Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Eftersom jag tycker att all efterbehandling i RAW-konverterare i princip innebär en möjlighet till obegränsad förändring och att den inte kan verifieras utan en RAW-bild, så kan ni anse samtliga mina bilder som manipulerade. Mina bruntonade reprofotade dian är det absolut enligt Fotosidans definition och jag klonar gärna bort saker i mina bilder som jag inte vill ha där. Sten-Åke Sändh

Petra - Den glömda staden

Translate into Google English:

Petra - The Forgotten City - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Bakgrund

Vägen till Petra

Jag har hamnat på många ställen i världen av en ren slump men den antika staden Petra i sydvästra delen av nuvarande Jordanien var inte en av alla dessa. På sommaren år 1973 lämnade jag Israel efter att ha bott där i ca ett år. Jag hade då arbetat ett bra tag på ett hotell i Kiriat Anavim, som ligger mellan Jerusalem och Tel Aviv uppe mot Judeens arida kullar och berg. Där jobbade jag bl.a. ihop med en nyanländ amerikansk judisk immigrant, Avi som i femtioårsåldern hade beslutat att ta hela sin familj med vuxna barn och barnbarn till Israel. En dag när vi jobbade tillsammans i ett utomhuscafe, visade Avi mig en folder han hade fått över Petra i Jordanien. Det var hans dröm att kunna få åka dit, men den drömmen hade hamnat på is efter Sexdagarskriget 1967, då gränsen mot Jordanien stängts helt. Jag förstod hans fascination för Petra direkt.

Innan jag lämnade kibbutzen och vände hemåt beslöt jag att åka till Petra över Syrien och Turkiet. Jag lämnade Haifa, hamnstaden i nordvästra Israel med båt för Mersin i sydöstra Turkiet. Därifrån åkte jag genom turkiska Kurdistan mot syriska gränsen via storstäderna Adana och Gaziantep till Kilis på nuvarande väg D850, som går till den syriska gränsen. Där fick man gå in i Syrien över ett ingenmansland mellan Turkiet och Syrien. Jag hade tur som fick tag i "den lyckliga" ägaren till två ton gammalt amerikanskt 50-tals skrot - det var hans taxi. Han sparkade på kofångaren och tjöt "Rolls Royce" innan vi åkte vidare mot Aleppo. Jag älskade Aleppo, världens kanske längst kontinuerligt bebodda stad, med sina 10 000 år på nacken och dess fantastiska gamla citadell högt uppe där på ett gammal restberg ovan staden och dess gamla stad med bazarer och ombyggda karavanserajer.

Snart åkte jag dock söderut i rätt raskt tempo till Damaskus via Hama och Homs som idag tyvärr är helt sönderslagna efter kriget. Där i Damaskus fick jag raskt problem med ett gäng gatukillar och senare polisen efter att jag fotograferat en enormt överlastad åsnetransport med gamla olivoljedunkar. Sånt fick man inte fotografera då (det upplevdes kränkande) utan det man helst skulle fotografera var "det nya" moderna Damaskus framsteg. "Gå ner och ta bilder av det nya mässområdet istället för att ta bilder av gamla åsnor", sade man.

En illa vald tidpunkt - månaderna innan Jom Kippur-kriget

Det här var bara ca två månader innan det s.k. "Jom Kippur"-kriget startade i oktober 1973 och jag såg spår av uppladdning inför kriget i Syrien även om jag först efteråt fattade vad det var jag sett. De grävde bl.a. ner tanks och artilleri bakom sandvärn. I Damaskus fick jag så besök på mitt hotell av två män från den syriska hemliga polisen, som frågade ut mig om vad jag gjorde i landet. Innan jag åkte till Syrien hade jag rekvirerat ett nytt ettårigt interimspass via ambassaden i Tel Aviv, då mitt gamla pass hade ett antal israeliska stämplar i sig. På den tiden släpptes inga med dessa stämplar in i något arabland. 

Den syriska säkerhetspolisen och jag

Den syriska säkerhetspolisen var med rätta fruktad under Hafez Assads tid vid makten. Först bjöd de på te och var professionellt trevliga - tills de hittade min Bartholomew Map över Mellan Östern när de rotade genom min ryggsäck. På den stod bl.a. the Persian Gulf och på den texten pekade ett finger och rösten sade: "This is NOT the Persian Gulf, it's the Arabian Sea!" När jag påpekade det faktum att det inte var jag som gjort kartan utan bara köpt den, så pekade fingret på nästa text: d.v.s. Israel och då började jag bli lätt nervös då jag erinrade mig den israeliske mästerspionen Eli  Cohens öde före Sexdagars kriget. Han blev offentligt hängd på ett centralt torg i Damaskus efter att ha nästlat sig in högt upp i Syriens statliga och militära hierarki som rådgivare. (Han fick bl.a. syriska militären att plantera träd uppe i Golanhöjderna som solskydd, men den verkliga avsikten med dessa träd var att märka ut syriska bunkrar som riktmärken åt Israels artilleri.) "This is Fillisteen" (Palestina alltså), fortsatte rösten. Visst, sade jag och duckade. Till slut gick de och när jag sedan pustade ut och packade upp alla mina kläder, såg jag till min fasa en sak jag fullständigt missat att göra mig av med - en israelisk T-tröja med hebreisk text på lappen i halslinningen, som jag nog skulle fått stora problem med att snacka bort om den upptäckts.

Äntligen Jordanien, Wadi Musa och Petra

Morgonen efter lämnade jag snabbt Damaskus och åkte vidare mot Jordanien. När jag kom till Jordaniens gräns så hälsade några värmetrötta jordanska gränspoliser med ett lätt ironiskt "Shalom" istället för "Salaam". Jag fortsatte söderöver över förbi det gamla Jerash till ett Amman, där det var hemskt hett och allt vatten var avstängt på dagarna. Det var vägspärrar överallt där man letade efter vapen, då det här var tider med mycket aktiv palestinsk terrorism. Efter den antika staden Kerak kom jag så äntligen till Wadi Musa som är den dal där det gamla Petra ligger och där vecklade jag ut min sovsäck på en varm klippa, lade mig ovanpå den och somnade direkt. Dagen efter gick jag ner i Petra med stora förväntningar.

Petra- turismen då och nu

Det var helt fantastiskt att kunna göra denna resa då 1973, för nära femtio år sedan, till Syrien, Jordanien och Petra, för då fanns nästan inga andra turister där än jag p.g.a. det spända politiska läget. Det ska jämföras med tiden innan Covid-pandemin. Då toppåret 1979, besöktes Petra av hela 1.135.300 besökare. Skälet till detta stora intresse var bl.a. att Petra 1985 utnämnts till Världsarv och ovanpå detta utnämndes staden 2007 till ett av "Världens Sju NYA Underverk", efter att 100 miljoner människor röstat om saken över nätet.

Karta: Holger Behr Public Domain

Al Siq och vägen ner till Petra

Man började vandringen ner mot Wadi Musa och Petra från det som ligger i kartans nedre högra hörn - "the Obelisk Tomb".  Denna är logiskt nog avbildad på den första av mina bilder ni kommer få se. Via den nära 1,5 kilometer långa ravinen - Al Siq - som börjar där, vindlar vägen vidare ner mot Petra. På sina ställen var klippväggarna upp till 75 meter höga efter vägen. Det var inget annat än helt magiskt och ljuset tog fram de mest fantastiska rosa- och ockra-färgade kulörerna som skiftade i band efter band som sandstenen en gång lagrats i.

Bilderna ni nu får se nedan ligger i princip i den ordning  jag tagit dem under mina vandringar. Sägnerna som har sina grunder i Bibeln, säger att sprickravinen bildades när Moses slog sin stav i berget och en vattenkälla sprang fram ur berget. Av det skälet kallas platsen Wadi Musa eller Moses dal. Som kartan visar finns mängder av arkeologiska antika lämningar (ca 600 stycken) i dalen, de flesta byggda av de arabiska nabatéerna.

Petras historia

Edoméer och Nabatéer

Petra har varit bebott i ca 10 000 år tror arkeologerna - ungefär lika länge som Aleppo - men dock långtifrån kontinuerligt bebott. Det är känt genom Bibeln Andra Mosebok Exodus, men då under namnet Edom, som det dåtida riket hette som judarna passerade efter uttåget ur Egypten på vägen mot Kanans land och nuvarande Jerusalem trakten. Det är dock inte edoméerna som byggde Petras megalitiska antika stad. Det var istället lite otippat ett arabiskt nomadfolk, nabatéerna som gjorde detta och till skillnad från edoméerna som bodde högre upp i terrängen så slog sig nabatéerna ner i dalen, eftersom det var där vatten fanns i stora mängder, vilket de behövde till sina djur.

Petras storhetstid - 100 år av överdåd

Ungefär för drygt för 2000 år sedan börjar nabatéerna hugga ut de fantastiska tempel- och gravfasaderna ur sandsstensklipporna runt dalen och det mesta av denna våldsamma kreativitet sker under en så kort tid som ca 50 år. Det var den storhetstid då Petra med antika mått mätt blev oerhört rikt på sin långväga handel och den rikedomen kom främst att manifestera sig i Petras spektakulära megalitbyggen. Man byggde även mängder av vattenrännor och cisterner för att kontrollera de tidvis stora vattenflödena under vintern. Kontrollen över vattnet säkerställde också att man hade gott om vatten även under årets torrare delar. Detta vatten kom också att utgöra basen för Petras affärsidé att erbjuda karavanerna och handeln som gick mellan Egypten-Arabien-Levanten-Europa och knöt ihop även handeln med övriga Mellan Östern och Kina, både en skyddad rastplats och vatten till djuren och marknader. Via Petra och dess marknad passerade guld, kryddor, aloe, myrra från Jemen, parfym, pärlor, bomull, mattor och tyger m.m. En kamelkaravan kunde gå tre mil på en dag och det tog fyra dagar från Petra till Gaza som var närmaste dåtida storhamn vid Medelhavet. Från söder kom gods från Östern med båtarna till nuvarande Akaba.

Nedgången och slutet - romersk invasion, ändrade handelsvägar  och jordbävningar

Nedgången och slutet för Petra kom med en romersk invasion är 106 e.Kr. Istället för att vårda Petras handel och beskatta den efter bärkraft så tog den gränslösa romeska girigheten snabbt död på staden. Ovanpå detta raserades delar av staden vid jordbävningar (den värsta skedde 363 e.Kr). Innan det sker kommer även romarna att lämna en del byggnadsverk efter sig och det betydde även mycket att mer av transporterna kommit att går sjövägen istället, men inte via Akaba utan via Egyptiska hamnar längre norrut istället. Syriska staden Palmyra eller Tadmor som man säger lokalt kom senare också att successivt ta över Petras roll i Levanten. Tyvärr förstördes även det kulturarv som funnits kvar ända till våra dagar i Palmyra, till stor del helt medvetet av IS under Kalifatets dagar.

Petras storhetstid varade bara ca 100 år och redan på 500-talet e.Kr. var staden övergiven. Korsfararna och Saladin slogs om ruinerna under slutet av korsfarartiden men efter det var Petra slutgiltigt glömt och övergivet av alla utom beduinerna under 600 år, tills det återupptäcktes av schweizaren John Burckhardt 1812.

Mina Bilder

Värmeskadad film som dessutom åldrats lite illa

Samtliga dessa bilder är tagna med ORWO-film (ISO 100) som tillverkats i dåvarande Öst-Tyskland och de är av rätt låg teknisk kvalitet. Jag hade gjort slut på mina Agfa dian i Israel och tvingades istället köpa dessa ORWO-filmer i ett glödhett Damaskus där de troligen inte förvarats korrekt, utan alldeles för varmt. Åtminstone en del hade legat i skyltfönstret (det var all diafilm man hade)!! Lyckligtvis var inte de rullar jag använde i Petra bland de värst skadade men bilderna är väldigt mjuka även av ålder då de ju är nära 50 år gamla. Så är det även med många av mina Agfa dian som inte bara blivit väldigt kontrastlösa. De har även ofta tappat en stor del av den gröna "RGB-kanalen".

Dessa bilder från Petra har aldrig tidigare visats offentligt.

Reprometod

Mina dian är reprofotade med en Sony A7 III och ett Sony 90mm/2,8 som är ett av Sonys skarpaste objektiv men originalen innehåller det de innehåller och sådan här repro handlar bara om att inte tappa mer kvalitet än bilderna redan tappat. Dynamiska omfånget är uselt och bildkornet särskilt i blå himlar, är tämligen hemskt och "blotschigt". Utan de verktyg som finns i DXO Photolab 5 så hade nog dessa bilder gått i soptunnan. Särskilt viktigt har varit att ställa Microcontrast inte på 0 utan på -100 (så mycket - det bara gått). Det gör nämligen underverk med dessa svåra himlar. Även dehaze-verktyget CleearView Plus, som är så bra med digitalt födda bilder, kan i princip heller inte användas.

Till slut så har jag emulerat Kodak T-max 100 (kanske Kodaks mest finkorniga svartvitt film) för att hjälpa till att slå sönder det naturliga kornet i filmen så mycket det bara går och för skärpningen så används den nya Lens Corrections Sharpen och Detail intesivt men den mest manifesta skärpningen uppnås nog ändå med Bicubic Sharpen vid JPEG-exporten. Detta bildmaterial är det mest tids- och efterbehandlingskrävande jag någonsin givit mig på och utan Photolab 5 undrar jag om jag överhuvudtaget kommit i mål med detta rätt krävande project. 

Petra Jordanien: Innan man kommer ner i den 1,5 kilometer långa klippravinen Al Siq som leder ner till Wadi Musa och den antika klippstaden Petra så passerar man "the Obelisk Tomb" eller Obelisk-graven. Denna byggnads fasad är drygt 12 meter hög och 15 meter bred och en av de mindre i Petra.

Klippravinen Al Siq, Petra, Jordanien: Den 1,5 kiolometer långa Al Siq som tog mig ner i Petra har ända upp till 75 meter höga sidor och på sina ställen är den bara några få meter bred. Det något av det mest makalösa naturfenomen jag någonsin sett. Notera mannen på åsnan längst in mot ravinen

Al Siq, Petra, Jordanien: En bit ner i ravinen. Notera klippväggarnas höjd

Petra Jordanien: Kazneh Al Firaoun eller Faraos Skattkammare är ingen skattkammare utan en kungagrav som huggits rakt ur den rosa sandstenen. Det var möjligen nabatékungen Aretas IV som lät bygga den någon gång mellan åren 8 f.Kr och 40 e.Kr. Det är denna makalösa över 40 meter höga klippgrav man ser när vägen ner till Petra via ravinen Al Siq plötsligt öppnar sig i en stor öppen plats med denna ikoniska rosa klippgrav i fonden

Petra Jordanien: En av den antika oasstaden Petras många vattencisterner

Petra Jordanien: Ett exempel på klippgravar efter "Fasade Street" i Petra

Petra Jordanien: En annan vy av några av klippgravar efter "Fasade Street" i Petra

Petra Jordanien: Även om dessa bilder nu inte är i färg så kan ni se den spektakulära ådring denna sandsten har som skiftar i rött, rosa, ockra, gräddvitt och till och med ljusblått!

Petra Jordanien: Några av de mest imponerande klippfasaderna efter Facades Street, The Palace Tomb till vänster och The Corinthian Tomb till höger. I en del av dessa kammare finns även vattenreservoirer

Petra Jordanien: Exempel på mindre klippgravar som Petras omgivningar är fulla av

Petra Jordanien: Urn Tomb under restaurering

Petra Jordanien: Detalj av the Corinthian Tomb

Petra Jordan: Huvudgatan med stenläggning från romartiden. Huvudvägarna i Petra byggdes av nabatérna men romarna förbättrade dem en del och stensatte dem. Efter denna  huvudväg fanns en gång dubbla rader med pelare, av vilka nu bara ett fåtal står kvar

Petra Jordanien: En av de gamla huvudvägarna i Petra. Efter vägen ligger resterna av de pelare som en gång stått efter hela vägen.

Petra Jordanien: Det fanns en amfiteater redan under nabatéernas glansdagar men den byggdes ut ordentligt av romarna så att den kunde ta upp till 3000 åskådare

Petra Jordanien: Vy tagen från amfiteatern mot huvudvägen. En gång flöt två vattenflöden ihop här nere i dalen och det var en av Petras dåvarande naturliga samlingsplatser. Notera hur få människor det är på bilden. Jag ser bara två och möjligen två till längst bort på vägen. 2019 besöktes Petra av över 1,1 miljoner människor. Det ger ett snitt på 3100 besökare per dag och om vi utgår från att de flesta skulle kommit på sommaren så kan man ju föreställa sig att kanske 5-10 000 skulle kunnat vara där under en dag. När jag var där var det nästan öde och det fanns överhuvudtaget ingen turistkommers. Massturismen hade ännu inte upptäckt Petra då 1973. 

 

Petra Jordanien: Qasr al-Bint Fir’aun eller Faraos dotters palats som det kallas är den enda större fristående byggnad som fortfarande står upprätt efter jordbävningarna. Byggnaden är resten av ett gammalt nabatéiskt tempel trots sitt namn

Avslutning

Petra Väldsarvet och ett av Värdens Sju Nya Underverk

Petra är en av de märkligaste städer som någonsin byggts i världen, där tempel och gravar huggits rakt in i den fantastiskt vackra rosa sandstenen. Det är inte konstigt att man valde Petra som inspelningsplats för delar av filen "Indiana Jones" med bl.a. Harrisson Ford.

Idag är Petra en plats som många verkar ha satt upp på sin lista över platser man vill se och uppleva innan man dör likt pyramiderna i Egypten, Taj Mahal eller Mach Pichu och gemensamt med dessa är att de alla är en del av Världens Sju Nya Underverk, där bara pyramiderna finns kvar från den ursprungliga listan över Världens Sju (ursprungliga) Underverk. Nu har Corona-pandemin tillfälligt stoppat turisthorderna, så om man vill få en liten känsla av hur det var att nästan ensam strosa genom denna smått magiska antika stad, så kanske man ska passa på att göra ett besök nu (om man vågar och kan) innan turisthorderna väller in igen.

Hemresa och Jom Kippur-kriget

Jag lämnade låglandshetten i Petra och Wadi Musa och åkte ner till Akaba nere vid Röda Havet för att svalka mig i vattnet och havsbrisen lite innan jag vände norrut till Amman för att åka hem igen. När jag så kom hem så tog det inte lång tid innan Jom Kippur-kriget bröt ut. Israelernas rätt våldsamt uppblåsta självbild, efter Sexdagarskrigets förkrossande snabba seger, fick sig en ordentlig törn, då man var mycket mycket nära att förlora kriget. Först efter några veckors stenhårda strider uppe i Golan och nere i Sinai vände krigslyckan bl.a. med hjälp av amerikanska satellitbilder. Man lyckades till sist, trots ett enormt övertag för syrierna när det gällde både manskap och antalet artilleripjäser och stridsvagnar, att stoppa de kraftiga syriska stridsvagnsattackerna uppe i Golanhöjderna som hotade inte bara Tiberias och området runt Genesarets sjö, utan även hela norra Israel och Haifa, för att inte säga hela staten Israels existens. Israels stads- och militärledning med Golda Meier och Moshe Dayan i spetsen hade dock bestämt sig för att denna gång inte bli de som inledde "nästa krig", då man efter Sexdagarskriget dragit på sig stark internationell kritik för att ha startat angreppet då på sina grannar. Mot denna bakgrund och ett stort mått av hybris efter Sexdagarkrigets blixtseger så sänkte man garden och grovt missbedömde situationen hösten 1973 . 

Jag fick efter ett tag veta, genom andra vänner som varit i Kiryat Anavim, att en av våra närmaste israeliska kompisar Arie hade försvunnit uppe i Golan under pansarslagen där och officiellt rapporterats som saknad. Han var stridsvagnssoldat på en av Israels Centurion-stridsvagnar. Han var även bror till den flicka som var tillsammans med Pluto, den schweizare jag delade hus med.

Brevet till Avi

Om ni kommer ihåg amerikanen Avi som en gång inspirerat mig till att besöka Petra, så skickade jag honom mina sista syriska och jordanska sedlar när jag kom hem (som ett bevis för att jag faktiskt besökte Petra).  Jag är dock osäker på om han verkligen fick dem och mitt brev, för jag tror inte han trivdes särskilt bra på kibbutzen vi bodde på. Som många amerikanska Israel-immigranter jag mött, gav även Avi klart uttryck för att kibbutz-livet innehöll lite väl tilltagna mått av smygkommunismen för honom och hans familjs smak. Så jag tror inte varken han eller hans familj blev kvar i Kiryat Anavim särskilt länge efter jag åkt. Jag hörde aldrig av Avi igen, men är väldigt tacksam för att han en gång för nära 50 år sedan - helt omedvetet - lyckades inspirerade mig så pass att jag faktiskt kom iväg på resan till Petra och Jordanien.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Postat 2021-12-01 05:09 | Läst 3897 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera