INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag

Translate into Google English:

INGOL / TOLERANS AB - a small export company in the graphic industry from the 1970s to today - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Ingols hus i Ulvsunda

INGOL AB hade sina lokaler på Ranhammarsvägen 2 i Ulvsunda Industriområde. Huset finns kvar än idag, även om INGOL lämnade Ulvsunda förmodligen någon gång under 80-talets första år. Grundaren Olof Ohlsson fyllde 65 år redan kring 1978, gick i pension och sålde företaget. Olle ville väl ha några år i lugn och ro ute på Puttisholmen i Stockholms Skärgård kanske.

I den vänstra delen av huset låg verkstadslokalerna på bottenvåningen för att underlätta transporter in och ut bl.a. av tunga gjutjärnsämnen, andra tyngre eller mer skrymmande insatsvaror och färdiga maskiner som skulle exporteras eller levereras till svenska kunder. Våningarna över var nog mest förråd. Den högra delen av huset var kontorsdelen där det även fanns mat- och omklädningsrum. Bakom huset fanns ytterligare en lokal där "Peters Bilverkstad" låg och Peter själv var en självklar del av "INGOL"-världen han med då han bl.a. delade omklädningsrum m.m. med oss. 

På DN/Expressen var kodordet för att samlas kring drickandet av alkohol på arbetstid vid advent 1977: "Grabbar, det är lucköppning". Luckan var skåpluckan till skåpet man hade spritförrådet i och alltså inte någon av luckorna i Radiohjälpens Adventskalender som barnen fick på den tiden till Advent. På INGOL dracks det inte på arbetstid vad jag minns utom vid ett undantag och det var ingenjör Olssons 65 års dag. Då gick det vilt till upptäckte Ohlssons fru som kom på besök för att hämta Ohlsson till mottagningen för släkt och vänner som skulle komma hem på kvällen.

Däremot fanns det ett kodord för spritinköp där också. "Var är Peter?", frågades ibland och svaret var alltid givet med ett litet leende: "Äh han e bara å köper "reservdelar"" och det var han ju faktiskt ofta men då köpte samtidigt ut dricka till den som ville, när han ändå var där.

Som ni kan se på bilden ovan låg företaget exakt i linje med sydöstra banänden på Bromma flygplats startbana. Beroende på vindarna så lyfte planen över verkstaden eller dånade in för landning rakt över taket där vi stod och jobbade. I början var det verkligt obehagligt särskilt som att ett av dåvarande taxiflygbolaget Ehrenströms Flygs flygplan lyckades krascha rakt in i WASA-bröds lager som då låg bara rakt över Huvudstaleden - Ekbacksvägen kanske något hundratals meter bort från INGOL. Efter det döptes bolaget snabbt om av flygfolket på Bromma Flygplats till Ehrenströms Flög. Märkligt nog vande man sig med flygtrafiken efter ett tag.

17 historiska bilder och ett bidrag till den grafiska maskinindustrins historia

Mina bilder

Alla dessa diabilder är ursprungligen tagna med Agfa CT 18 och 21 (ISO/ASA 50 respektive 100), vilket var utmanande i sig eftersom de filmerna var väldigt "ljussvaga" med moderna och digitala mått mätt. Bilderna har efter drygt 40 år reprofotats och givits en brun ton som jag brukar med dessa historiska bilder, då det är ett sätt att parera den dåliga kvalitet färgerna i dessa bilder ofta har. Jag har ofta haft svårt att motivera den tid det tar att de restaurera färgavvikelser som uppstått under många års lagring. Jag har aldrig dessa bilder tidigare men har använt dem som många av mina andra bilder i min undervisning på högstadiet i Grundskolan.

Jag arbetade själv hos INGOL 1977-78 men bilderna är inte tagna då utan 1983, då jag gick sista året på Ämneslärarlinjen vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag och min kompis Håkan Söderström gjorde då ett arbete om arbetslivets utveckling då vi jämförde arbetet på en traditionell mekanisk verkstad (INGOL), med de då nya system som började ta över i industrin.  INGOL ställdes mot hur utvecklingen beskrevs i en video som tagit fram av Genetral Electric i USA. Den visade de då nya datoriserade processer som CAD (Computer Aided Design), CAM (Computer Aided Manufacturing) och CAE (Computer Aided Engineering) samt hur dessa processer kunde förändra arbetslivet särskilt om de kunde integreras och fås att kommunicera med maskiner i tillverkningsprocesser. Det data som skapades vid CAD och CAE skulle ju senare i i arbetsprocessen kunna styra de tillverkningsprocesserna som utfördes i numeriskt styrda verktygsmaskiner s.k. NC-maskiner. Utvecklingen av robotar var då ännu i sin linda.

Bakgrund och syfte

Denna berättelse kan ses som en fristående fortsättning på fotoberättelsen i min blogg om "DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid" och den är ytterligare ett litet bidrag till den svenska grafiska maskinindustrins historia. Den är också en liten senkommen hyllning till den småskaliga verkstads- och grafiska maskinindustri som mot alla odds överlevt fram till idag 2022 i Stockholms-området där i övrigt mycket lite mekanisk industri finns kvar idag.

Historien om Ingenjörsfirma Olof Ohlsson AB eller INGOL AB handlar om ett litet men förvånansvärt framgångsrikt exportföretag inom den grafiska maskinindustrin på 70-talet och är ett litet bidrag till den grafiska maskinindustrins historia i Sverige och runt Stockholm. INGOL:s huvudprodukt var snabba kostnadseffektiva häftmaskiner för den grafiska industrin. Maskinerna var genialt konstruerade av Olof Ohlsson själv och hade väldigt få kritiskt rörliga delar, som i det mesta dessutom var tvångsstyrda, vilket gjorde att de nästan kunde köras hur fort som helst. I detta sammanhang kunde detta innebära åtminstone 100 000 tidningar per timma vilket var mer än dåtidens tryckpressar klarade av att trycka. Man vann t.o.m. en viktig order vid en upphandling New York Times gjorde i mitten av 70-talet i konkurrens med dåtidens dominerande företag på tryckpressmarknaden det amerikanska GOSS. 

Den grafisk industrin utveckling

Den grafisk maskinindustrin är en industri som för länge sedan nästan helt har försvunnit inte bara från Stockholm och Sverige utan egentligen från hela västvärlden - med undantag av Tyskland, som ju fortfarande förvaltar tidnings- och boktryckararvet från Gutenbergs dagar. Idag byggs världens stora offsetpressar antingen i Tyskland eller i Kina som också köpte på sig grafisk  maskinteknik som amerikanerna inte såg någon större framtid för i USA. Så inte ens i USA finns längre några större tillverkare kvar som har kapacitet att bygga de stora tryckeripressar som man tidigare kunde hitta hos bl.a. de stora svenska tidningarna.

INGOL AB och Tolerans AB

Det märkliga var att maskinföretaget Tolerans AB, som en gång köpte INGOL AB levt vidare under alla år. Än idag 2022 ligger det kvar där ute i Trollbäckens Industriområde i Tyresö i Stockholms södra förorter. Företaget är trots sin ringa storlek fortfarande ett av väldens ledande företag när det gäller s.k. "In Line Stitching"-teknik. "In Line Stitching" är den teknik där häftmaskinerna sitter i själva pappersflödet i tryckpressarna och häftar tidningarna i full fart.

Tolerans var vid denna tid mest en mekanisk verkstad (namnet syftar på att man jobbade med toleranser och passningar) som var en av underleverantörerna till INGOL. Åt INGOL splinesade man bl.a. maskinaxlar och kugghjul. Man tillverkade även kugghjulen till transmissionen i INGOL:s maskiner och efter uppköpet har man fortsatt att tillverka hela maskinerna. Särskilt de senaste säg 5-10 åren, har nog varit tuffa för både Tolerans och alla andra i papperstidningsbranschen, som kämpat med en papperstidningsmarknad som haft en nedåtgående trend i mer än 10-15 år p.g.a. den rätt brutala strukturomvandling digitaliseringen lett till.

En del av INGOL:s personal följde med ut till Tyresö vid övertagandet av INGOL och det vet jag för att jag av en händelse träffade några av dem på tunnelbanan när de var på väg hem, någon gång på 80-talet. Mellan 1968 till 2008 har jag uppgifter om att INGOL/Tolerans tillverkat totalt 1800 häftmaskiner och en del av verksamheten idag handlar om att hålla denna installerade bas igång med bl.a. reservdelar och service. Idag tillverkas ca 150 nya maskiner per år och det motsvarar 50% av världsmarknaden. Det kan tyckas lite men endast 4-5% av världens tidningar häftas faktiskt, så det förklarar väl de siffrorna kanske. Företaget är fortfarande ett rätt litet verkstadsföretag och innan pandemin slog till så hade man en stadig arbetsstyrka på 14-15 man men 2020 så gick man ner till 10-11 anställda.

Hur jag hamnade i den grafiska industrin

Jag är bl.a. utbildad flygtekniker och jobbade några år inpå 70-talet på Linjeflyg (det dåvarande svenska inrikesflyget på Bromma) men slutade efter en vild strejk där jag var en av de som representerade flygteknikerna, men även för att jag inte fick ledigt som jag ville för att resa mer. Jag började då arbeta i den grafiska industrin som maskinmontör av en ren slump mest för att jag där kunde komma och gå som jag ville. Jag hade alltid ett jobb att återvända till mellan de långresor i främst Asien och Mellanöstern, som jag gjorde under dessa år som backpacker. Backpacker var jag till och från mellan 1972 och 1986.

Jag har jobbat med nästan alla viktigare tryckmetoder på 70- och 80-talen. Hos Svecia Silkscreen Maskiner ute i Eriksberg/Norsborg byggde jag silkscreenpressar, hos DN gällde högtryck/boktryck innan man gick över till s.k. "Direktlito". Åhlen & Åkerlunds veckotidningstryckeriet på Torsgatan i Stockholm använde främst djuptryck för vecktidningar som trycktes i stora serier som exv. FIB Aktuellt och Året Runt. Offset-maskineriet var betydligt mindre och där trycktes månadstidningar i lite mindre upplagor. Men offset har jag aldrig själv arbetat med. Jag jobbade i djuptryckstryckerimaskinerna på mina lov när jag pluggade på Universitetet och servade även någon falsmaskin (vek tidningar) som INGOL hade ansvar för och möjligen byggt. 

INGOL och DN på 1970-talet

"Direktlito" - och hur jag hamnade på DN

Jag själv jobbade på INGOL och monterade just dessa häftmaskiner ("stitchers") mellan 1977-78.  Det var genom min tid på INGOL som jag kom in på DN och kunde dokumentera en del kring övergången från högtryck till s.k. "Direktlito". Ingenjör Ohlsson var inte bara leverantör till DN utan även vän med dåvarande verkstadschefen på DN, vilket nog bidrog till att just INGOL fick i uppgift att utföra en del av konverteringarna i de gamla högtryckstryckverken som behövdes inför införandet av  "Direktlito".

Detta jobb tog INGOL över vintern 1977, då vi för tillfället hade en svacka i den övriga orderingången. Vår insats bestod främst i att rostskydda de valsar som skulle komma att utsättas för den fukt de nya tryckplåtarna begöts mellan tryckningen av varje sidan. Dessa valsar förkopprades och förnicklades med elektrolys i flera steg och möjligen fanns även kadmium i vätskorna. Kadmium som användes just för att rostskydda stål vid denna tid förbjöds 1982 då det kunde ge njurskador i större doser. 

Dessa arbeten hade f.ö. DN/Expressens egen verkstadspersonal vägrat att utföra, då de som jobbat med detta snabbt blivit skadade av förkopprings- och förnicklings-elektrolyten som användes. Även jag vägrade jobba med detta efter att jag bara efter några dagars jobb med elektrolyterna fått utslag på händerna och underarmarna och börjat känna att huden hettade. Då tog de in några unga arbetslösa från arbetsförmedlingen istället. Så gick det alltså till när valsarna i tryckverken fuktsäkrades innan "Direktlito"-starten, med hjälp av arbetsmarknadens då mer skyddslösa arbetskraft som alltså fick utföra de jobb ingen annan vettig människa då ville utföra.

INGOL och den dåvarande grafiska industrin i Stockholm - ett liv i symbios

DN/Expressen och Åhlen & Åkerlund - Bonniers var ju verkligt stora arbetsplatser där massor med folk med många olika yrken och uppgifter rörde sig. De var oerhört dynamiska ställen att vara på för mig som då var i 20 årsåldern inte minst för de spänningar som uppstod i och med de starka tekniska förändringstryck som rådde då inte minst i Marieberg. Bara i  DN/Expressen-huset i Marieberg jobbade ca 3000 personer även  om många jobbade skift och alla inte var där samtidigt.

SVECIA hade en hyfsat stor och helt nybyggd fabrik ute i Eriksbergs Industriområde mellan Alby och Norsborg i Botkyrka, där man byggde maskiner från ax till limpa. I princip alla mekaniska detaljer tillverkades av SVECIA:s egen välutrustade verkstad efter ritningar de egna ingenjörerna ritat och maskinerna monterades i en stor monteringshall. I det företaget arbetade kanske 100 personer. Hos INGOL var vi sällan ens tio på plats samtidigt i INGOL:s hus i Ulvsunda Industriområde. Det var alltid några ute på jobb på tidningarna någonstans i Norden eller ute på körningar och hämtade eller lämnade maskindetaljer vi beställt hos underleverantörer eller som vi skickat på exv. ytbehandling.

Att arbeta hos INGOL AB

Arbetsstyrkan hos INGOL bestod förutom ingenjör Ohlsson av en erfaren ritare/konstruktör och ett ritarbiträde under upplärning, en ekonomisk administratör, 1 förman/montör, 2 andra montörer, två svarvare, en arborrare och en plåtslagare/svetsare. Ibland hyrde man även in någon extra konstruktör om så behövdes. Under min tid gjorde man även falsmaskiner till pappersindustrin som en inhyrd brittisk konstruktör konstruerade. Chaufför hade vi ingen utan det fick alla hjälpas åt med.

Det var väldigt roligt att arbeta hos INGOL - ja stämningen var mer som i en familj än på en industri - men precis som i de flesta familjer så rök folk ihop ibland och då fick man hålla sig undan, då det var rätt trångt och man jobbade nära varann mest hela tiden. Direktör Ohlsson, som ibland kom nedsprättandes i verkstaden full av energi, brukade säga med uppfordrande röst: "Arbete befordrar hälsa och välgång!" och det replikerade vi som var där för tillfället ofta med "Ja, för en del!".

Var vår suveräne slovenske fräsare Gerhold Kusela på dåligt humör så blev det ibland en harang som "Jeevla snåla Ohlsson jeevel. Kom inte hit och och stör!" eller "När får vi påökt?". "När ska du bjuda på firmafest som du lovat?", var väl något av det mest välkomnande Ohlson fick höra. Bjöd han någon gång på firmafest så fick han mest skäll för han höll igen på "drickat" och gjorde han inte det kunde det mycket väl hända att en arg och urstark Kusela lyfte upp Ohlsson mot väggen så han hängde där som på tork och sprattlade hjälplöst, tills någon grep in och lugnade ner det hela. Ibland kunde man nästan tro att det var Ohlssons sätt att ladda batterierna inför resten av dagen när han tog sina besök nere på verksta'n. Han gillade verkligen att tonen var rå men hjärtlig. Det var den inte minst när vi diskuterade vad vi skulle köpa till Olle på hans 65 årsdag. Vinnande förslaget var en årsprenumeration på någon porrtidning.

Det var ett ganska respektlöst förhållande till ledningen även om alla som jobbade där var medvetna om att man måste jobba hårt för att firman skulle flyta. En annan gång sade vår förman Affe Nordborg till mig: "Kan du skicka mig ingenjör´n?", så Ohlsson hörde. Jag fattade inte vad han menade först och då pekade han på ett skjutmått. "Kallar du skjutmåttet för ingenjör´n?", undrade Ohlsson. "Jaa", sade Affe. "De är ju han som vet hur'e ska vara, men inte kan göra't själv". Det fanns en viss humor ibland.

Sandviks då nya hårdmetallskär ger nya möjligheter och ökad lönsamhet

INGOL startade tillverka häftar 1968 och det var ungefär när Sandviks standardiserade hårdmetallvändskär (Coromant) av sintrad wolframkarbid med kobolt som bindemedel, helt började ta över på de mekaniska verkstäderna. Med hårdmetallskären kunde man öka avverkningshastigheten i fräsmaskiner och svarvar med upp till 4-7ggr i jämförelse med de äldre verktygsstålen klarade av. 1969 så började Sandvik belägga vändskären med titaniumnitrid vilket ökade värmehållfasthet och slitstyrka ytterligare. Redan 1957 hade Sandvik dessutom tagit fram standardiserade verktygshållare under namnet T-Max och dessa användes även på INGOL tillsammans med de titaniumnitridbelagda skären. Dessa har en rätt karaktäristisk gul färg så jag är rätt säker på den uppgiften. Två av skären på bilden nedan var sådana.

Vändskären som man då använde var trekantiga och kunde enkelt vridas och på så sätt kunde slapp man ifrån det tidigare slipandet av slöa svarvstål exv. och det sparade enormt med tid och ökade produktiviteten starkt då man bara behövde vrida in ett nytt skär istället för att rigga om efter en slipning som med de gamla skären. När man kört slut på alla tre kanterna på ett skär så var det bara att byta till ett exakt likadant nytt och köra vidare. Wolframen och kobolten i skären lärde man sig tidigt att återvinna hos Sandvik som var tidiga med återvinning.

Bilden nedan är tagen 1883 och redan 1980 kom ett nytt system med hållare som kallades "Block Tools" med ökad modularitet och större mångsidighet. Utvecklingen har fortsatt fram till våra dagar med ännu nyare hållarsystem där man även kan släppa fram kylvätska direkt till avverkningsytan och skären, vilket tillsammans med ännu mer sofistikerad "coating" på skären bidragit till ännu snabbare avverkning och längre livslängd på skären. Hårdmetallutvecklingen har varit en verklig revolution för verkstadsindustrin. Hade den inte skett hade säkert inte INGOL klarat sig med den lilla hårt optimerade arbetsstyrka man hade.

Till vänster syns verktygshållaren T-Max med ett monterat trekantigt vändskär. Längst ned till höger i den vänstra handen på bild ses ett gammalt snabbstålsskär. Dessa hade långt sämre värmetålighet och gav därmed mycket sämre avverkningshastighet och produktivitet

Maskiner från ax till limpa

En bild på en av de större modellerna av INGOL:s häftar. Denna var nog möjligen gjord för GOSS Suburban. Den modell som var gjord för GOSS snabbaste offsettryckpressar Metroliner, hade snedskurna drev för att bl.a. kunna gå lite tystare vid riktigt höga tryckhastigheter. GOSS var på 70-talet världens då ledande tillverkare av tryckpressar.

Närmast i bild ses de två matarhusen som matar fram tråd. De svarta fästen som hänger ned är avsedda att hålla två rullar med häfttråd. Trissorna i mitten formade tillsammans med två tvångstyrda s.k. häftgafflar tråden till U:n innan dessa häftades genom tidningspappret mot den motroterande rulle där häftstäden satt

GOSS Metroliner:

goss metroliner printing press – Google Sök

GOSS Suburban:

goss suburban – Google Sök

GOSS Community:

GOSS Community – Google Sök

En av INGOL:s för tillfället inhyrda ritare/konstruktörer

En av INGOL:s för tillfället inhyrda ritare/konstruktörer med en ritning av en maskinaxel

Sammanställningsritning för häftmaskinen. Tittar ni noga på ritningen ser ni de två trådmatarhusen överst som drevs av den översta valsen med "formtrissorna" på. På den mittre valsen satt två hjul i vilka det satt en kamstyrd s.k. häftgaffel av kompositmaterial med hårdmetalldetaljer som kapade och formade de två "häftklamrarna" innan dessa trycktes in i full fart genom den löpande pappersbanan och formades mot den nedersta motroterande rullens "städ". I och med att häftgafflarna var tvångsstyrd av varsin fast kam, så kunde dessa häftar praktiskt taget köras hur fort som helst med ett minimum av rörliga delar. 

Sidvy av häftmaskinen. Tittar ni noga så ser ni häftgaffeln i det högra hjulet och på det snedställda fasta fästet på den högra axeln satt kurvorna. I det vänstra hjulet kan ni se "städet" som under varje varv möter gaffeln i det ögonblick märlorna får sitt slutliga utseende och bockas på tidningens blivande insida. Den här typen av häftar var avsedda för mindre pressar typ GOSS Community

Översiktbild över verkstadens sydöstra hörn där de flesta av maskinerna stod. Författaren själv i samspråk med Gerhold Kusela

Här jobbade en av våra två svarvare, en jugoslav och en marockan. Ali marockanen var en riktig glädjespridare som alltid hade nära till skratt och spex. Om ni tittar noga så kan ni se ett par displayer ovanför svarvarens högra axel. På 70-talet kom det digital mätutrustning som kunde skruvas fast även på äldre verktygsmaskiner, främst svarvar och fräsmaskiner. På en svarv skruvades två givare fast. En på den större släden som rörde sig i höger- och vänster riktning och en annan på sliden som rörde sig ut och in i djupled vinkelrätt mot svarvens axel. Med hjälp av dessa så fick man en väldigt mycket snabbare och mer exakt mätprocess än tidigare. Den ersatte inte skjutmåtten och maskinernas analoga skalor men gjorde att man inte behövde använda dem lika ofta.

Detalj. Om ni tittar noga så ser ni en av de digitala givarna under svarvsliden.

På slidens undersida så ser ni mätgivaren ännu tydligare än ovan (tydligen tillverkad av Sony)

Lärarstudenten Håkan Söderström som är på besök från Lärarhögskolan diskuterar skärteknik med IGOL:s eminente fräsare Gerhold Kusela. Håkan pekar på en snabbstålsfräs och till vänster ett par kronor avsedda för hårdmetallskär. De större häftarnas stativ var gjorda av bastanta gjutjärnsblock som göts på ett gjuteri som då fortfarande fanns i Stockholm. Det var ett tungt jobb att hantera dessa tunga gjutjärnsämnen och avverka allt detta gjutjärn. Hårdmetallen gjorde dock att det arbetet tog betydligt kortare tid än det annars skulle gjort.

Gerhold tar sig en liten paus och kopplar av med en tidning. Man kan förledas att tro att folk slackade på jobbet då på 70-talet och säkert var arbetstempot lite lägre eller mer mänskligt då om ni så vill, men just Gerhold lämnade nästan aldrig sin maskin utan bara malde på dagarna i ända, så den här bilden känns lite missvisande, men det ska ju också sägas att INGOL konkurrerade med smarta världsunikt designade produkter och inte med att springa snabbare än alla andra.

Den här killen bar verkligen en stor del av firman på sina axlar. Det var väl tur i sammanhanget att han verkligen var urstark också. En av de saker jag kommer ihåg är hur han bollade med dessa massiva stativhalvor i gjutjärn när jag själv stod och monterade. 

En stilstudie av vår arborrare. Notera Gerhold Kuselas kristusbild i fonden. Det var nog ett kors att bära även att stå vid en fräs eller en arborrmaskin hela dagarna. Jag har märkligt nog inget minne av denna Kristus-bild, förrän jag själv såg dessa bilder nyligen när jag reprofotade dem

INGOLS arborrare ur en annan vinkel

Här en av INGOL:s montörer som utför bänkarbete med en av stativhalvorna till en lite mindre häftmodell. Här gängas några hål där ett av lagerhusen ska fästas. Jag kände inte denne montör själv men jag tror att han kan ha varit en av de som ursprungligen togs in för det hälsovådliga arbetet med att bygga om DN/Expressens Ampress-tryckpressar inför övergången från högtryck till "Direktlito". Det var betydligt hälsosammare i INGOLS verkstadsgrotta trots allt, än i tryckeriet i Marieberg.

Jag har själv jobbat med montören på bilden som jag tror hette "Janne" (Janne Malmelid). Jag är rätt säker på att han var en av de som anställdes explicit för att göra de farliga och hälsovådliga skitjobben med att anpassa DN/Expressens högtrycksverk till "Direktlito". Han visade sig vara en skicklig montör och det måste INGOL ha upptäckt för uppenbarligen fick han fast jobb på INGOL efter att jobben med "Direktlito"-anpassningarna hos DN/Expressen tog slut våren 1978. Här är "Janne" i färd med att grada av en maskindetalj.

Avslutning

Ingol:s arv lever!

Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att INGOL:s arv faktiskt levt vidare ändå in i våra dagar när branschens stora amerikanska giganter med tusentals anställda faktiskt gått under, under samma period. Av en händelse sökte jag dock på nätet och fick en träff och en referens till en avhandling: "Systematic development of a quarter folder stitcher for printing presses" skriven 2008 på KTH av Gunnar Lödinge, (Master of Science Thesis Stockholm, Sweden 2008)

I denna avhandling framgår att "uppdragsgivaren" är "Tolerans AB" i Tyresö och BINGO! Där trillade poletten ned för mig. Tolerans fanns alltså fortfarande kvar och arvet efter INGOL AB!!! Helt svindlande för mig. Det hade jag verkligen inte förväntat mig.

Länk till avhandlingen: Examensarbete_Gunnar_Lodige (diva-portal.org)

Citat ur inledningen på avhandlingen:

"Just nu pågår en världsomspännande trend inom tidningsbranschen framtvingad av den ökande tillväxten av gratis-, reklamfinansierade tidningar. Trenden är att Broadsheet blir till den mindre tabloidformatet. Allt fler traditionella tidningar går från det klassiska Broadsheet formatet till det kompakta tabloid. Detta format möjliggör för tryckarna att häfta produkterna direkt i falsen i tryckpressen. I dagsläget finns det inga häftar som i varierande banhastighet kan häfta andra produkter än av tabloidformatet.

Tekniken som idag finns tillgänglig på marknaden fungerar genom att häftklamrar trycks in i det förbifarande pappret via en roterande cylinder som håller samma periferihastighet som papprets banhastighet. Detta medför att ståltråden trycks genom pappret utan att riva upp det. Eftersom häftning i banhastighet i falsen är överlägsen den som kan tillämpas efteråt, vad gäller produktionstid, så efterfrågas möjligheten att häfta andra format vid sidan om tabloid av tryckerier." (Slut citat)

OBS! Förr trycktes DN i "broadsheet" där sidorna limmades ihop i ryggen i farten och Expressen i "tabloid"-format nitades ihop med häftklammer i farten.  Det går två tabloid-sidor på en "broadsheet". Det avhandlingen handlar om är att lösa behovet som uppstått över tid att nu även kunna häfta tidningar i halva tabloidformatet, som kallas "Quarterfold". Det uttrycket kom av det faktum att det går fyra sådana sidor på ett "broadsheet".

Länk till bilder på: FLOWLINER Quarterfold - Tolerans

Tolerans AB hade alltså lyckats utveckla en ny och mindre typ av häft för "Quarterfold"-formatet också, (efter utredningsarbetet som gjordes på KTH 2008), för att företaget skulle kunna möta de nya krav som uppstått kring behoven att även kunna häfta även mindre format än "Tabloid"-formatet, när många lokal- och gratistidningar börjat trycks i "Quarterfold" eller A4 rent av.

För att överleva idag måste företagen i den grafiska maskinindustrin vara fortsatt mycket innovativa, effektiva, lättrörliga och anpassningsbara. Det var inte de betydligt större tryckpresstillverkarna vare sig i Sverige, i resten av Europa med undantag av Tyskland eller i USA och därför gick både de och Solna Offset och Svecia Silkscreen Maskiner ute i Eriksberg/Norsborg samma öde till mötes som en gång dinosaurierna.

Svecias då gällande patent gick exv. ut och då kopierades maskinerna strax i Öst-Tyskland där man sålde sina maskiner betydligt billigare och konkurrerade så ut SVECIA efter några år. Solna offset köptes upp av ett schweiziskt företag som hoppades att Solna Offsets lite mindre offsetmaskiner skulle kunna säljas på den asiatiska marknaden. NOHAB som blev en del av Bofors Group slutade licenstillverka de stora Ampress-högtryckslinjer som bl.a. DN/Expressen länge använde för att istället bli en mer renodlad vapenindustri. Kvar i Sverige blev tydligen bara det högst innovativa Tolerans AB. Är inte det en rätt  imponerande bedrift?

Länk till Tolerans AB:s webb: In-line stitching for newspapers and more — Tolerans

Karta: Tolerans ligger kvar där det legat sedan 1977-78! Då åkte jag dit några gånger för att  hämtade axlar och kugghjul.

Kommentar av Tomas Annerstedt Vice President Sales & Technology Tolerans AB från mail 30/1 2022

Verkligen kul läsning och jag har vidarebefordrat det internt.

 Finns fortfarande kvar en anställd som kom in i slutet på 80-talet. Själv anställdes jag 1996 som konstruktör då vi fortfarande hade stor verkstad på Vintervägen. Kusela jobbade fortfarande kvar på verkstaden då och jag träffade faktiskt Affe Nordborg som du nämner. Han var pensionerad men hyrdes in för att montera en av mina häftar och blev medbjuden på det årets julfest. Undrar om det inte är Janne Malmelid du har på bild i slutet? Honom var jag i Nordnorge och gjorde en installation ihop med 1997 (tror jag). Han jobbade då på Söderqvist men hyrdes in för den installationen. Vi har efter Vintervägen haft tre olika lokaler i Tyresö. Studiovägen, Mediavägen och nu lokalen på Vindkraftsvägen som vi flyttade in i 2006.

 Kan väl nämna att dagens volymer inte riktigt når upp till siffran du nämner. Vi levererar 15-20 maskiner på årsbasis och de är nästan uteslutande servodrivna häftar med servodrivna matarhus. Vi levererar max 2-3 st mekaniskt drivna per år. De snabbaste häftarna för reklamtryck häftar drygt 140,000 kopior/h. Trots den blygsamma volymen har vi nog närmare 75-80% av världsmarknaden. Vi har ingen egen tillverkning av delar idag utan köper in allt från underleverantörer men monterar och testar allt i huset.

Som du säger är branschen krympande och sedan ett antal år tillbaka konstruerar och tillverkar vi även andra produkter och maskiner på uppdrag åt diverse kunder utanför den grafiska branschen. Vi har så att säga gått tillbaka lite till ursprunget att vara ett ingenjörsbolag.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid

Translate into Google English:

DN/Expressen - Computerization and fierce union struggle from the 70s to the present - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

"Huset som aldrig sover", kallades DN/Expressen-huset i Marieberg, där det under papperstidningarnas storhetstid arbetade 3000 personer. I förgrunden ses "Industrihuset" där grafikerna och tryckarna arbetade. Under hela markplanet fanns ett stort tryckeri i tre-fyra våningar och i våningarna över mark jobbade folk med att sätta tidningarna och gjuta tryckplåtar i bly. I  höghuset satt ledningen allra högst upp med en vidunderlig utsikt över Stockholm och på våningarna under låg administration och redaktioner där bl.a. mängder av journalister arbetade.

16 historiska bilder och ett bidrag till den grafiska industrins historia

Syfte

Det här är ett bidrag till den magra historieskrivning som finns idag på nätet kring "Direktlito" i allmänhet och införandet av denna och annan ny teknik på Dagens Nyheter / Expressen på 70-talet. Däremot finns en väldigt viktig och enormt informativ källa i bokform över den kamp DN / Expressens grafiker förde under perioden mellan ca 1970 till 1980 i boken "Typerna och den Datoriserade Draken", vilken skrevs 1981 av den lokala typografklubbens ordförande Sture Ring, som ett sorts bokslut över det tidigare decenniets fackliga kamp på DN. Framför allt är denna bok en fantastisk källa kring hur DN / Expressen-grafikerna försökte förhålla sig till det massiva datoriserings- och rationaliseringstryck den nya grafiska tekniken skapade i början och mitten av 1970-talet och som tidigare exv. i både USA och Storbritannien krossat grafikernas motstånd. Boken kan nästan läsas som en handbok i facklig kamp och är en viktig del av grafikernas fackliga historiska arv. Som sådan borde den vara viktig även för kommande generationer fackligt anslutna arbetare och tjänstemän.

Grafiker - En hotad yrkesgrupp under tryck även internationellt på 70-talet

I USA och Storbritanien valde man ut några av de största och viktigaste tidningarna där man målmedvetet bröt ned allt motstånd mot den nya grafiska tekniken. I en del fall köpte man helt enkelt ut de äldre grafikerna och i andra fall avskedade man alla för att sedan fritt kunna införa den nya tekniken, nya arbetsflödesförändringar och anställa ny och billigare personal istället för grafikerna. Ibland rundade man både grafiker och deras organisationer och lät tiden göra jobbet med att fasa ut de sysslolösa från arbetsplatserna. Efter ett tag började många dricka och då fick arbetsgivarna ett naturligt incitament att föra över dessa i den grupp som brukar benämnas "naturlig avgång".

Grafikerna på DN/Expressen i korstryck

På DN/Expressen måste grafikerna mer eller mindre samtidigt under hela 70-talet försöka värja sig mot datorisering, fotosättningens konsekvenser, hotet om samproduktion och ett rätt brutalt försök att inför MTM (Metod Tid Mätning). MTM är en metod att bryta ner arbetsprocesser i standardiserade delmoment för att kunna strömlinjeforma och rationalisera arbetsinsatser och personal maximalt. Grafikerna var med rätta rädda för att det skulle leda till att de sattes i tvångströja. Grafikernas svar på allt detta blev bl.a. att hälla bly i stämpelklockorna. Möjligen hade man blivit inspirerade av min kusin Bengt Sändh och Finn Zetterholm som 1972 släppte skivan "OBS! Täxten" (OBS! f.d. grafiker som läser detta, det är en medveten felstavning som NI INTE ska korrigera :-), på vilken låten "Orättvisan" fanns. Refrängen i den låten gick: "Häll klister i din stämpelklocka och en näve sand".

När det taktiskt kunde motiveras så "råkade" man även "av misstag" komma åt någon kant på någon pappersbana i tryckeriet när pressarna gick för fullt eller helt enkelt "byta proppar" i något strategiskt proppskåp när det var som mest "olägligt". Det brukade resulterade i brott på pappersbanan genom en stor del av valsverken, stillestånd i tryckeriet och det mycket tidskrävande arbetet att leda in papperet igen. Då blev det kanske inga tidningar på Gotland den dagen. På så sätt fick man företaget att komma till förhandlingsbordet "i lite mer konstruktiv anda". Expressens dåvarande chefredaktör Bosse Strömstedt, svarade med att öppet anklaga grafikerna för sabotage.

Efter en studieresa som DN/Expressen gjorde till nio städer i USA och där man besökte ett antal tryckerier som stod inför datorisering eller som redan genomfört den , så fick typograferna som var med på resan väldigt klart för sig hur de INTE ville ha det i Sverige. Sture Rings bok är historien om hur de lyckades med sin kamp genom en extrem facklig sammanhållning, stor teknisk kunskap och ett i grunden positivt förhållningssätt till ny teknik, samt en outtröttlig kamp för att bevara sin yrkesidentitet och sin försörjning, genom att kräva den fortbildning som krävdes för att de skulle kunna bemästra alla de nya krav de nya datoriserade produktionsmedlen ställde.

Grafiska industrin i Sverige på 70-talet

På 1970-talet fanns fortfarande en stark verkstadskultur även i och runt Stockholm. En del av dessa verkstadsföretag levde i symbios med de stora industrierna i och runt runt staden och en av dessa var den grafiska industrin. 1970-talet var ju också en guldålder för både morgon- och kvällspressen samt även veckopressen med Bonniers och Saxon & Lindström i spetsen hade väldigt stora upplagor. 1969 var DN / Expressen enligt Sture Ring Sveriges mest lönsamma företag. DN:s dåvarande ledning under Gustaf Douglas lät även de pengar tidningarna genererade jobba som finanskapital där det var möjligt att tjäna stora pengar på ett betydligt enklare sätt än att bråka med besvärliga grafiker och trycka tidningar.

Vi hade också fortfarande företag då som tillverkade alla möjliga grafiska maskiner både inom landet och runt Stockholm. Solna Offset tillverkade mindre, smidigare och enklare offsettryckpressar och NOHAB i Trollhättan byggde bl.a. de stora amerikanska Ampress-högtryckpressar på licens, som både DN/Expressen och andra större tidningar i Norden använde långt fram i tiden. Svecia Silkscreen Maskiner ute i Alby (Eriksbergs Industriområde) byggde under samma tid världsledande silkscreenmaskiner ("Sveciamatic" och den s.k. "Cylinder´n" som var den snabbaste silkscreenpress som då fanns i världen). Dessa användes till allt från tryckning av reklam, tygmönster, långtradarsläpspressar, kretskort, defrosterslingor på bilrutor, tryckta ramar på ugnsluckor samt till att breda smör på mackorna ute på Arlanda! 

Hur jag hamnade i den grafiska industrin

Jag är bl.a. utbildad flygtekniker och jobbade några år inpå 70-talet på Linjeflyg (det dåvarande svenska inrikesflyget på Bromma) men slutade efter en vild strejk där jag var en av de som representerade flygteknikerna, men även för att jag inte fick ledigt som jag ville för att resa mer. Jag började då arbeta i den grafiska industrin som maskinmontör av en ren slump och första stället var just Svecia Silkscreen Maskiner. Där kunde jag komma och gå som jag ville mellan mina både långa och många resor i Asien mellan 1973-1979, då jag var backpacker till och från. (backpacker var jag f.ö. under 15 år mellan 1971 och 1986).

INGOL och DN

Det fanns dessutom mindre företag såsom Ingenjörsfirma Olof Olsson AB i Ulvsunda Industriområde vid Bromma. INGOL var ett förvånansvärt framgångsrikt litet exportföretag som varvade exporten av grafiska maskiner, med att serva maskinerna på de större tryckerierna i både Stockholm, Sverige och grannländerna - inte minst då Norge, som hade väldigt många mindre landsortstidningar. Detta lilla företag, med endast drygt 10 anställda, tillverkade dåtidens snabbaste och effektivaste roterande häftmaskiner som främst användes för att nita ihop tabloidtidningar och bilagor i större tryckpressar med hög kapacitet. Maskinerna var genialt konstruerade av Olof Ohlsson själv och hade väldigt få kritiskt rörliga delar, som i det mesta dessutom var tvångsstyrda, vilket gjorde att de nästan kunde köras hur fort som helst. Man vann t.o.m. en viktig order vid en upphandling New York Times gjorde i mitten av 70-talet i konkurrens med dåtidens dominerande företag på tryckpressmarknaden det amerikanska GOSS.

"Direktlito" - och hur jag hamnade på DN

Jag själv jobbade på INGOL och monterade just dessa häftmaskiner ("stitchers") mellan 1977-78.  Det var genom min tid på INGOL som jag kom in på DN och kunde dokumentera en del kring övergången från högtryck till s.k. "Direktlito". Ingenjör Ohlsson var inte bara leverantör till DN utan även vän med dåvarande verkstadschefen på DN, vilket nog bidrog till att just INGOL fick i uppgift att utföra en del av konverteringarna i de gamla högtryckstryckverken som behövdes inför införandet av  "Direktlito". Detta jobb tog INGOL över vintern 1977, då vi för tillfället hade en svacka i den övriga orderingången. Vår insats bestod främst i att rostskydda de valsar som skulle komma att utsättas för den fukt de nya tryckplåtarna begöts mellan tryckningen av varje sidan. Dessa valsar förkopprades och förnicklades med elektrolys i flera steg och möjligen fanns även kadmium i vätskorna. Kadmium som användes just för att rostskydda stål vid denna tid förbjöds 1982 då det kunde ge njurskador i större doser. 

Dessa arbeten hade f.ö. DN/Expressens egen verkstadspersonal vägrat att utföra, då de som jobbat med detta snabbt blivit skadade av förkopprings- och förnicklings-elektrolyten som användes. Även jag vägrade jobba med detta efter att jag bara efter några dagars jobb med elektrolyterna fått utslag på händerna och underarmarna och börjat känna att huden hettade. Då tog de in några unga arbetslösa från arbetsförmedlingen istället. Så gick det alltså till när valsarna i tryckverken fuktsäkrades innan "Direktlito"-starten, med hjälp av arbetsmarknadens då mer skyddslösa arbetskraft som alltså fick utföra de jobb ingen annan vettig människa då ville utföra.

"Direktlito"-tekniken 

Den gamla Boktrycks- eller Högtrycksmetoden som den också kallas hade nått vägs ände vid slutet av 70-talet då den helt enkelt inte var kompatibel med "Fotosättning" och allmän datorisering av tryckeriprocesserna. De tidningar som investerat i högtryckspressar på 60-talet som DN, hamnade då i problem. Bonnier insåg att de stod inför att köpa helt nya offset-tryckpressar till DN/Expressen och det ovanpå de 200 miljoner datoriseringen tydligen kostade. Det var en kostnad som var väldigt stor även för ett mycket lönsamt storföretag som DN, men turligt nog hade fler sett dessa problem komma, så på Västerbotten Kuriren fanns då en genial tekniker som hette Östen Lindqvist från Bjurträsket Norsjö, som löste samma typ av problem på VK. VK skyddade metoden med ett patent som de sedan sålde till andra tidningar med samma problem. Enligt Sture Ring så var det grafikerna som förordade "Direktlito". En del i företagsledningen ville satsa på nya mer automatiserade offsetpressar också för att kunna göra sig av med en stor del av tryckarna.

"Direktlito"-tekniken gick ut på att man helt enkelt använde offset-plåtar i i de gamla högtryckpressarna. Plåtarna spändes fast i en sadelformad distans av aluminium, som fyllde ut mellanrummet mellan tryckvalsarna och plåtarna så att totala tjockleken kom att motsvara de gjutna plåtarnas. Istället som i offset maskiner där plåtarna först går mot en gummivals som i sin tur sedan går mot själva pappret, så gick vid "Direktliton" plåtarna direkt mot pappret. Både offset- och "Direktlito"-trycket sker i "samma plan" och  de delar av plåtarna som fuktas av fuktverken som monteras in i de gamla tryckverken gör att färgen bara fäster på den del som inte "sugit åt sig" vatten.

Genom "Direktlito" kunde de gamla NOHAB Ampress-pressarna hos DN byggas om så de fick sin livstid fördubblad (från 15 år till 30) vilket sparade DN verkligt stora pengar. Östen Lindgren från Västerbotten Kuriren hyrdes även in som konsult av DN under ombyggnaderna. Pressarna kördes med högtrycket mellan 1963/64 till 11 april 1978 då "Direktlito" och fotosättning infördes, vilket är alltså är ca 15 år. "Direktlito"-tekniken användes sedan ända fram till 31 september 1992, vilket är ytterligare 15 år. Efter det trycktes tidningarna på DNEX-tryckeriet i Akalla med offset-teknik istället.

Mina bilder från DN

Att jag kom att ta dessa nu historiska bilder berodde på flera saker. Varken jag eller några andra politiskt intresserade i Sverige vid denna tiden hade kunnat undgå den stenhårda arbetsmarknadskonflikt, som då pågick på DN mellan främst grafikernas lokala fackklubb och Bonniers ledning och DN / Expressens ledning. Företaget ville rationalisera och datorisera så fort som möjligt och grafikerna på DN förstod tidigt att en del av planerna också innefattade att göra sig av med en självmedveten rätt bildad och svårhanterad arbetararistokrati, som dessutom både hade ordet och satt på en inte föraktlig maktposition genom att de kontrollerade de kritiska delarna av produktionsprocessen. Det var grafikernas medlemmar som i praktiken ofta avgjorde om det skulle komma ut några tidningar eller inte och det var en situation som företagsledningen tyckte var fullständigt otänkbar att leva under någon längre tid. De ville verkligen göra sig av med grafikerna för gott. Grafikernas makt kom ytterst ur det faktum att de tryckte extremt störningskänslig "färskvara" som helt enkelt var osäljbar dagen efter. 

Det var annars en ren tillfällighet att jag kom att hamna mitt i detta, när INGOL placerade mig och mina arbetskamrater i tryckeriet bl.a. för att bl.a. förbereda och bygga om NOHAB-pressarna för s.k. "Direktlito". Eftersom jag snabbt förstod att jag hamnat i ett veritabelt historisk slag om hur den grafiska industrins omvandling skulle gå till både på DN/Expressen och i övriga landet, så gick jag så fort jag hade lite slack i mina egna uppgifter runt och pratade med grafikerna och fotograferade det jag tyckte var intressant. Idag är jag väl lite förvånad över att de faktiskt lät mig hålla på med mitt dokumenterande. Jag kan inte minnas att någon enda hade några invändningar mot det. Jag visste redan då att jag ville bli lärare och jag har använt både dessa bilder och många andra genom åren i min undervisning. Bilderna har dock aldrig tidigare publicerats i andra sammanhang.

Alla dessa bilder är ursprungligen tagna med Agfa CT 18 och 21 (ISO/ASA 50 resp 100). Därefter har de efter drygt 40 år reprofotats och givits en brun ton.

Bly - Tryckplattor - ... och Blypumpen

Första numret av Dagens Nyheter kom ut 23 december 1864 som målningen är daterad med nere till höger i bild. Målningen har förmodligen flyttats från tidningskvarteren i Klara till de nya tidningshusen i Marieberg. Tavlan visar dåtidens tryckeriförfaranden. Notera de två grafikerna i förgrunden som sysslar med ombrytning av tidningssidorna i den ram ("ett skepp") som ligger på ett klassiskt stadigt tryckeribord i hyvlat gjutjärn. I princip så användes fortfarande denna metod att montera sidorna, ända fram tills fotosättningen ersatte "stilmetallen/blyet" i tryckprocesserna. Det är faktiskt mer än 113 år mellan ombrytningen på bilden ovan och det jag såg på DN / Expressen ända fram till "Direktlito" och "fotosättningen" infördes fullt ut i april 1978.

Skillnaden var dock att på tavlan med 1864 års teknik, använde man ramarna direkt som de monterats vid boktryck/plantryck. I Marieberg 1978 gjordes fortfarande avdrag i papper från ramen, dels för att kolla kvaliteten på trycket och dels för att sedan kunna fota av avdraget och skapa ett negativsjok som sedan kunde skannades och skickades till tryckeriet i Jönköping. Där tog man sedan fram offsetplåtarna till de nya GOSS-offsetmaskiner man redan skaffat dit. I Jönköping jobbade företagsledningen bakom ryggen på grafikerna i Stockholm med att försöka rationalisera bort en stor del av tryckarna och flytta kontrollen över tryckprocesserna till arbetsledarna istället men det blev det stopp för, när grafikerna fick nys om vad de höll på med. Grafikerna i Jönköping kontaktade nämligen grafikerna i Stockholm och berättade vad man höll på med i Jönköping.

I Marieberg med sina rotationshögtryckspressar tvingades grafikerna (stereotypörerna) istället skapa gjutmatriser till gjutmaskinerna. Det gjordes genom att under stort tryck pressa ett fuktigt värmebeständigt kartongliknande material mot ramens typer och klichéer för att få fram matriserna. Matriserna spändes sedan fast i ett sadelformat fäste i gjutmaskinerna före gjutningen.

Här en ca 20 kilo tung tryckplatta. I detta fall för tryckning av två Expressen-sidor i tabloid-format. När man tryckte DN på den tiden så täckte en tryckplatta in endast en tidningssida, då ju DN hade ett dubbelt så stort fysiskt format som Expressen.

Blyplattorna

Skälet till att man övergick till gjutna sadelformade tryckplattor var förstås att de rotationspressar som man köpte på 60-talet till Mariebergstryckeriet var väldigt mycket snabbare än plantrycket. Det bara dånade ut tidningar tryckeriet när allt gick på full fart och i Marieberg trycktes då, beroende på dag ca 390 000 DN och 460 000 Expressen.

Baksidan var dock att när man gick ifrån det gamla historiska "boktrycket" som i princip sett likadant ut sedan senmedeltiden och införde rotationspressar, så måste man gjuta sadelformade tryckplattor istället, vilket ledde till flera nya moment i arbetsprocessen. När handsättningen ersattes av maskinsättningen och rotationspressarna kom blev hela tidningsproduktionen verkligen industriell.

"Blypumpen" eller "Dahlins fontän"

Med industrialiseringen av tidningsframställningen kom ibland en viss ingenjörsmässig hybris och sådant har ofta roat och i viss mån stärkt folket "på golvet" på DN / Expressen. Sture Ring hävdar bestämt att grafikernas respektlösa hållning till företagsledning och teknisk ledning till en icke ringa del kom sig av de erfarenheter man fått under åren genom att tvingats leva med dessa beslut och deras praktiska konsekvenser.

Blypumpen var möjligen det bästa exemplet på detta. Efter en studieresa till USA hade den tekniska ledningen beslutat att installera världens enda slutna femvåningar höga stilmetallkretslopp. Detta pumpade upp den smälta stilmetallen hela fem våningar upp från smältgrytan i rullkällaren, (där allt papper förvaras och hanteras), till femte våningen där gjutmaskinerna stod. Det gick länge bra, men stilmetallen är mycket tung och trycket i rören blev mycket stort. Flödet genom rören slet till sist hål i de försvagade rören.

- Sommaren 1970 inträffade så "läckan i skåpet" som resulterade att tre ton bly rann ut och stelnade i de rullspår som gick i golvet och som var avsedda för att transportera de tunga papprullarna till tryckverken. Spåren fick rensas av folk med gasbrännare och ansiktsmasker, för att kunna användas igen. 

- En vecka senare så var det dags igen och då rann blyet in bland elkablarna i tryckeriet och orsakade kortslutning.

- Den tredje incidenten döpte grafikerhumorn till "Muggsprutan", då ett rör sprang läck i taket inne på en toalett!!! som lyckligtvis inte användes vid tillfället.

- Året efter överhettades smältgrytan till 1000 grader vilket deformerade den helt och det ledde till en brand i rullkällaren som om den nått pappersrullförrådet mycket väl kunnat leda till att både Industri- och Kontorshuset brunnit upp. Den branden var mycket svår att komma åt och tog hela två år att släcka. Smältgrytan som innehöll både ett innerkärl och ett ytterkärl blev helförstörd och måste bytas och det var ren tur att ytterkärlet inte sprack helt det med.

Efter alla dessa incidenter döpte grafikerna helt respektlöst "Blypumpen" till "Dahlins fontän" efter namnet på tidningens dåvarande tekniske chef, som var ansvarig inte bara för både blypumpens konstruktion och drift utan även för de säkerhetskontroller som skulle förhindrat dessa olyckor. Minnena av dessa tekniska skeppsbrott tog man också med sig in i de förhandlingar man tvingades ta med företaget om den nya tekniken.

Datorisering och "Direktlito"

En ny och bättre arbetsmiljö

När "Direktlito" infördes våren 1978, så innebar detta att man kunde börja göra sig av med sättmaskiner, gjutmaskiner och allt som hade med blyet att göra. Den farliga blypumpen kunde man börja montera ned och man slapp äntligen den tunga och mycket ohälsosamma hanteringen av bly, de tunga "skeppen" och blytryckplattorna. Som ni kanske kommer ihåg så pumpades blyet hela vägen upp till femte våningen i Industrihuset där gjutningen skedde och när plattorna gjutits så forslades dessa sedan ner med paternosterhissar till tryckeriet, där man lade dem på ett transportband som gick i tryckeriets golv fram till tryckpressarna. Väldigt mycket logistik var det och det kan ju tyckas väldigt ineffektivt, men möjligen kunde arbetsflödena rättfärdigas av utrymmesskäl. Det fanns möjligen helt enkelt inte plats för ombrytning i ramar och gjutningsverksamheten i källaren.

Om blyet hos Dagens Nyheter varit högtryck, maskiner, smuts , oljud och verkstadsslammer i drygt ett sekel, så gav datorisering, terminalarbeten och fotosättning m h a pappersmallar och med texter och bilder från "datalakan", en möjligheter till en mycket renare, tystare, mer kontorslik och mer hälsosam arbetsmiljö - åtminstone i de övre våningarna i Industrihuset. Men observera detta steg innefattade inte layoutarbete på terminalerna då det skulle ta ytterligare några år innan det första industriellt användbara Desktop Publishing-programmet såg dagens ljus.

DN/Expressen och alkoholen - "Lucköppningen i tryckeriet" lagom till Advent

Tidningsvärlden har varit känd för att vara alkoholliberal och DN/Expressen var sannerligen inget undantag. Många är de journalister som haft problem med spriten och som fått hålla på så länge de levererat. När de slirat väl mycket har man "patchat" upp dem på "torken" så de kunnat återgå lite senare i tjänst igen. 

Även bland grafikerna fanns uppenbara problem som visade sig helt öppet, inte minst i tryckeriet. Före Jul under Advent 1977 så var stämningen hög på både "kröken" och lösningsmedel, inte minst bland de som hade till uppgift att hålla maskinerna rena. Det var ett gäng äldre gubbar som lullade runt maskinerna i makligt tempo även med DN/Expressen-tryckeriets mått mätt. Med jämna mellanrum skrek någon "Lucköppning gubbar!!". Som ni säkert förstått redan så handlade det inte om att samlas kring Radiohjälpens Adventskalender i något barnprogram på TV, utan det var istället kodorden för att samlas vid något av omklädningsrummens skåp där man förvarande brännvinet. Det här var i och för sig inget unikt inom industrin, för på 70-talet levde fortfarande en rätt väl impregnerad spritkultur kvar på många verkstäder också. Den "inkilningskultur" som avslöjats i bl.a. ishockeyklubbar 2021 hade funnits i många decennier även i verkstadsindustrin.

Konflikter kring uppstartsproblemen

Grafikerna hade varnat för ett antal saker med den nya tekniken. Bland annat befarade man en betydligt sämre tryckkvalitet. Sättarna varnade även för avstavnings- och språkfel när mycket av det förväntades att skötas mer eller mindre automatiskt i ordbehandlarna. Deras farhågor kom snabbt att besannas då inkörningsproblemen var mycket stora i början. Många ton tidningspapper gick rakt ner i källaren som "mackel" och plåtarna som var framtagna för att gå mot offsetspressarnas gummivalsar höll inte alls på samma sätt när de istället kördes direkt mot pappret, som "slipade" plåtarna betydligt mer än gummit. Det tog ett tag att reda ut och åtgärda detta med slitstarkare plåtar. Grafikernas farhågor kring en ökning av de språkliga felen brydde man sig till stor del inte om på företaget och ledningen fick nog rätt i sina antaganden att tidningsläsarna nog ändå skulle vänja sig vid detta.

Konflikter kring vilka som skulle göra vad bl.a. mellan grafikerna och journalisterna

Den bättre miljön var en stor vinst för alla och det måste även grafikerna känt fast deras ställning i grunden hela tiden varit hotad av den nya tekniken men kampen var ingalunda över fast grafikerna lyckats hyfsat väl ändå med att genom fortbildning skaffa sig en del nya färdigheter som gjorde att de kunde få in "sitt folk" även i terminalarbetet. Detta var ingalunda självklart då förtaget inget hellre ville än att göra sig av med grafikerna och anställa nya billigare, mer lätthanterliga och möjligen flinkare unga tjejer som terminalarbetare. Sättmaskinerna var ju historia och grafikerna såg det som självklart att de skulle fortsätta skriva in texterna i tidningen m h a datorterminalerna, även om det inte skedde i bly. Här kunde det gått illa för grafikerna, då det först uppstod en svår konflikt mellan journalisterna och grafikerna om vem som skulle skriva in texterna i systemet. Företaget försökte utnyttja detta men de gick på pumpen då grafikerna och journalisterna till sist insåg att de båda skulle förlora på interna konflikter. I princip så enades man om en kompromiss på DN / Expressen, där endast texter som kom in sent fick skrivas in direkt av journalisterna. På många andra ofta mindre tidningar, blev det ändå så att journalisterna kom att ta över delar av grafikernas jobb.

Översikts vy över DN / Expressens datorrum våren 1978 efter fotosättningen införts. Notera de stora minnesenheterna till höger i bild. Så här idag tycker jag nog det är lite konstigt att man släppte in mig där. Det hade man nog inte gjort idag.

Detaljbild över datorerna i datorrummet

Terminalarbete efter att datorisering och fotosättning införts. Terminaloperatörerna skrev in texterna som sedan skrevs ut på s.k. "datalakan" inför den slutliga manuella monteringen på sidmallar av papper.

Exempel på hur ett "datalakan" kunde se ut när det skrivits ut. Nästa steg var att montera brödtext och rubriker på sidmallen

Här monteras ett par Expressen-sidor med hjälp av mall, skalpell och klister av omskolade grafiker, ett jobb som i princip motsvarade den ombrytning som skedde med blytextrader och bildklichéer och stålramar tidigare. Under denna tid utbildades de gamla grafikerna för sina nya roller i de nya arbetsflödena och man hade inrättad en intern fortbildnings- och yrkesskola i Svenska Dagbladets hus i fastigheten bredvid. Det var denna omfattande omskolning som till sist gjorde att grafikerna på Dagens / Nyheter Expressen till stor del lyckades behålla sina jobb och sitt yrke även om det ofta i grunden förändrats när det kom till arbetsinnehållet. 

När sidan var färdigmonterad, så reprofotades den i en reprokamera och ett av mina bidrag till DN denna tid var att flytta en av företagets stora reprokamera, samt att flytta den dokumenthiss som användes för att skicka ner de framkallade negativsjoken till den avdelning som gjorde tryckplåtarna och som skannade negativen som skulle överföras till tryckeriet i Jönköping. Även grupperna stereotypister/kopister hade omskolats för att kunna ta ansvar för sin del av de nya arbetsflödena

Exempel på framkallat negativsjok. Dessa skickades via skanner till tryckeriet nere i Jönköping där de gjorde offsetplåtar till de GOSS-offsetpressar man hade där och i Marieberg användes negativen för att ta fram plåtarna som användes i de gamla NOHAB-maskinerna som byggts om till "Direktlito"

Här en bild på en tryckplåtlinje som man färdigställde "Direktlito"-tryckplåtarna i

Till sist den färdiga offsetplåten som sedan skickades ner till tryckeriet

I de ombyggda tryckverken hade man ersatt de gamla blytryckplåtarna med fasta distanser i aluminium monterade på tryckvalsarna. På dessa spändes sedan offsetplåtarna fast. Tryckarna fick därigenom en viss förbättring i arbetsmiljön när de 20 kilo tunga högtrycksplåtarna kom bort. Däremot blev jobbet möjligen slabbigare då man förde in fuktverk i tryckverken. Detta fick även till konsekvens att en del vatten faktiskt ställde till problem med rost i rullställ och tryckverk.

En bild på de gamla av NOHAB licensbyggda Ampress-högtryckspressarna som byggts om för "Direktlito". Tre av tryckeriets fyra "våningar" är synliga och under golvplåtarna finns rullhållarna med pappersrullarna. Ett sånt här tryckeri är en väldigt stor anläggning. Efter år 1993 och 30 totalt i drift, så slutade man använda dessa maskiner när man flyttade tryckningen till nya offsettryckerier i Akalla där man numera samtrycker inte bara Bonniers nyhetstidningar.

Just samtryckningen var en verkligt het potatis under kampen på DN / Expressen på 70-talet och för många radikala grafiker och en stor del av den socialistiskt färgade allmänheten var det en fullständigt otänkbar tanke då att trycka exv. Aftonbladet eller Stockholmstidningen tillsammans med borgerliga tidningar. Frågan har numera helt tappat sin politiska laddning, även om grafikerna kämpade hårt i decennier för att kunna bevara kontrollen över tryckaryrkets arbetsinnehåll men i dagens moderna offsetmaskiner så sker väldigt mycket av det som legat i tryckaryrkets yrkesinnehåll med automatik. Tryckaryrket finns självfallet kvar men arbetsinnehållet är starkt förändrat.

Även arbetet i packsalen datoriserades och automatiserades men här var det åtminstone en del som upplevde att de fick lite intressantare arbetsuppgifter enligt Sture Ring. 

Här kom till slut tidningarna ner via transportbanden till "stackers" och buntmaskiner, där de packas, märktes, buntades och matas ut i transportburar rakt ut till väntande lastbilars flak.

Facit efter det första teknikskiftet 1978

Hur gick det då om man ska försöka sammanfatta?

Ja grafikerna på DN/Expressen lyckades i stort med väldigt mycket. De lyckades verkligen genom sin unika sammanhållning, sin relativt sett höga bildningsnivå i egenskap av att de tillhörde landets verkliga arbetsaristokrati och en verkligt driven facklig lokalorganisation att försvara sin yrkesstolthet och ett arbetsinnehåll man kunde acceptera. Man fick även en sänkt arbetstid till 36 timmar/vecka. På många sätt är grafikernas kamp på DN /Expressen ett verkligt föredöme för hur man som arbetstagare kan agera för att hävda sin kollektiva rättigheter på arbetsmarknaden - MEN, det är också viktigt att förstå att grafikerna i detta sammanhang också levde under villkor som många andra grafiker inte gjorde i exv. de företag som inte var lika ekonomiskt starka som DN och som inte tryckte extrem färskvara som man gjorde i Marieberg. 

Negativa effekter av grafikernas kamp på DN/Expressen

Grafikerna på DN/Expressen var inte alltid så väl sedda exv. bland de som jobbade på de tryckerier som tryckte veckotidningar och månadstidningar. Ett av skälen var just att de hade betydligt bättre förutsättningar att driva upp löner och förbättra sina villkor än de som jobbade på "civiltryckerier" och de stora veckotidningstryckerierna. Jag arbetade flera skollov i tryckeriet i Bonnierhuset på Torsgatan, hos Åhlén & Åkerlund som var Bonniers veckotidningsförlag, när jag gick på Universitetet under 80-talets första år. Även det var ett riktigt stort tryckeri där man använde både djuptrycks- och offsetpressar. Idag finns det tryckeriet inte kvar och det finns inte deras dåtida största konkurrent Saxon & Lindström heller, som låg vid Sveaplan vid Norrtull.

Överallt där den nya tekniken infördes fick veckopressens arbetsgivarna nya möjligheter att helt enkelt runda både grafikerna och deras lokala organisationer. Nu kunde man helt enkelt skicka över sitt data till helt andra och billigare tryckerier istället och det var precis vad man gjorde. Tidningen SE var väl en av de först att tryckas utomlands (Finland om jag minns rätt) och andra svenska veckotidningar har jag för mig trycktes i Ungern - åtminstone under en period. På så sätt fick grafikernas i Mariebergs framgångar negativa effekter för de flesta andra som inte tryckte färskvara eller hade dåligt organiserade lokala fackföreningar. Någon större hjälp hade de inte heller att vänta av LO och Grafiska Förbundet för LO:s överordnade uppgift var precis som vid den vilda strejken på LIN jag deltog i, att försöka lägga lock på alla vilda konfliktyttringar.

Nästa stora teknikskifte - den fullständiga datoriseringen 1993 och samproduktionen

Det andra steget i datoriseringen - Fullständig datorisering och Samproduktion

I artikeln "Nya tekniken har erövrat DN" av Roland Gyllander, så berättade han i slutet av 1993 om den största omläggningen någonsin av tidningstekniken hos DX/Expressen.  Den innefattade inte bara en fullständig övergång till datoriserade grafiska processer, där pappret i processerna helt rationaliserats bort, utan även om att höghuset i Marieberg tömts på DN-folk och hyrts ut till andra företag, medan de som är kvar på företaget efter omläggningen istället flyttats in i det gamla Industrihuset. 

Det gamla tryckeriet hade monterats ned och istället hade all tryckning flyttats till en jättestor tidningsfabrik (DNEX) i Akalla. Det behövdes nu betydligt färre tryckare i de moderna mycket mer automatiserade nya offsettryckpressarna, så tryckarna hade hamnat under ett stenhårt rationaliseringstryck vid denna övergång och nära hälften fick gå i samband med flytten.

De grafiker som inte köpts ut eller tvingats iväg på annat sätt med "naturlig avgång", som det brukar heta, hade än en gång tvingats till fortbildning. Denna gång för att kunna sätta tidningarna och sköta sidombrytningen m h a Desktop Publishing-program som Quark Express, som länge fullständigt dominerat ute på tidningarna och fotoredigeringsprogram som Photoshop. Resultatet av deras arbete skickades nu digitalt från Marieberg till Akalla-tryckeriet och de andra tryckerierna man hade i landet.  

Papperstidningarna och tryckerierna på 2000-talet

"GS Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch (GS facket) är ett ganska nybildat fackförbund kan tyckas då det grundades 2009, men sanningen är att GS facket bildades genom en sammanslagning av flera olika fackförbund som därefter upplöstes i och med synergin. Arbetstagarorganisationen som driver sina frågor inom LO, är till för anställda inom träindustri, skogsbruk samt grafisk design och har drygt 50,000 medlemmar runt om i landet. Exempel på yrkesgrupper som fackförbundet arbetar för verkar inom: virkesmätning, tapetfabriker, sågverk, screenföretag (silkcreen-företag? min anm.), pappersemballagefabriker, påsfabriker, bokbinderier, annonsbyråer, pre-pressföretag och lyxpappersfabriker."

Konflikterna i mars 2003 i Akalla

Fler och fler för varje år hade börjat läsa nyhetstidningarna digitalt och färre och färre papperstidningar behövde tryckas. DN ville rationalisera så pass tidigt som 2003 på Bolded Printing, som DNEX döpts om till 1998. Dessutom hade man svåra tekniska problem som gjorde att tidningen inte kom ut alla dagar och företagsledningen anklagade tryckarna för att "maska". Tryckarna svarade med att de ställts inför en massa specialkrav som gjort man tvingats frångå sina rutiner bl.a. kring hur man brukade dra pappret genom valsställen. DN ville både avskeda 29 personer och förlänga arbetstiden och tryckarna protesterade på de sätt tryckare brukar protestera. Det gick så långt att DN hotade med att helt sluta trycka hos Bolded Printing och istället lägga ut all tryckning av DN/Expressen på andra tryckerier runt Mälardalen och de förhandlade om samarbetsavtal med UNT, VLT och några tidningar till för att sätta kraft bakom orden. Till slut kunde man tydligen kompromissa så pass att tryckningen av DN och Expressen kunde fortsätta ett tag till i Akalla. 

2012 till 2017

2012 installerades några nya snabbare och mer effektiva tryckpressar hos Bolded och de hade en kapacitet på 90 000 ex i timmen. Ursprungligen hade Akalla-tryckeriet 400 anställda men fortlöpande upplagenedgångar och rationaliseringar hade 2017 krympt personalstyrkan till ca 180 personer. Den siffran kan också ställas mot bemanningen i Marieberg, som var 750 personer totalt i det gamla högtryckstryckeriet, under blyets storhetstid. Upplagan hade dessutom år 2017 krympt till 150-200 00 ex, vilket är en halvering mot upplagorna under guldåldern, vilket med de nya pressarna kunde tryckas på ett par timmar. Idag är denna upplagesiffra förmodligen betydligt mycket lägre för övergången till den digitala DN / Expressen har accelererat på senare år.

Kommer papperstidningarna överhuvudtaget överleva?

I början av januari 2022 stod det att läsa i DN att det rådde svår pappersbrist generellt, då de pappersbruk i Finland som normalt brukade leverera 50% av allt tidningspapper vi använder i Sverige, hade svårt att leverera. En del analytiker menar att allt mer av pappret nu går till emballage i en tid av exploderande Internet-handel. Detta har drivit upp papperspriserna så pass att en del lokaltidningar nu tvingas ge upp och det är ju bl.a. en del av dessa som fyller ut en del av överkapaciteten tryckeriet i Akalla haft. Även bokförlagen flaggar för högre priser p.g.a. dyrare produktionskostnader. 

I vår familj har vi alltid föredragit DN i pappersform, men till följd av allt strul vi haft med papperstidningen den delen av året vi bott ute på öarna i Skärgården, så vi har vi istället försökt köra digitalt då. Men DN:s hopplösa hantering av autogiro, när man säsongsmässigt går från papperstidning till digitalt och vise versa, har gjort att även jag nu vill avsluta pappret. Dessutom kostar papperstidningsprenumerationen nästan 600 kr per månad nu (innan papperspriserna stigit) och det är rätt mycket pengar. (Den digitala kostar väl ungefär hälften.) Frågan är om DN verkligen kommer kunna höja prenumerationspriserna för papperstidningarna ännu mer utan att tappa ännu fler papptidningskunder. För 600 kan man väl få både en prenumerera på digitala DN och både Spotify och Netflix. Så jag tror det är tveksamt.

En del hoppas ju dessutom att skogen ska lösa i princip alla våra framtida miljöproblem och det kommer ju innebära allt hårdare konkurrens om skogsråvaran och det bådar inte gott vare sig för tryckare eller tryckerierna. Står vi nu till slut inför en helt ny epok, där DN i pappersformat nu i rask takt faktiskt kommer fasas ut och  försvinna efter 158 år för att den helt enkelt blir för dyr? Det jag skrivit ovan känns ju mer och mer som en dödsruna över en epok som nu faktiskt på allvar är på väg att ta slut.

En tid helt utan papper

Fullständig integration och automation med DAM- och CMS-system

Sedan man fullständigt datoriserade 1993 så har helt nya möjligheter öppnat sig inte bara för DN / Expressen, utan för alla tidningar som tjänat pengar under tiden och haft råd att följa med den snabba utveckling av nya typer av mjukvara. Idag är det möjligt att bygga enormt effektiva arbetsflöden både för bild- och texthantering, som binder ihop hela stora företag som DN/Expressen i ett enda kommunicerande sammanhang - som i ett enda gemensamt blodomlopp av data.

Många har nu generella "Enterprise DAM-system" som med hjälp av metadata kan göra alla typer av data som både bild- och textobjekt möjliga att söka och hantera i ett enda sammanhang i hela företagen. Det gör det även möjligt att kunna styra dataflödena med tidningsinnehållet helt automatiskt mha XMP-metadata. Bilder och text flyter på många tidningar idag in från fotografer och journalister via DAM till redaktionerna som matar- och styr webbtidningarnas layout med s.k. CMS-system (Content Management System)  På vägen in sker dessutom ett visst automatiskt efterarbete med bilderna i dessa DAM-system innan de är färdiga för användning.

Hur dessa system ska konfigureras och fungera är inte helt självklart. Det är fortfarande ytterst en maktfråga. Redan under "Direktlito"-tiden stod en strid om bl.a. hur den tidens redaktionssystem skulle fungera. Företaget ville att dessa system skulle separeras från grafikernas inflytande om man får tro Sture Rings skrivningar och grafikerna ville istället att alla system skulle vara mer öppna och integrerade och knyta ihop de olika processerna istället. 

En klassiskt satt och ombruten DN eller en modernare DN med mer webbanpassad layout och funktion

Hittills har det inte varit en fråga om antingen eller på DN utan om både och. Det jag menar är att alla vi som har digitala DN idag, fortfarande välja mellan att läsa den s.k. e-DN eller DN.SE. e-DN ser fortfarande på Internet, exakt ut som papperstidningen - uppslag för uppslag - om man läser den på en större skärm. Det innebär att den i grunden är designad precis som en tidning var redan på 1800-talet eller för den delen om den satts med Desktop Publishing-mjukvara som Quark Express när den tekniken började användas på tidningarna i skarven mellan 80 och 90-talen. Det är den klassiska tidningslayouten som fortfarande lever och utgör det verkliga arvet från den gamla blytiden och grafikernas storhetstid. 

DN.SE däremot är DN:s mer moderna, flexibla och mer "skrollvänliga" Internet-version. Det är så nästan alla nyhetstidningar ser ut nu på Internet. Tidningar som ofta skapats med CMS-system kopplade till DAM-system och som drivs av nya yrkesgrupper sprungna ur Internet-publishing som exv. webbdesigners. 

Jag undrar verkligen om DN kommer fortsätta att underhålla två så pass olika uttryck på Internet även i framtiden när papperstidningarna gått ur tiden. Nackdelen med den klassiska DN är ju dessutom att den fortfarande måste leva under den klocka som pappersnyhetstidningarna alltid haft att leva med, där man med en jätteansträngning varje dygn med viss vånda och deadlinestress klämmer ur sig ett nummer per dygn.

Med webbtidningarna så kan man leva med ett mycket mer flexibelt arbetsflöde än med det klassiska tidningsformatet och gör man sig av med pappret och anpassar sig mentalt till en ny verklighet så kommer man kunna spara mycket stora belopp. Man kommer säkert förlora en del äldre prenumeranter men man slipper all praktisk hantering som att driva dessa tryckerier, ha massor av personal i ohälsosam och dyr skiftgång. Driva en massa idag olönsam logistik från papperstransporterna till att leverera tidningar varje morgon i alla dessa brevlådor är heller ingen bra formel för lönsamhet idag. På toppen av det sparar man en massa träd.

Jag själv har sett just detta att varje morgon få en papperstidning levererad i brevlådan, som "den sista verkliga lyxen" för mig och många andra människor. Det är faktiskt en väldigt viktig del av vår civilisation som nu går under. Från och med att detta sker kommer också de gamla tidningarnas status att riskera att degraderas ordentligt, för när man nu i allt högre grad tvingas  konkurrera på samma villkor som  Internets övriga kakafoni av megafoner, så är det långtifrån säkert att det är de gamla nyhetstidningarna som kommer gå segrande ur den kraftmätningen. Papperstidningarna har ju på sätt och vis varit lite av "gammelmedias" skyddade verkstad och den är nu slutligen på väg att läggas ned.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir