OmTag. Politik irriterar så här kommer lite mer.

Det har inte blivit mycket fotograferande på sista tiden. Den mesta energin har gått åt till att försöka få ordning på lägenheten, ett arbete som framskrider i sakta mak. Nu är i alla fall rummet målat och alla gamla möbler körda till tippen och senare idag blir det en sväng till IKEA för att inhandla nya prylar. Äntligen kanske det kan bli lite ordning i tillvaron, att leva på en madrass på golvet i en byggarbetsplats är inte så kul i längden.

När det gäller det politiska, eller vad som uppfattas som politiskt verkar det vara en het potatis. Det kan jag inte ta någon hänsyn till, detta är min blogg och här kommer jag skriva högt och lågt om sådant som intresserar mig, eller känns angeläget.

Den senaste samhällsekvationen jag har svårt att få att gå ihop är hur man skall möta det allt mindre behovet av arbetskraft med att alla skall jobba mer och längre? Förklara det den som kan. Något annat jag följer med spänning och som har bäring på detta är hur EMU-äventyret utvecklas?

Det fanns en del klarsynta ekonomer som påpekade att EU inte var ett optimalt valutaområde och att det således kanske inte var en så god idé att införa en gemensam valuta. Jag tror att de hade rätt, det blir spännande att se om Cypern blir den första dominobrickan som får hela bygget att rasa.

Det borde vara uppenbart för de flesta att de svältkurer som ordineras folket för att betala ut diverse nödlån knappast kommer att gå att genomföra, det skulle nog krävas ett antal diktatorer av Stalins kaliber för att gå i land med något sådant. Att tvinga på ett folk där arbetslösheten redan är skyhög, skyddsnäten i stort sett obefintliga och all framtidstro sedan länge gått förlorad ytterligare svångremmar är nog svårt. Det blir nog lite som att ordinera lågkaloridiet till någon som redan är på väg att gå under av näringsbrist.

Jag tror att det bästa man kunde göra vore att så fort som möjligt frikoppla de krisande länderna och de som hänger på gärdesgården från Euron, detta skulle innebära att deras valutor sjönk som gråstenar vilket skulle innebära en positiv effekt för deras bytesbalanser, dessutom skulle deras inhemska ekonomier, som trots allt utgör den största delen av en ekonomi, kunna fungera.

Det är med viss fasa jag ser hur de rikare länderna inom euroområdet ordinerar magrare och magrare svältkurer till sina fattiga grannar. Det var ungefär samma tänk och handlande mot Tyskland efter första världskriget som banade vägen för Hitler och därmed ledde fram till det andra världskriget och alla de fasor detta förde med sig.

En befolkning i hopplöshet tenderar gärna att ansluta sig till vilken tokstolle som helst bara denne lovar någon form av förbättringar och upprättelse, det kan vara något att tänka på. Risken finns att detta EU och främst EMU som ofta framhålls som ett fredsprojekt av sina varmaste anhängare får rakt motsatt effekt.

Men vem är jag att tycka? Jag kanske har helt fel, mitt bondförnuft sträcker sig knappast till Bryssels korridorer och mina kunskaper på området är givetvis noll i jämförelse med alla de teknokrater som utarbetar Europas framtid?

Krister avbildad med digitalkompakt och iso 1000

Som sagt, fotografiskt har det inte hänt mycket. Det enda är att jag upptäckt att de nya kompaktkamerorna blivit så bra att de står sig mycket väl mot de analoga småbildskamerorna. Så om man nöjer sig med småbildskvalitet behövs ingen "värre" kamera, sedan kan man givetvis föredra det ena eller andra av andra anledningar.

OmTag. Tiggeriet riskerar att avhumanisera samhället?

Jag snackade med Micke i dag och han saknade min lite mer ställningstagande och ibland ilskna ton i bloggen. Och jag får nog krypa till korset, om det skall bli intressant måste man våga ge uttryck för vad man tycker.

Så den stora skillnaden mot min tidigare blogg SPÅNERIER kommer hädanefter vara att jag inte kommer att ge mig in i polemik med andra medlemmars tyckande på sina bloggar eller andra forum om de inte berör mig personligen. Dessutom kommer jag förbehålla mig rätten att inte svara på kommentarer om jag inte anser att det är meningsfullt.

Jag kommer som vanligt att försöka vara klar med var jag står i olika frågor redan i inläggen och då finns inte heller alltid behov av att kommentera kommentarer. Något som jag däremot önskar mer av är att skapa diskussion i kommentarerna, alltså mellan olika kommentatorer och där jag själv inte nödvändigtvis behöver vara en aktiv part.

Jag tycker också att det blivit ett ofog att kommentera utan att stå för det med sitt namn, vågar man inte stå för sina åsikter är det bättre att låta bli att skriva. Därför kommer jag även att ta mig friheten att radera anonyma kommentarer.

Nu till dagens ämne: Tiggeriet har bokstavligen exploderat på våra gator. I snart sagt varje gathörn sitter en tiggare och säkert är det synd om dessa människor, men det måste också vara något systemfel när det uppenbarligen skapats en affärsverksamhet runt detta. Någon annan förklaring har jag svårt att hitta med tanke på det stora antalet tiggare som numera befolkar våra gator. Någon måste finansiera deras resor hit och förklara hur de skall bete sig med tanke på antalet och det homogena beteendet?

Det verkar också som om detta sätt att leva blivit en livsstil hos dessa grupper, nu är jag inte rasist vilket är en stämpel man gärna får om man kritiserar sådant här, men det är ju trots allt inte alla fattiga människor som sätter sig på gatan med en filt och en kopp framför sig? Självklart ligger en stor del av problemet i att man diskriminerar dessa människor i deras hemländer, och i och med EU har den fria rörligheten gjort att många söker sin lycka på annat håll.

Men jag kan också fundera över vilken framtid som finns i detta gatusittande? Vore det inte bättre att förbjuda denna form av tiggeri och i stället erbjuda dessa människor arbete för sitt uppehälle? Detta är givetvis en het potatis eftersom det skulle inkräkta på arbetsmarknadens parter och deras syn på hur arbeten skall fördelas och ersättas. Men jag tror att den nuvarande situationen skapar hårdare människor, sitter det tiggare i varje gathörn så blir vi fler och fler som vänder bort huvudet.

I stället för medkänsla skapas en känsla av irritation, och på sikt tror jag att detta kan skapa ett samhälle med mindre empati, något som jag anser är en bristvara redan idag.

OmTag. Humor, hundar och porträtt

Att hitta roliga samspel har alltid varit populärt och kul. När det gäller gatufoto till exempel har det humoristiska inslaget alltid funnits där. En mästare på att hitta lustifikationer i vardagen är Elliott Erwitt, få har kommit i närheten av honom när det gäller just detta. Han gillar ju dessutom att ha med hundar i sina bilder, så kanske kan man se min bild med elefanten och hunden som en hyllning till en mästare.

En helt annan typ av bilder är porträtten. De är som regel svåra tycker jag, svårigheten ligger i att fånga en person där man lyckas få med något som inte är en föreställning utan något som fångar personen bakom masken. Dessutom måste detta ske på ett sådant sätt att den avbildade inte känner sig obekväm med bilden, alltså en ärlig bild som jag kan stå för utan att den porträtterade känner sig utlämnad.

Den här känns lite "teater"

Detta kan vara en svår balansgång, ibland är det näst intill omöjligt, en del kan vara ganska strikta med vad de vill förmedla vilket inte alla gånger är samma sak som jag som fotograf tycker är en rättvisande och bra bild.

Samma person som jag uppfattar honom

Att ta porträtt kräver också en smidighet och att man är snabb, det bästa är om man lyckas bygga upp en så avspänd atmosfär att den fotograferade inte reagerar över att man tar några bilder. Där tror jag att en del av hemligheten ligger i hur jag själv förhåller mig till den jag fotograferar, är jag genuint intresserad av personen som person blir bilderna ofta bättre än om jag främst är intresserad av personen för att få en bild. Ganska få porträtt blir bra om det endast är bilden man är ute efter.

Nu skriver jag alltså inte om arrangerade porträttfotograferingar vilket är en helt annan sak av naturliga skäl där det handlar om att framställa ett porträtt som kunden vill ha det. Det jag pratar om är de spontana porträtten av mer snapshot karaktär.

Det verkar också som att vi har olika förmåga att ta den typen av bilder, det blir ganska tydligt på alla våra ”gubbfika” till exempel där det ofta fotograferas ganska intensivt. En del har förmågan att plåta folk utan att göra dem obekväma, andra har det inte och vad det beror på vet jag inte riktigt?

OmTag. Är det meningsfullt att analysera?

Funderat lite på detta om det är meningsfullt att intellektualisera fotografi? Visst kan man snacka om rent tekniska spörsmål som val av komposition, ljus, och så vidare. Men finns inte risken att man förväxlar ytan med den emotionella kvaliteten som väl är det man söker i sin analys?

De flesta bilder jag själv gillar till exempel har som regel en ganska enkel uppbyggnad, och visst kan man ofta hitta olika ”sanningar” när det gäller kompositioner och ljus och så vidare. Det kan vara gyllene snitt, triangelkompositioner, hur huvudmotivet samspelar med resten av bilden när det gäller färger, kontraster osv. Men samtliga bilder som berör mig innehåller något mer än det uppenbara som man kan hitta och analysera i bildytan.

Jag tycker att det ibland kan finnas en övertro på att det går att intellektualisera fotografi, om man bara väljer sina kompositioner på samma sätt som man sett hos någon bild av en fotograf som man gillar tror man att man är sanningen på spåren. Om vi tar Cartier-Bresson som exempel verkar det finnas en tro att man kan ta ”lika bra bilder” bara genom att analysera hans kompositioner och kanske till och med försöka imitera hans teknik?

Jag tror att man riskerar att gå mer och mer vilse ju mer man fastnar i sådant. Själv framhöll han alltid att det handlar om intuition och en känsla för geometri, så fort du börjar tänka är du förlorad citerade han Cezanne (har jag för mig). Fotografi, åtminstone den typen av fotografi som Cartier-Bresson ägnade sig åt var i första hand en intuitiv process, lite av en ödes ironi att få fotografer har analyserats så mycket.

Nej, jag tror att det enda man kan göra är att titta på bilder förutsättningslöst utan att försöka inordna dem i olika fack. Och när man gör sina egna stapplande försök så tror jag att det är bättre att fotografera på ett sätt som känns rätt för en själv än att försöka följa några aldrig så välartikulerade analyser.

Det kan givetvis vara ett trevligt tidsfördriv att analysera bilder, men jag tror knappast att det gör mig till en bättre fotograf. Det finns nog en anledning till att de som ägnar sig mest åt den typen av aktiviteter sällan tar några bilder själva som ligger i närheten av de kunskaper de ger sken av i sina egna analyser.

På samma sätt som man knappast kommer hitta hemligheten till Miles Davis musik genom att analysera hans trumpet, hans fingersättning eller ens genom att analysera hans dna kommer man inte finna hemligheten i Cartier-Bressons bilder genom hans utrustning eller hans sätt att hantera den. Det enda vi kan göra är att lyssna, se och låta oss inspireras, så fort vi börjar tänka är vi förlorade.

OmTag. Målning och kultursponsring

I dag blev det färdigmålat, efter fadäsen med det missade färgköpet som jag skrev om i går hittade jag en annan färgaffär i dag så det var bara att handla. Brorsans grabb dök upp och hjälpte till, annars hade jag nog knappast blivit klar. Annars sitter jag här och slötittar på en film som jag sett förut, jag tyckte inte att den var speciellt bra den gången heller.

När det gäller det fotografiska är det ungefär som med filmen, tycker det var länge sedan jag såg något som fick mig att gå igång. Jag tycker att det fortfarande är de gamla gummorna och gubbarna som är de som håller. Tips på bra ny fotografi mottas gärna?

Det mesta som är intressant är egna initiativ i form av blurb böcker och liknande, liksom Carlzons: As I See Myself. Det verkar som om förlagen i stort sett tagit sin hand från fotografin, kanske inte så konstigt med tanke på att fotoböcker sällan blir några kioskvältare nu mera. Förlagen har givetvis sin ekonomiska verklighet att ta hänsyn till, så den är inte så mycket vi kan göra så mycket åt.

Men om vi vill se bra fotografi, vilket jag antar att de flesta av oss vill, så kan vi faktiskt påverka ganska mycket. Om vi tänker oss att fotosidans medlemmar köpte åtminstone en fotobok om året skulle detta i sig själv sätta en ordentlig fart på fotoboksförsäljningen. Och därmed också ge fotografer, nya så väl som gamla, möjlighet att genomföra sina projekt och nå ut med dem.

Jag tycker att det finns en baksida med dagens värld av gratis konsumtion och nedladdningar från internet som man sällan snackar om, och det är just detta: Om vi vill kunna konsumera kultur så kräver det att kulturarbetarna (fotografer, musiker, författare m.fl.) på något sätt måste kunna få betalt för sitt arbete. Eller skall vi låta oss nöjas med ett ”dessa fotografier sponsras (och därmed styrs) av företaget xxx” i framtiden?