla dem som ingen frågar efter, där inga telefoner ringer och ingen längre bjuder på fest eller ens undrar vad de skall göra. Aldrig blir ensamheten så uppenbar för den ensamme som vid dessa storhelger.

Ha en fin midsommar alla kära läsare!

Postat 2013-06-21 23:03 | Läst 3517 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa