17/100 Katten som räddade livet på storasyster

I början av 80-talet bodde min storasyster Kitty i huset mittemot huset där jag och mina föräldrar bodde. Hon hyrde det av Domänverket (som inte längre finns tror jag). Det var ett gammalt risigt hus med halvfungerande rinnande vatten och ingen toalett (det var dock ett fint utedass på gården med hela tre sitthål) och ett elsystem som inte var sådär himla modernt. Jag tillbringade en hel del tid på Hamregården utanför Orsa då, och en gång när jag kom hem var syrrans hus halvt nerbrunnet. Farsan visade bild från UNT där huset stod i ljusan låga, och han och syster stod och tittade på när brandkåren inte kunde göra annat än begränsa elden.I famnen höll min syster katten Linus. En kastrerad abessinerhanne hon fick på köpet när hon köpte en "fin" avelshona (som dock visade sig vara helknäpp och återlämnades till uppfödaren). Syster låg och sov i godan ro när hon väcktes av Linus som desperat stod i sängen och skrek och ville ha upp henne, och när hon vaknade kände hon röklukten. Vid det laget brann det för fullt på övervåningen, och vardagsrummet var på god väg att bli övertänt. Kitty tog Linus i famnen och hoppade ut genom fönstret, och sprang upp till vårt hus och larmade brandkåren.

Efter detta flyttade syrran till en lägenhet, men Linus blev kvar hos oss och han var också kvar när jag, hustrun och sonen Oliver flyttade dit flera år senare. Linus var blind de sista åren (tydligen inte helt ovanligt för rasen), men klarade sig bra ändå. Han pinkade ibland där han inte borde, men vi tyckte om honom ändå.

En dag hörde jag några som promenerade förbi tomten skrika och gapa, och det visade sig att en dobermann huggit Linus och sprungit iväg med honom i munnen. Hundägaren var känd för att ogilla katter, och i kvarteret där han bodde talades det om att hans hundar också tidigare tagit katter. På den tiden hade folk i allmänhet inga mobiltelefoner, och jag sprang ut på vägen och efter hunden som redan hunnit långt ut i skogen. Gubben med hunden förklarade att katten lurpassat på hans dobermann i buskarna och hoppat på hunden, som attackerat i självförsvar. Jag vet inte hur vanligt det är att 18 år gamla blinda katter hoppar på hundar, men jag hade lite svårt att tro på det ...

Vi hittade aldrig katten och jag polisanmälde förstås händelsen. I och med att det den här gången fanns flera vittnen till hur det gått till förstod gubben antagligen hur det skulle barka hän, så han försvann och polisen visste inte vart han tog vägen när de hörde av sig igen ett par veckor senare. Vi saknade Linus men var samtidigt glada att slippa den galna gubben och hans hundar - vem vet hur hundar med den uppfostran beter sig mot små barn (eller våra andra katter).

Idag finns min syster inte längre i livet, men den gången räddade kattjäveln Linus livet på henne. Det finns alltså en mycket god anledning till att jag älskar kattjävlar :)

2016-03-17 12:13   alf109

Fint skrivet, och kattdjävlar liksom hundjävlar (i händerna på ansvarsfulla personer) är älskvärda djur. :)

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2016-03-17 12:24

Så är det absolut! Jag älskar hundar också och har inget emot dobermann som ras. Tyvärr är det vissa hundraser som som fått dåligt rykte för att de ibland ägs av personer som absolut inte borde få äga djur.

Svara

2016-03-17 13:04   pic-tor

Trevlig berättelse om den fine katten, och tillika livräddaren, Linus. Det fanns en dobermann i Knivsta som attackerade folk. Den bet bl a min granne i låret. Jag råkade själv ut för att bli attackerad och det var väldigt otrevligt. Ägaren hade ingen som helst kontroll över den. Vid det här tillfället dök det upp ytterligare en person och då blev hunden förvirrad och kunde inte bestämma sig vilken av oss den skulle attackera. Det räddade mig från att bli biten.

Besvara

2016-03-17 18:32   Lanclin

Vilka katthistorier! Tänkte skriva trevliga mellan "vilka" och "katthistorier" men ångrade mig. Sorgligt att Linus inte hittades igen men han gav hunden en god match förhoppningsvis...
/Linnea i Bayern

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2016-03-17 19:15

Jag önskar att det vore så, men hunden högg katten i nacken och sprang till skogs. Det gick ju i alla fall fort. De stackars vittnena trodde först att hunden hade en kanin, men när de såg att det var en katt blev de rätt så skärrade (liksom jag).

Svara

2016-03-17 19:17   Lena Holm

En fin historia och tragiskt att ni inte hittade honom. Han kunde väl fått sluta sitt liv lite värdigare :-)
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2016-03-17 19:34

Som blind katt är det väl egentligen rätt värdigt (och snabbt) att bli avslutad av en dobermann, men det gick ju inte så snyggt till ...

Svara