"Tjuren Ferdinand" i Estepona

Translate into Google English:

"Ferdinand the bull" in Estepona - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Bakgrund

Staden Estepona - Solkustens trädgård och Tjuren Ferdinand

Den här historien är en berättelse om en framsynt man och hans vision om hur man skulle kunna bygga en stad, där invånarna faktiskt kunde tycka om att bo och leva och hur den visionen i stor utsträckning kommit att förverkligas på drygt 10 år och fortfarande i allra högsta grad hålls levande. Den handlar om en verklighetens "Tjuren Ferdinand" i dagens Estepona i Spanien - borgmästaren Jose Maria Garcia Urbano och hur han i Ferdinands anda använt sig av mjuka värden som ett överflöd av vackra växter och blommor, kultur i vid mening som tagit sig uttryck i kakelmosaik, muralmålningar och vattenkonst samt inte minst ett varsamt bevarande av gammal befintlig bebyggelse, för att uppnå dessa sina mål. Till synes enkla åtgärder som gjort förvånansvärt stor skillnad.

I Estepona har man sett ett värde i att försöka bevara den medeltida skalan och inte som på många andra ställen idag skyndat att riva allt som stått i vägen för moderniteten, för att i hast kunna bygga allt högre skyskrapor som ett uttryck för dynamik och utveckling. Den satsning som gjorts under dessa drygt 10 år innefattar dock även ett splitter nytt sjukhus och en del nya offentliga byggnader och även det ligger helt i linje med att satsningarna ska komma alla till del och inte som tidigare mest rinna ut i korruptionens oformliga delta.

Estepona Kommun och Regionen Andalusien

Estepona är en kommun och trädgårdsstad långt ner på den spanska solkusten. Kommunen har nära 80 000 invånare och staden med samma namn drygt 30 000. Det finns lämningar i centrala staden ända sedan romartiden, så platsen har varit bebodd i minst 2000 år men det finns inte mycket kvar från den tiden ovan jord idag.

Här en liten utgrävning av en 2000 årig gammal romersk villa i centrala staden som i sig inte är särskilt imponerande, men som ändå skvallrar om ett flertusenårigt kulturellt arv. Bredvid finns en liten men intressant historik utställning.

Stadens anatomi 

Stadsmorfologi är ett ord som nog bara kulturgeografer använder, så även om jag faktiskt läst kulturgeografi för många år sedan använder jag hellre "anatomi" istället för det förstår betydligt fler. Estepona har en medeltida kärna med äldre byggnader, gator och gränder, som en gång anpassats till platsens naturliga topografi och naturliga förutsättningar.  Stadens mer modernistiskt präglade högre byggnader omger den gamla staden i ringar som spridit sig från centrum och längst ut tunnar de ut och ligger efter stranden både åt norr och söder. En del arkitektur har lånat både färg och formspråk från både dagens Marocko och de gamla morerna.

En del av hotell och lägenhetskomplex skulle lika gärna kunnat ligga i Marrakech, för de har samma rosaockra-färgade fasader som är Marrakech verkliga signum. Där tillåts ingen annan färg varken på den enorma och magnifika stadsmuren som omger hela Marrakech eller på husen kring den historisk Medinan. Notera även det grönglaserade tegeltaket nedan. Även det skulle kunna vara hämtat direkt från Marrakech. Inget konstigt med det då ju morerna styrde det som idag är södra Spanien och Andalusien under nära 800 år.

Marocko inspirerade bostadskomplex som lika gärna skulle kunnat ligga i Marrakech som i Estepona

Hamnen och helgmarknaden - En turistmagnet

Historiskt har staden Estepona vuxit ur en gammal fiskeby och den mycket fina, pittoreska och trevliga hamnen är fortfarande ett viktigt nav med sitt båtliv, sina vackra byggnader i vitt och koboltblått och sina restauranger och vattenhål för turisterna. Just den färgen råkar vara min absoluta älsklingsfärg och även exakt denna vit/blå kombination står att finna i den stora marockanska fiskehamnen Essaouria där även alla traditionella fiskebåtar är målade i samma blåa färg.

Varje söndag hålls dessutom en stor marknad i hamnen som då drar till sig mängder av besökare, vilka ökat starkt i antal under de senaste drygt 10 åren som staden genomgått en förändring utan tidigare motstycke historiskt, vilket gjort den alltmer attraktiv.

Helg marknad i Esteponas hamn,

Restauranger och barer i hamnkvarteren är populära bland turister såväl som lokalbefolkning, särskilt på marknadsdagen

Estepona Palace, ett exempel på ett hotell som nästan är byggt som ett Marockanskt palats. Ett exempel på de hotell som byggts för de allt fler turister som nu upptäcker staden.

Det är inte längre till Gibraltar (ca fyra mil) än att man klara dagar mycket väl kan se ända ner till klippan och Europas sydligaste udde.

Genom en 70-200mm telezoom eller kikare så kan man t.o.m. se Gibraltars skyskrapor och lite av stadens gytter vid klippans fot. Man ska inte vara naiv och tro att allt är lika lugnt i omgivningen som i det lite sömniga Estepona. Det är via detta område som mycket av Europas narkotika kommer från Marocko. Bakom Gibraltar-klippan skymtar bergen och Marocko och på andra sidan Gibraltarsundet ligger staden Ceuta, som även har ett stort problem när det gäller afrikanska flyktingar, då Ceuta är den enda plats där Europa har landförbindelse med Afrika. Så det är nog bara bra för Estepona att det hittills saknat sydkustens verkliga "hot spots" typ av nattliv. Med det brukar som bekant även följa drog- och gängrelaterad kriminalitet och mer eller mindre grava säkerhetsproblem, som idag verkar vara hyfsat under kontroll i Estepona.

Ceuta: Fortress Europe in Africa – DW – 08/22/2018

Tillbaka till "Tjuren Ferdinand" och Esteponas borgmästare,

1936 skrev författaren Munro Leaf barnboken "Ferdinand the Bull" som senare kom att ligga till grund för Walt Disneys tecknade film om den ovanliga spanska tjuren som inte ville slåss med de andra tjurarna, utan istället föredrog att lukta på blommorna och titta på himlen under någon av södra Spaniens många korkekar. Samma film som visas varje är på Julafton i Sverige av SVT.

Boken som skrevs alldeles innan Spanska Inbördeskrigets början kom märkligt nog att ses som subversiv av Spaniens blivande diktator Francisco Franco och även av Hitler. Boken kom att förbjudas både i Spanien och Tyskland och i Spanien ända till 1975 då Franco dog. Möjligen ogillades det pacifistiska i berättelsen om "Tjuren Ferdinand" av både fascister i Spanien och nazister i Tyskland, då bokens budskap hotade att undergräva folkets vilja att delta i deras arméer och krig.

Sextio- och Sjuttiotalen var ju annars dystra årtionden på många sätt med imperialist- och kolonialkrig i Afrika, Syd-Amerika och i Viet-Nam. Det var också årtionden av europeiska diktaturer i bl.a. Spanien, Grekland och Portugal. När jag pluggade på Sveaplans Vuxen Gymnasium i Stockholm vid denna tid, så hade någon skrivit på toaletten: "Paco" Franco esta muerte. Viva la Muerte!  (Franco är död. Leve döden!)

(Stalin lär dock ha gillat boken - vad man nu ska dra för slutsats av det?)

Även i Esteponas västra utkanter finns en tjurfäktningsarena, precis som i så många spanska städer men jag tänker inte berätta tjurfäktningens historia eller historien om dess matadorer, utan om Esteponas egen "Tjuren Ferdinand" - dess borgmästare sedan drygt 10 år - Jose Maria Garcia Urbano, som även hyllats och fått utmärkelser av svenskarna på solkusten (Årets Oliv 2022) för sina insatser att utveckla Estepona och göra den till en vacker, säker och trevlig stad att besöka och leva i. Utmärkelsen kan även ses som en uppriktig genuin uppskattning av en bra offentlig ledare. 

Esteponas förvandling

Det går alltså inte att komma förbi borgmästare Urbanos inflytande och visioner när man betraktar Esteponas förvandling. Det han och hans medarbetare lyckats göra med Estepona är helt enkelt rätt enastående och det är här Ferdinand kommer in.

Istället för att riva allt gammal och bygga nytt i glas och betong som man gjort på många ställen i världen så har man istället restaurerat och vitmålat den äldre bebyggelsen exemplariskt samt lagt om gatstenen på många ställen. Under denna tid har man skapat ett hundratal gågator och dessa är kantade med tusentals blomkrukor i alla regnbågens färger. Det är just gågatorna och det låga tempot som gör att den gamla staden fullt ut kan komma till sin rätt. Långa stunder kändes det som om jag var helt ensam däruppe i den övre delen av gamla stan, trots att det var mitt på dagen.

Här kvarteren uppe vid den gamla kyrkan

Kyrkan - notera stenläggningen

Kvarteren kring det gamla stadshuset är särskilt fina och härifrån utgår de vackraste gatorna som alla är kantade med mängder av blomkrukor som hänger efter väggarna. Alltid en enda färg på alla krukorna efter en gränd eller gata.

Blommor, blommor, blommor - här den "rosa" gatan.

Mer blommor och bara konsekvent ljusgröna krukor.

Jag undrar verkligen om sånt här skulle få vara i fred i en svensk småstad.

Här den blomstersmyckade entrén till ett regionalt skolkontor. Det är ett sånt överdåd med svenska mått mätt ibland så man häpnar

Vad kan väl vara ett mer passande namn på stadens centrala torg där många restauranger ligger, än Plaza de las Flores eller kanske Blomstertorget på svenska

Här är några av "hjältarna" som sliter med att plantera, plantera och inte minst att vattna allt i värmen.

Mängder med statyer har placerats ut i parker och på torg. Här ett tiotal statyer i en park nära Los Llanos i norr

n 

Till och med lite vinreklam för restaurangen på andra sidan gatan kan göra en mur lite roligare, fast det kanske inte var den direkta avsikten

Kakelmosaik med historiska motiv och poesi pryder gågatornas väggar. Jag måste säga att jag nog aldrig sett något så konsekvent i fråga om utsmyckning av en stad. Kakelmosaik har jag sett även i exv. staden Rhonda uppe i bergen, så det är inte helt unikt på något sätt men väldigt trevligt och ofta intressant. I vackra Ronda finns exv. mängder av poesi i mosaikerna som folk genom historien skrivit efter att ha inspirerats av Rondas skönhet och storslagenhet.

Man ser också till att barnen har det vackert vid sina skolor. Har vid en skolgård inne i historiska delen av staden. Jämför det med någon svensk visberättelse om den svenska förortsskolans ofta torftiga estetiska miljöer, av Lars Winnerbäck 

Vid snart sagt varje rondell finns installationer och konst - även vattenkonst.

Det gamla moriska arvet finns fortfarande kvar i en hel del detaljer. Här en gammal fin brunn nära gamla Stadshuset. Blommorna i överflöd även här i matchande terracotta krukor

Även annan vattenkonst finner man ibland på de mest oväntade ställen - som här i en backe i den övre delen av den medeltida stadskärnan

Stadens nyare delar

Även stadens nya delar som bebyggts med en del höghus har fått fantastiska muralmålnings-utsmyckningar på husfasaderna. Ett sextiotal finns nu spridda över de nyare stadsdelarnas fasader. Stadens ledning utlyste nämligen en tävling för ca 10 år sedan och efter den satte man igång. Invånarna i staden är mycket stolta över målningarna och det ordnas stadsvandringar helt med fokus på muralmålningarna.

Detta lär vara Spaniens största muralmålning och den sträcker sig över hela sex husfasader

Här ser ni den målning som till slut vann priset i den muralmålningstävling staden anordnade.

Några av de finaste målningarna på gatorna runt Esteponas Orchidarium

Min egen favorit kanske

Denna målning utgör en helhet med en rondell utsmyckning

Exempel på liten rondell utsmyckning

En av de större målningarna här föreställande den grekiska gudinnan Athena. Den är gigantisk i verkligheten

Staden som tidigare varit rätt på dekis och mest omtalats för sin tidigare omfattande korruption, var då inget självklart alternativ för Sveriges Spanien-koloni som hellre flockats kring badorterna längre norrut. 2011 påbörjades emellertid de omfattande förändrings- och upprustningsarbeten som gjort Estepona till Spaniens mönster kommun på ett drygt decennium. De flesta av de vanprydande och smått parodiska klassiska skatbon till elledningslösningar man tidigare kunde finna på snart sagt varje gata, har nu till största delen grävts ned och dolts för våra blickar. 

Just nu pågår en enormt arbete med att riva den gamla strandpromenaden som sträcker sig ca 3 km efter den breda stadsstranden och bygga en ny. Det finns kanske tre- fyrahundra meter av den gamla kvar men den står snart på tur den med. Som framgår av bilden är det en populär plats i staden att vara på, både för unga och gamla.

Här kommer sedan många nya restauranger m.m. att etableras efter den på sina ställen 100 meter breda sandstranden, för strandens värden är eviga

På stranden äten man gärna fisk som grillas över träkol

Strandpromenaden i Estepona är dessutom en del av den vandringsled som håller på att färdigställas efter en stor del av kusten

Slutord om "Tjuren Ferdinand" i Estepona

Om vi drar oss lite till minnet kring den här älskade gamla barnboken om den blomster älskande tjuren, som så till den milda grad lyckades reta upp 30-talets diktatorer, att den förbjöd den under många år, så ser jag något väldigt hoppfullt i en tid som vår med ett sådant exempel till ledare som Jose Maria Garcia Urbanos och hans Estepona. Jag kan inte tycka annat än att det är något väldigt sympatiskt och uppfriskande med en politisk ledare, i vår på många sätt hemska och nedslående tid, som i så hög grad kunnat göra en verklighet av sina positiva visioner. Visioner som faktiskt i hög grad hämtar kraft ur precis de skönhetsvärden som även verkade glädja sagans "Tjuren Ferdinand" och faktiskt kommer alla till del i Estepona och inte bara några få. Visioner och en ny verklighet i deras anda, som uppenbarligen älskas av invånarna.

Det visar sig ju också i hög grad att omsorgen om stadens miljö och invånarnas trivsel i form av vackra och rofyllda miljöer med höga estetiska värden, såsom en mångfald av blommor och andra vackra växter samt konst i alla dess former verkligen kan lyfta en stad på dekis och få den att gå in i ett antal starkt positiva spiraler, vilka verkligen gynnat den ekonomiska utvecklingen i både stad, kommun och region. Dessa spiraler har sedan i nästa varv genererat nya friska resurser, vilka kunnat växlas in mot ytterligare satsningar på stadens miljö och infrastruktur.

Vilken kontrast är inte detta Urbanos Estepona till Putins paranoida, aggressiva, förbittrade och destruktiva universum som bara resulterat i isolering, slutenhet, stagnation, förtryck, förljugenhet, ofrihet, exempellös förstörelse och död, samt usel levnadsstandard och ren misär för en stor del av den befolkningen. Jag har sett och upplevt några få såna här positiva platser som Estepona under mer än 50 års resande, som då jag varit där känts som positiva exempel. I de flesta fall har de präglats starkt av ledare med visioner som haft sina befolkningars väl för sina ögon. Kanske en och annan framtida ledare rentav låta sig inspireras av Esteponas positiva kulturella och ekonomiska spiraler och borgmästare Urbanos visioner och praktiska handlag, för här har det inte bara varit snack om visioner utan också massor av verkstad.

Nedan ser ni den byggnad jag tycker förkroppsligar arvet efter "Tjuren Ferdinand" allra bäst. Var om inte just i Estepona skulle man bygga ett Orchidarium. Om sagans "Tjuren Ferdinand" verkligen funnits på riktigt, så tror jag han skulle älskat det som finns i den byggnaden och jag skulle inte bli förvånad om borgmästare Urbano skulle snikat till sig en egen nyckel, så han kunde besöka det efter stängningstid. Om korruption kunde hållas på den nivån så kan i alla fall jag leva med den :-)  Jag skulle heller inte bli särskilt förvånad om man skulle hitta honom under någon av Andalusiens alla korkekar, luktandes på blommorna, på sin ålders höst.

Estepona Nordicos utmärkelse "Årets Oliv" tilldelades stadens borgmästare 2022

Citat från tidningen "Sydkuste.es":

"Motiveringen till valet av borgmästaren i Estepona som mottagare av årets utmärkelse är ”stadens närmast exempellösa utveckling från en liten fiskeby till nuvarande blomstersmyckade välutvecklade stad. Under ledning av José María García Urbano har kommunen behållit sin genuina karaktär samtidigt som den utvecklats och varsamt förskönats samt numera är vida känt som Andalusiens blomstrande smycke. De tidigare usla finanserna har sanerats och Estepona är nu ett lysande exempel på en välskött kommun, känt långt utanför både sina egna, Andalusiens och Spaniens gränser.”

Nedan en Youtube länk från överlämningen av utmärkelsen:

https://youtu.be/KgJu9x7te7o

I denna video finns två textade citerade citat som i någon mån kan förklara varför man lyckats, där så många andra orter  i världen misslyckats:

 "Vi tänker inte på nästa val utan på kommande generationer" (vilket ursprungligen lär ha sagts av Churchill)

"När det råder samförstånd mellan politikerna och folket som fattar alla beslut lyckas projektet"

García Urbano är en av Spaniens mest omtyckta borgmästare och i det senaste lokalvalet 2019 fick han hela 69 procent av rösterna och Partido Popular 21 av sammanlagt 25 platser i fullmäktige. Genom detta har man skaffat en massiv politisk majoritet som ger de politiska möjligheter som behövs för att få någonting gjort - snabbt. Kontrasten till hur det ser ut i exv. Sverige är närmast total.

Rost - eller någon hade en gång en cykel

Translate into Google English:

Rust - or someone once had a bicycle - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

På en flytande arbetsbrygga utanför Vaxholms pir låg denna gamla fullständigt upprostade cykel i går 10 juni. Den var så anfrätt att det inte ens fanns några ekrar längre i hjulen och att döma av skicket måste den legat på botten säkert sedan sextiotalet eller så. Skälet att anta något sådant utan att veta är att det gick mycket vildare till då än i dagens gentrifierade Vaxholm med hyfsat kontrollerat och städat drickande. Det gjorde det inte alltid på sextiotalet och då åkte inte helt sällan just cyklar i drickat.

Det var ju då det var verkligt populärt inte bara bland knuttar utan även bland raggare att ta en repa genom Bogesundslandet ut till Vaxholm. En lördag kom stora mängder raggarbilar i en lång karavan på besök. Förmodligen var de särskilt törstiga efter den turen och brydde sig inte särskilt om att Systemet för tillfället var stängt (det var det ju länge på lördagarna dessutom). Rutorna slogs in och sedan gick de in och "tankade" det de behövde och drog iväg samma väg de kommit. 

På den tiden fanns en liten polisstyrka i Vaxholm men den kunde inget göra mot den övermakten utan påkallade hjälp från Stockholm. Sådan kom verkligen och mötte upp på Bogesundslandet men vad hjälpte det. Raggarna som var i förkrossande majoritet gick helt enkelt bara ut och omringade polisbilen och lyfte och "gungade" bilen ner i diket så att raggarna kunde åka tillbaka till Stockholm igen och det var precis vad de gjorde. Annars har polisen inte sällan haft hjälp av det faktum att det på denna tid bara fanns en enda väg ut till Vaxholm.

Finn Zetterholm dedikerade en gång sången "Den siste raggaren" till denna i Stockholm numera utdöda subkultur

Den siste Raggaren

I Essaourias fiskehamn i Marocko med "Sony Klick"

Luck - Timing - Editing  - nyckeln till bra naturbilder menar exv. Phase One

Translate into Google English:

In Essaouria's fishing harbor in Morocco with "Sony Klick" - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Bakgrund

Turen kan man inte göra något åt - men man kan förbättra sin timing

(det gäller väl även för "gatufoto"/"maritimt foto", antar jag)

Portfolion den här bloggbakgrunden länkar till är tagen med en A7 III som konfigurerats med Auto ISO Minimum Shutter Speed - funktionen, som tillsammans med den hierarkiska Real Time AF, möjliggör att man i princip slipper att bry sig om kamerainställningar när man tar sina bilder.

För att lyckas ta bilder när det ibland går snabbt och mycket händer så gäller det att ha "tur" och "timing" och för en rätt långsam fotograf som jag,  så  kan man åtminstone göra det lite enklare för sig själv genom att hjälpa "timingen" lite på traven - när det passar. Det är av det skälet till att jag konsekvent numera använder Auto ISO Minimum Shutter Speed och har Real Time AF konfigurerat så jag slipper bry mig om att välja AF-metoder under fotograferingen. Har man en sådan konfiguration så spelar det ingen roll vilken miljö man går in i då kameran automatiskt kommer att parera slutartiden utifrån vald bländare och objektivets inställda eller fasta brännvidd genom att anpassa ISO-talet mellan de värden man angett att Auto ISO ska kunna variera.

Under goda ljusförhållanden så spelar givetvis Auto ISO Minimum Shutter Speed rent praktiskt en mindre roll än i riktigt dåligt ljus, då förutsättningarna i princip ändå är tillräckliga för tillräckligt korta slutartider för att undvika rörelse oskärpa men denna funktionalitet ger mig en trygghet att kameran alltid är beredd oavsett vilken situation den och jag hamnar i.

Om den länkade portfolion och hur bilderna togs

De första 9 bilderna är avsedda att ge ett litet smakprov på staden Essaourias typiska miljöer, innan jag koncentrerar mig helt på att visa det jag kommit till staden för: att dokumentera det jag kommit dit för att se - nämligen hamnen och fiskarnas arbete. Jag tog mina bilder under två sessioner på tillsammans 2 1/2-3 timmar med lunch emellan, vilket visade sig vara lyckosamt då man främst landade fisken under första passet och sedan sålde den under det andra. Jag använde min hyfsat avancerade systemkamera i princip som en  Sony-variant av  gamla Kodak Klick - i stort var det enda jag gjorde var att sikta och trycka av. Jag använde Sonys 24-105mm/4 G och 70-200mm/4 G. I princip hade jag kunnat sätta bländaren på ett enda värde typ f/13 för att få det skärpedjup jag ville ha men jag har även använt f/8 vid något tillfälle.

Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad över att det funkade så bra att lämna teknikhuvudet helt hemma för att istället fullständigt lita på kamerans avancerade och flexibla automatik, min egen komponering av motiven samt efterredigeringen (editeringen) för att säkerställa ett resultat jag är glad åt.

En bieffekt var också att jag fick ett rätt hanterligt antal bilder att ta hand om då jag sällan tog mer än ett par bilder av samma motiv. Till skillnad från en del andra "gatufotografer" så använder jag aldrig seriebildtagning. Jag tycker inte det behövs idag på samma sätt som förr då fokussystemen idag har blivit så mycket bättre än de var tidigare och jag fixar inte riktigt att välja bland 10-tals nära identiska bilder som ofta blir resultatet om man "sprejar" hejdlöst.

Nedan finns en mer detaljerad bakgrund till denna teknik och detta "experiment" och en mer detaljerad genomgång av hur man kan ställa in sin Sony systemkamera om man vill testa (gäller för A9, A7-serien och A6XXX-seriens alla modeller som stöder Real Time AF).

Portfolio (64 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Om SONY KLICK-konfigurationen

Angående "ISO Auto min Shutter Speed"
I nyare Sony-systemkameror har det länge funnits en funktion som heter ISO Auto min Shutter Speed . Den kan ställas i lägena (Slower, Slow, Standard, Fast, Faster) och den används ihop med ISO Auto. Konfigurera först ISO Auto och sätt min och max värden där som passar din smak och kamerans mörkerprestanda. OBS! Kameran ska stå i "Aperture"-läget (bländarförval). Vill man att kameran ska prioritera lågt ISO väljer man Slow eller Slower. Om man istället tar en bild i svagare ljus och vill se till att kameran verkligen prioriterar en högre slutartid än i Standard-läget, så väljer man Fast eller Faster.

Inställning av Auto ISO och konfig av snabbknappar
Har man en Sony APS-C så kanske man kan ligga mellan Auto ISO 100 och 6400 som grundinställning. Har man en FF så kan man idag gå upp till ISO 8000 eller 10 0000. Efter detta så måste du lägga ut denna funktion på en av kamerans konfigurerbara knappar (jag tror det står ISO Auto Min. SS i funktionslistan när du konfigurerar kamerans gränssnitt. Då kan man enkelt via en enda kontroll kontrollera slutartidernas "automatikbias" om det verkligen skulle behövas men personligen kör jag nästan alltid i "Standard"-läge.

Missa inte Del 2 om "Sony Klick"-konfiguration i usel belysning och med snabba motiv

Här kan du läsa vidare om hur samma konfiguration fungerar i verkligt dåligt ljus och vad man kan göra för att parera detta för att få användbara lågljusbilder med exv. A7 III.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/del-2-med-sony-klick-konfiguration.htm

Bertil Norbergs exempel - med sikte på fågelfoto
Bertil Norberg tipsade mig om dessa möjligheter för ca ett år sedan och båda han och jag kör numera i princip alltid på detta sätt. Bertil som är fågelfotograf utnyttjar tekniken inte minst för just fågelfoto där det annars ofta går så fort att man knappt hinner med och han har vittnat om att han ibland lyckats ta bilder på fåglar han knappt ens sett men som automatiken reagerat på.

Poängen: fokus på att ta bilder istället för på kameran
Hela poängen med denna riggning är att systemet dynamiskt och automatiskt kommer att välja lämplig slutartid efter den brännvidd du har inställd och de ljusförhållanden som råder. Efter man gjort dessa inställningar kan man i princip helt ägna sig åt att ta komponera och ta bilderna (oavsett ljusförhållandena) istället för att febrilt själv försöka göra detta SAMTIDIGT som man ska försöka ta sina bilder. Man kan säga att man gjort en Kodak eller Sony Klick med denna konfiguration.

Mark Galer som jobbar för Sony med att lyfta fram kamerateknikens möjligheter har gjort en väldigt bra video om detta som du hittar här och det var just denna video Bertil tipsade mig om:

Annat att tänka på
Vid sidan av detta så ska du alltid ha kameran satt i AF-C (följande AF). AF-S kan du glömma från och med nu med exv. A6400 och alla Sony-kameror som stöder nya hierarkiska AF-tekniken Real Time AF kan alltså riggas på detta sätt. En annan knapp kan du lägga Focus Area på. Men i princip kan du ha Wide som default eller möjligen Expand Flexible Spot.

Har man detta riggat så kan man helt fokusera på att komponera sina bilder och helt glömma resten med kamerainställningar bortsett från att välja lämplig bländare möjligen och zooma in motiven om man nu har en zoom på. OBS! Kameran ska alltid vara påslagen också och det går numera bra genom att batteritiderna blivit så pass bara med de nya batterierna.

Mitt senaste test - Essaourias fiskehamn i Marocko
Jag kommer just från Marocko (första veckan i mars 2020) där jag konsekvent använde denna teknik när jag fotograferade den väldigt intressanta staden Essaouria vid Atlantkusten och dess fiskehamn. AF:en i min A7 III är bara helt fantastisk och nu när jag precis gjort iordning mina bilder så ser jag ju att det funkat precis som jag önskar och systemet knappt missar en enda bild fokusmässigt.

Hur AF-hierarkin funkar
Den hierarkiska AF:en i exv. A6400:an kommer att göra precis som A7 III:an d.v.s. först försöka hitta närmaste öga. Om inte detta går så kommer den försöka hitta ett huvud och går inte heller det så kommer den leta efter något som rör sig. Går inte heller det så kommer den istället låsa på det närmaste föremålet den hittar. Ungefär så ser hierarkin ut och finessen är att vi nu äntligen har en automatik som hanterar detta och som låter oss slippa välja AF-metoder manuellt. Man överstyr enkelt kamerans val genom att sikta på något annat om man vill det.

Fotoergonomi för mig handlar alltså inte alls om menyers struktur, handgrepp eller om knappars och rattars placering på kamerahusen utan om att kameran inte ska vara i vägen för fotografen och nu kan man faktiskt se till att den inte är det om man kan sin kamera och vet hur man konfigurerar den.

Auto ISO min Shutter Speed är inte för alla
Det här är givetvis inget för de som köpt en kamera med en massa externa manuella rattar och andra reglage just för att man älskar att vrida på dessa. De som har den typen av preferenser kommer tycka att ett förslag som detta förtar hela grejen med fotografin men jag bryr mig faktiskt mer om att få de bilder jag vill ha än själva kameramicklandet. Jag bryr mig inte om att det är tekniskt rent tråkigt att ta bilder med mina Sony-kameror för jag vet ju att det blir desto roligare när jag sätter mig med bilderna i DxO Photolab. Jag tycker faktiskt att det lönar sig att skjuta upp behovstillfredsställelsen lite i ett fall som detta.

Däremot kanske även en del andra Sony-fotografer som tycker att Sony-kamerors ergonomi är jobbig då det saknas speciella rattar och reglage man är van vid från andra kameramärken kanske borde fundera på att överlåta en del av jobbet till automatiken och istället koncentrera sig på att komponera bilder istället.

Tekniken funkar även i verkligt dåligt ljus
Med bilder ur min A7 III:a riggad på detta sätt så spelar det oftast heller ingen större roll om de t.o.m. är tagna på ISO 8000 eller iSO 10 000, för det är normalt inga problem med att de är lite grova ur kameran för det fixar "Prime"-brusreduceringen enkelt vid exporten från DxO Photolab. När det gäller brushanteringen i kameran har Sony tyvärr fortfarande mycket att lära av DxO.

Det här är inte bara för Sony-fotografer
Funktioner som Sonys "ISO Auto Min. Shutter Speed" finns i flera andra system och även om en del andra tillverkare kanske har en bit att gå med sina AF-systems idag bristande eller saknade automatiska AF-hierarki, så är jag övertygad om att vi inom kort kommer få se den typen av system på de flesta andra plattformar.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

25-års jubileet av Berlinmurens fall (2014)

Translate into Google English:

25th Anniversary of the Fall of the Berlin Wall (2014) - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den 10 november 2019 var det 30 år sedan Berlin-muren öppnades och rivningen påbörjades. De bilder ni kan se i bifogad portfoliolänk tog jag några dagar innan 25-årsfirandet skulle ske 2014. Jag var egentligen i Berlin för att delta vid lansering av en ny version av det norska Digital Asset Management-systemet Fotoware för Stockholms Stadsmuseums räkning (ja Fotoware stavas så för det är norsk-engelska :-) när jag hamnade i detta. Förberedelserna på stan var i full gång och fördelen med att vara några dagar för tidigt på plats var att vi slapp alla de 100 000-tals människor som under helgen fyllde Berlins gator. 

(Portfolio 41 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund

Som Rolf Fredriksson, mångårig TV-journalist med fokus på Öst-Europa hos SVT uttryckte det på 30-årsdagen 9 november i minnesprogrammet den kvällen: "det oväntade kan ske".  Gorbatjov hade tidigare infört en ny era med Glasnost / öppenhet i Sovjetunionen och bl.a. sagt att Sovjet inte avsåg att ingripa för att stoppa östtyskarna om de valde att välja en annan väg än man dittills gjort. Sovjet var fullständigt kört i botten ekonomiskt av den hårda upprustningstakt USA dragit igång med "Stjärnornas krig"-projektet under Ronald Reagan och man hade dessutom stått på randen till en total europeisk miljökatastrof när kärnreaktorkatastrofen inträffade i Tjernobyl. Den sovjetiska förljugenheten hade till sist nått vägs ände och till slut var t.o.m. det lilla förtroende som fanns kvar helt förbrukat. Man hade helt tappat ansiktet både tekniskt och moraliskt i sina medborgares ögon när man först försökte mörka/krishantera katastrofen med usel framgång. Till slut kom alla korten på bordet. Det finns de idag som ser just Tjernobylkatastrofen som spiken i kistan på Sovjetunionen och hela Warzawa-pakten. När så det hände, som hände den där dagen då gränspolisen helt plötsligt slutade att stoppa folk vid Check Point Carlie, så gick proppen helt ur DDR. Lyckliga människor från östsidan vällde över gränsen till Väst-Berlin och inom några timmar så fanns varken gränspolis, mur eller staten DDR i praktiken.

Vi som var med om det trodde nog knappt våra ögon. Vi hade levt så länge med det högst reella hotet om ett fullskaligt kärnvapenkrig och två till tänderna rustade stormakter, att vi inte kunde se att en av dem var mest en Potemkin-kuliss - bara fasad utan innehåll. Ett av mina första barndomsminnen från 50-talet var när jag, 5-6 år gammal, gick i en demonstration mot kärnvapen på Kungsgatan med mina föräldrar, min faster och mina kusiner. Jag kommer än idag ihåg det man skrek: "Slut på terrorn! Slut på terrorn! A-bomb nej!" För folk på den tiden var terrorn atombombshotet snarare än galna islamistiska terrorister. Hiroshima och Nagasaki levde fortfarande starkt i folks minne och Hiroshima-bomberna framstod nära nog som kinapuffar mot de vätebomber som fanns redan 1952. Vi fick senare se amerikanska filmer i skolan som visade hur vi skulle skydda oss mot dessa bomber. Jag tror filmen hette "Duck and cover!" Om vi bara "duckade" ordentligt så skulle det nog fixa sig. Så här i efterhand så tycker jag nog att den förljugenhet också vi utsattes för i Sverige vid denna tid nästan nådde samma höjder som den desinformation våra medmänniskor i östblocket samtidigt var utsatta för, men både här som där såg folk igenom detta och protesterade.

Tyskland och Berlin och slutstriden under och efter WWII

Nåväl, Tyskland var ju uppdelat redan sedan slutet av kriget som ett resultat av hur fronterna gick vid vapenstilleståndet och förhandlingarna efter kriget. Detsamma gällde Berlin. Även Berlin delas först i fyra zoner men det står snart klart att det i praktiken handlar om två - Öst- och Väst-Berlin. Sedan 1947 då DDR bildades av den ryskkontrollerade delen av Tyskland hade vi i praktiken två Tyskland - öst och väst. Problemet var bara att ryssarna hade fintat västmakterna totalt i krigets slutskede och låtsats att man inte var särskilt intresserade av just Berlin med det var just det man var, för en sak de verkligen var intresserade av var tyskarnas atomforskningsinstitut. Så uttalandet visade sig vara rena aprilskämtet för ryssarna hade samlat 2,5 miljoner soldater, 41 600 kanoner och tunga granatkastare, 6200 stridsvagnar och banddrivna stormkanoner och 7500 flygplan för slaget om Berlin. Avsikten var enligt generalen Konev att ta Berlin före västmakterna, helt att omringa Berlin och krossa det en gång för alla. Historikern Anthony Bevor berättar att bara en av ryssarnas andra generaler hade riggat upp 270 kanoner per kilometer vilket i princip är en kanon per fyra meter - kilometer efter kilometer. (För en jämförelse så skrev DN för något år sedan vid en genomgång av Sveriges försvarsförmåga att vi då hade 4 skriver fyra haubitsar!) Bland trupperna fanns även regementen med de fruktade katjusja-raketerna (Stalinorglar med enorm eldkraft). Bevor skriver att ryssarna avlossade 1,8 miljoner granater mot Berlin mellan 21 april till 2 maj. Det är världshistoriens värsta kanonad. Berlin sköts fullständigt sönder och samman. Det berättas att det brann så långt man kunde se. Efter krigets slut har man så en situation där den gamla huvudstaden som delats i fyra zoner, ligger mitt inne i  den Sovjet-kontrollerade delen av Tyskland. Det var bäddat för problem.

Ryssarna ökar trycket och försöker svälta ut Berlin

Det stod snart klart att västmakterna: USA, Storbritannien och Frankrike hade helt annan uppfattning än Sovjetunionen om hur Tysklands framtid borde se ut. Ryssarna ville se ett starkt försvagat Tyskland som inte kunde utgöra ett hot mot Sovjet, medan västmakterna ville undvika att göra samma misstag som de allierade gjort efter första världskriget då Tyskland utsågs som ensam syndabock efter kriget och ålades stora krigsskadestånd, något som Hitler sedan förstod att utnyttja till fullo under sin väg till makten. Istället ville man bygga upp Tyskland med den s.k. Marshallhjälpen och motverka en kommunistisk radikalisering, som man sett tendenser till i andra länder efter kriget.

D-marken införs och ny Väst-Tysk stat förbereds -

20 juni införs D-marken som gemensam valuta, vilket Sovjetunionen ser som första steget mot bildandet en ny tysk stat.  Några dagar senare sätter Sovjetunionen Väst-Berlin i blockad. All trafik via landsväg, järnväg och vatten stängs av från Väst-Berlin. Blockaden är ett faktum.

Blockaden av Berlin och luftbron

Under perioden 24 juni 1948 till 12 maj 1949 (ca 11 månader) upprättar västmakterna och främst USA historiens största luftbro. Mängder av DC-3:or såg till att varutillgången blev så god att berlinarna trots blockaden kunde leva ett så drägligt liv det gick i sin totalförstörda stad. Ryssarnas avsikt att hindra Berlin från att vända sig till väst misslyckades och istället förvärrade blockaden motsättningarna.  Många berlinare har inte glömt och mina bilder som visar på ett fortsatt engagemang för "Russinbombarna" avspeglar den tacksamhet berlinarna kände för dessa flygare som släppte ner massor av godis och russinpaket i små fallskärmar till Berlins då instängda barn.

Berlinmuren och den s.k. Järnridån

Berlinmuren började byggas 13 augusti 1961 och stod till 9 november 1989. Den byggdes av Öst-Tyskland för att hindra landet från att dräneras på en stor del av sin befolkning till väst.  I öst kallades muren dock den "antifascistiska skyddsvallen". Muren var en del av den s.k. järnridån som delade Europa i en västlig och en östlig del i nära trettio år. Det ironiska är att dräneringen fortsatt och nu dräneras hela Öst-Europa på sina unga och begåvade som istället söker lyckan i de västra EU-länderna.

Med tiden kom Öst-Tyskland att bli ett av världshistoriens värsta exempel på ett totalitärt kontroll-, angivar- och övervakningssamhälle. Men det fanns självfallet de som älskade både sitt land och samhällssystemet och allt var inte uselt även om det nog sällan var den idyll som målas upp i de målningar jag tagit några bilder av i min portfolio "25-års jubileet av Berlinmurens fall (2014)". När man ser de sagobilderna och jämför hur DRR faktiskt blev, så undrar man om samhällsbyggarna av misstag hade fått tag i fel uppsättning ritningar, då på 40-talets slut.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Translate into Google English:

Södermalm - about the demolitions in the 60s and 70s, the resistance and gentrification - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

De 15 bilder i min portfolio "Södermalm - Om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen " är ett litet tidsdokument. De visar vad som tilldrog sig på Hornsgatan mittemot Maria Magdalena kyrka där Bellmansgatan mynnar ut på Hornsgatan en veckoslutsdag vintern 1979.

(Portfolio 15 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Citat från Arkitektupproret (https://www.arkitekturupproret.se/rivningar/1900-talets-rivningar/):

"Mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd revs 1960-1970. Under åren 1960-1975 revs i Sverige c:a 30-40 000 hus från 1800-talet och över 100 000 lägenheter byggda före 1901. I Katrineholm och Hagfors revs 80% av bostadsbeståndet. I Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping minst 70%. I Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås, och Södertälje omkring 60%. I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och nedre Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse. I Stockholms innerstad över 700 byggnader!"

Två händelser på samma dag

Egentligen var det två händelser som inträffade nästan samtidigt denna dag. Ett mindre demonstrationståg demonstrerade mot rivningarna i staden och särskilt då mot den planerade rivningen av kvarteret Järnet i hörnet av Erstagatan och Bondegatan i det område som nu kallas SOFO (South of Folkungagatan) samt en storskalig och väldigt väldrillad grafittibombning av den just totalrenoverade Hornsgatspuckeln. Idag skulle man kanske kallat det senare för en "flash mob" men det har var långt före både Facebook och Internet. Då gällde telefonkedjor och möten IRL.

Primalkaféet

En sak jag bara inte kan utelämna var att det under dessa år låg ett litet märkligt kafé i det hus som ligger närmast på vänster sida ner vid Bellmansgatans mynning mot Hornsgatan. Det hette "Primalkaféet" efter psykologen Arthur Janovs uppmärksammade bok "Primalskriet" som kom i början av 70-talet. I denna källarlokal hade man tydligen inrett med "skrikboxar" där folk kunde ligga och "primalskrika". En av mina dåvarande kompisar bodde högre upp i detta hus och han kunde meddela att det fanns en viss irritation över det fenomenet. På trendkänsliga Söder kan man se lätt märkliga saker än idag och därför blev jag inte särskilt förvånad när jag var där för ett halvår sedan och upptäckte att det längre ner på Hornsgatan låg en "fotobutik" som erbjöd "aurafotografering". Kanske något att satsa på i dag för en del av dagens svårt proletariserade fotografer som kanske har svårt att få ihop till gröten.

Under 70-talet hårdnar kampen om bostäderna och rivningarna

Nåväl, under 70-talet och framförallt 70-talets slut hårdnade kampen om bostäderna och grönområden i Stockholms innerstad. Det blev allt svårare att gå i land med så stora rivningar och projekt som man ägnat sig åt när man rev Klara-kvarteren och bebyggelsen runt nuvarande Sergels Torgs-området och byggde Stockholms Centrum.

Arvet efter Mullvaden

Den mer medialt kända och mer storskaliga ockupationen av kvarteret Mullvaden hade ägt rum bara ca ett halvår tidigare och hade avslutats med en rätt massiv och delvis rätt brutal polisinsats och aktivisterna från det slaget var långtifrån uträknade och hade absolut inte glömt. Senare revs den del av Mullvaden som vetter mot Krukmakargatan medan husen efter Hornsgatan står kvar än idag. Så aktivisterna vann i alla fall en halv seger. Kampen om Mullvaden gick få förbi och många stödde på olika sätt aktivisternas kamp mot avhysningarna och grävskoporna. När kampen om kvarteret Järnet tog fart, så hittade många aktivister som slickat såren efter Mullvaden nya slagfält att samlas på. Ett av dessa råkade hamna på Hornsgatan denna dag som skildrats här och det var kanske inte så konstigt för en del av kvarteret Mullvaden vetter ju även det mot Hornsgatan.

Överdäckningen av Södermälarstrand och ockupationen av Skaraborgsgatan

Vid denna tid fanns fortfarande det gräsliga djupa dike kvar som delade i princip hela norra Södermalm i två delar kvar. När överdäckningen av Söderleden planerades in på 80-talet så planerades även rivningen av de gamla 1700-talshusen efter ledens västra sida vid Skaraborgsgatan (nr 8, 10 och 12) och även där stötte stadsplanerarna och byggföretagen på patrull . Denna gata förbinder S:t Paulsgatan och platsen där Södra Latins Gymnasium ligger. Man demonstrerade även mot de ofta okänsliga renoveringar som gjordes vid denna tid som ofta ledde till höga hyreshöjningar som nästan utan undantag ledde till att de gamla hyresgästerna tvingades flytta längre ut i förorterna. Det var ju precis det trubaduren Olle Adolfsson sjöng om när han skaldade: "va ere för några jävlar som härjar i stan glada som barn med sitt satyg till kran..."

Även jag blev avhyst från en etta i Sibirien på norr men hamnade till slut på Bellmansgatan

Några år innan hade även jag och min dåvarande flickvän blivit avhysta från en etta på Surbrunnsgatan i Sibirien-området på norr. Det skedde dock i mer ordnade former som det brukade ske i alla delar av Stockholm utom på Söder men precis som på många andra ställen så slog man ihop två ettor och gjorde treor av dem. På så sätt försvann en massa små lägenheter lämpliga för studenter och ensamhushåll. Men vi hade tur, för på denna tid fungerade faktiskt Bostadsförmedlingen och vi fick en tvåa istället på Hägerstensåsen med förstahandskontrakt. Skillnaden mot hur det såg ut på Söder och inte minst i Mullvaden var också att vi alla hade rivningskontrakt och att vi inte hade ockuperat våra lägenheter. Den två vi fick bytte vi dock efter kort tid mot varsin lägenhet på Söder när vi flyttade isär. Det var så jag hamnade mer permanent i denna vådligt överreklamerade stadsdel.

Något om utvecklingen på 80-talet i Maria-området och på Bellmansgatan 19 till 23 i synnerhet - Bostadsrättsbildningsepidemin

Att jag befann mig på platsen för demonstration och aktion denna vinterdag 1979 berodde på att jag och min nya flickvän och sedermera blivande fru flyttat ihop efter att vi lätt osannolikt lyckats byta varsin etta mot en helt nyrenoverad trea i ett 1890-talshus på Bellmansgatan 21 1977, där ett annat par just flyttat isär. Så jag bodde bara några hundra meter från platsen där detta utspelades.

När vi så går in i 80-talets första år så händer något oväntat. Några rätt ekonomiskt drivna hyresgäster lyckas sälja in idén att köpa tre fastigheter om sex hus runt en gemensam gård från fastighetsägaren Abacus och bilda en bostadsrättsförening. De var helt euforiska och lyckas faktiskt med sitt uppsåt. Vi var som var fattiga studenter och andra som levde med små medel kände oss verkligt pressade. Vi var dessutom helt emot bostadsrätterna av rent ideologiska skäl men insåg klokt nog att vi inte skulle kunna stoppa projektet. Det fanns alldeles för mycket lättförtjänta pengar i potten. Vi inser också att även om vi skulle tjäna på affären där och då, så kommer detta på sikt att vara ett nollsummespel över tid, då många hade barn. De skulle många tvingas att köpa dyra bostäder i framtiden till sina barn och så har det ju verkligen blivit idag. Det har nog även de drivande i ombildningen insett idag - om de nu fortfarande är i livet. Våra fastigheter var några av de första i området som ombildas. Snart utbryter rena ombildningsepidemin, inte minst i Maria-området och ett av de mest åtråvärda områdena låg just på Hornsgatspuckeln, där en del fastigheter var från 1600-talet.

Hyresgästernas ställning i vår nybildade förening

En mindre grupp hyresgäster ville inte gå med och delar av den kom mycket riktigt inte heller att behandlas särskilt väl av föreningen över tid. Men vi kommer till sist fram till att vi varken vill flytta eller vara hyresgäster till dessa medlemmar som vill bilda föreningen. Det skulle visa sig vara ett bra beslut för på det första mötet höjer en medlem med stark småländsk dialekt upp sin röst och säger ungefär följande: "Hur blir dä mä hyresgesteras hyror? Så blir det först alldeles knäpptyst på mötet innan talaren fortsätter: "Dä bor alldeles för bellet". "Jaa...och?", säger en kvinna i styrelsen och fortsätter: "...Ture, nu var det ju bara några veckor sedan vi själva var hyresgäster!" För oss blev det den första bekräftelsen på att vi nu hamnat i en helt ny situation.

De flesta väljer att gå med men många säljer snabbt för att realisera vinsterna

Att köpa lägenheten var oerhört förmånligt och insatsen som man sade på den tiden var 16 000 kronor, vilket kan låta helt galet billigt idag men det var inte så vi upplevde det då. Vi som var ett par fattiga studenter vid denna tid, tyckte även att 16 000 var en klart oroande stor summa att vara skyldig banken. Vi kom från en annan tid där de flesta inte var vana vid att låna och leva med större skulder. Yngre människor förstår nog inte alls det här idag. Många av de nyblivna bostadsrättsägarna hade annars väldigt bråttom att sälja sina lägenheter och det hade myndigheterna faktiskt förutsett, så man hade infört en "skattetrappa" över om jag inte missminner mig fem år, men trots det så sålde många inom något år. De som sålde i gårdshusen där vi bodde fick ca 275- 280 000 för en tre på ca 68 m2 då. Den prisnivån blev så pass "låg" därför att många tänkte precis likadant och flödade marknaden. När vi som inte hade så bråttom sålde några år senare låg priserna på nära det dubbla och skatterna var dessutom avtrappade betydligt. Förmodligen grämde sig en del av de som varit mest ekonomiskt drivande svårt över detta.  Precis som i många av Stockholms innerstadskvarter är det viss skillnad på gårds- och gatuhus. Det har ofta varit lite finare lägenheter i gatuhusen med dubbla salongsdörrar, flottare stuckatur i taken och betydligt mer påkostade kakelugnar. Kanske även en särskild pigingång. Så gathusens lägenheter var klart dyrare.

Söder gentrifieras alltmer på gott och ont

På ont?

Söder kom att omvandlas starkt på väldigt kort tid och det blev ännu hippare än tidigare att bo på Söder. Särskilt populärt blev det att bo i hus med "karaktär" och det kostade, vilket ledde till befolkningssammansättningen kom att ändras mycket snabbt. Med ett fint ord blev Söder alltmer gentrifierat. Skitiga, nedgångna "knivsöder" tvättades rent från det solkiga, illaluktande och prekära, så att även lägenhetsspekulanter som annars aldrig skulle övervägt stadsdelen kunde trivas.  Den söderkis som "tänkt att på Söder bli få bli gamling, han sitter numera uti Vantörs församling", skaldade Olle Adolfsson så träffande, då han i sin sång beskrev gentrifieringsprocessen. Söderkisen hamnade för det mesta i någon av förorterna tillsammans med andra mindre bemedlade. Ju fattigare, ju längre ut bland grodbladen. (Vantör innefattar f.ö. Årsta och en del andra områden söder om söder. Idag skulle det nog ansetts som rena klippet i jämförelse med Brandbergen, Grantorp/Flemmingsberg eller Jordbro)

Mycket av Söders lokalfärg har ju försvunnit med dess tidigare tidigare invånare och in har folk flyttat som betalt galet mycket pengar för sina lägenheter. Med det följer vissa krav på ytterligare "städning" av det man stör sig på och idag handlar det bl.a. om Mosebacke och andra platser där nattlivet med musik och folkrörelser fortfarande finns kvar. En hel del välkända musiketablissemang och klubbar har fått stänga de senaste 10 åren av olika skäl och en del är idag allvarligt oroliga för Stockholms framtida musik- och kulturliv.

Joachim Rosenquist har analyserat gentrifieringen förtjänstfullt

https://www.yimby.se/2016/03/kronika-vacker-dod-stad._3780.html

"Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder)."

På gott då? … ja behövde inte Stockholms nedgångna miljöer ändå åtgärdas? .. eller var det inte så farligt och kunde vara som det var?

Under 60-70-talen så levde fortfarande många på Söder med utedass och vedeldning som enda värmekälla. Jag minns min mors gamla faster som också bodde på Bellmansgatan nära det hus Micke Blomqvist i Stig Larsson trilogin med Lisbeth Salander levde i. Det var inte kul för en gammal sjuk kvinna på den tiden och många levde under liknande villkor.

Söder hade ett antal misärcentra på denna tid. Mariatorget med sitt knark, Björns Trädgård och Slussen med sina fyllon. Hornstull och andra ställen med sina Öl-fik som drog till sig det prekära folklivet dag som natt. Vid sidan av detta så var det hamnarna med alla gamla pråmar och halvvrak till båtar. Södermälarstrand, Årstaviken och inte minst Hammarbyhamnen där även jag som minderårig handlade billig smuggelsprit på polska, östtyska och engelska båtar. Jag har aldrig varken förr eller senare sett så mycket sprit nere i lastrummens avrinningstrummor.

Långholmsgatan Hornstull - några smakprov på den sociala misär man kunde få uppleva vid den tiden

Jag har bott på tre olika ställen på Söder och allra värst var det på Långholmsgatan nere vid Hornstull. Det jag än idag kommer ihåg från den vältrafikerade gatan där all trafik till och från Västerbron passerar är två episoder:

- Jag kommer hem från jobbet och en barndomskompis kommer på cykel och stannar när han ser mig. Vi står och pratar när han säger: "men vafan, kolla!", och pekar mot en garagenedfart på andra sidan vägen. Ur den kommer en starkt påverkad kvinna just  upp med underbyxorna långt ner på låren. Hon har just bajsat klart där nere med stöd av garageporten. Hon har just upptäckt att hon saknar något att torka sig med, så hon viftar mot de förbipasserande och skriker: "Ere ingen som har lite papper?"

- Vid ett annat tillfälle kommer jag ut ur min port och ska gå till Tunnelbanan vid Hornstull och när jag ska passera det gamla Öl-fiket "Tjoget" så har just ett av de stora fönstren slagits ut efter ett slagsmål som just skett. Glas ligger på trottoaren och en kille, som just fått en ordentlig "vinge" som det hette på den tiden, sitter i glaset med halvt neddragna byxor och hasar runt för att komma upp. Någon lånar honom en hjälpande hand till sist så att han kan resa sig. Det var som att kolla Ronny eller Ragge i baken. Så det kanske inte är något att sörja att Öl-fiken försvann av rent sociala skäl men jag måste säga att jag saknar att det inte längre går att få en äggmacka med ansjovis på grovt bröd någonstans i stan numera. Nu serveras mest focaccia, brownies, smothies och möjligen någon äcklig kvargdricka eller något annat helt oätbart i grannskapet, efter att även Hornstull fått sin välbehövliga ansiktslyftning.

Gentrifieringen i vår dåvarande förening på Bellmansgatan 19-23

Även i våra hus hade befolkningsprofilen ändrats starkt efter renovering och ombildningen och här bodde nu fem välkända journalister, bl.a. DN:s dåvarande högprofilerade popmusik recensent Per Mortensen och en av DN:s korrespondenter Nils Erik Ekstrand. Willy och Margareta Silberstein samt Camilla Lundberg idag välkänd musikkritiker som skriver för Expressen och DN bl.a.  De övriga var företagare, fotografer, läkare, flera tandläkare och övrigt folk med välbetalda jobb. Men det fanns även några betydligt fattigare familjer som då ännu inte trängts ut bl.a. några ensamboende rätt alkoholiserade män. En av dessa, en finne, försvann efter ett tag helt spårlöst och efter en utredning som mynnade i att man inte hittade några anhöriga eller eventuella arvingar, så tillföll den hyreslägenheten till sist föreningen. Föreningen gjorde rena "klippet" när den såldes och för de pengarna byttes flera av taken ut som ABACUS av någon anledning avstått från att åtgärda, utan att medlemmarna behövde belastas med en krona i avgiftshöjning. Ja så kunde det också gå när de välbeställda i stan gjorde ännu ett klipp.

Vad hände sedan?

Trots att Sverige inte varit med i kriget så såg det nästan ut så efter att man rivit klart i centrala Stockholm. Jag kommer själv ihåg hur man fick gå på provisoriska spångar på 50-talet över det enorma hål man skapat i Stockholmsåsen, där Hötorgsskraporna sedan skulle stå. De delar av Klara-kvarteren som var kvar revs när jag själv var tonåring på 60-talet och vi var mycket på "Gamla Bro" som låg i en av rivningsfastigheterna på Gamla Brogatan (tvärgata till Drottninggatan). Lite senare rev man även kvarteren på Hamngatan ner mot Kungsträdgården, där nu Gallerian ligger. Där var det länge bara ett jättehål i stadsbilden då man hade svårt att komma igång med bygget. Tage Danielsson skaldade bl.a. "Det är inte mycket man diktar ihop i en grop".

Många stockholmare var chockade över resultatet och någonstans där började kampen på allvar mot rivningarna. Den s.k.  Almstriden 1971 blev stenhård och kom att bli en verklig väckarklocka för politikerna. Trots en rätt brutal konfrontation med en delvis beriden kravallpolis lyckades aktivisterna hindra myndigheternas utsända arbetare att  såga ner dessa gamla ekar genom att barrikadera sig uppe i träden. Almarna står än idag som en bukett runt Kungsträdgårdens populära sommarcafé och den planerade nedgången till Tunnelbanan fick ritas om och flyttas till annan plats. Möjligen spelade det även en viss roll att några aktivister sprängde någon dynamitgubbe som ett allvarligt hot mitt emot Slottet.

Under 80- och 90-talen ökade sedan medvetenheten i samhället kring kulturmiljöfrågorna bl.a. p.g.a. att allt fler kulturpersonligheter ökade trycket på politikerna. Man insåg även kulturmiljöns stora betydelse både för invånare och turister. Stadsmuseet och stadsantikvarien samt museets Kulturmiljöenhet fick en viktig roll att spela i det praktiska arbetet kring hur stadens förändring bäst skulle kunna harmonieras med de befintliga kulturhistoriska värdena. Idag har muséet tagit fram en s.k. Kulturmiljökarta som visar en överskådlig klassning av bebyggelsens kulturhistoriska värde. Det har skett efter omfattande inventeringar av varenda hus i innerstaden. Den kartan är en viktig vägledning för fastighetsägarna och stadens bostadsrättsföreningar. 

Att många av de där "fina" gamla husen "med karaktär" på Söder faktiskt finns kvar än idag kan vi tacka alla dessa 70- och 80-talsaktivister för. Undrar hur många som ägnar dem en uppskattande tanke idag. Så mitt lilla "tidsdokument" kan ni se som en senkommen hyllning från mig till alla dessa.

Videolänkar kring ockupationen Av Mullvaden och Järnet:

https://www.youtube.com/watch?v=jYdLmYcxhJs

https://www.oppetarkiv.se/video/19380047/mullvaden-inifran

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir