Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Eftersom jag tycker att all efterbehandling i RAW-konverterare i princip innebär en möjlighet till obegränsad förändring och att den inte kan verifieras utan en RAW-bild, så kan ni anse samtliga mina bilder som manipulerade. Mina bruntonade reprofotade dian är det absolut enligt Fotosidans definition och jag klonar gärna bort saker i mina bilder som jag inte vill ha där. Sten-Åke Sändh

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

Translate into Google English:

Sten-Åke Sändh - Stenis Photoblog - The photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978", låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978. Bilderna i den portfolion kan nås via första bildlänken nedan.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/afghanistan-1972-manniskor-och-miljoer-innan-2.htm

Portfoliobilder från 1972 (66 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir".

Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Vår väg till Afghanistan 1978 och föraningar om revolutionen i Iran 1979
Jag och min fru som då gjorde vår första långresa tillsammans kom först via båt till Finland och via tåg vidare till Moskva, i dåvarande Sovjetunionen, över Karelen. Vi flög sedan till Azerbajdzjanska Sovjetrepublikens huvudstad Baku. Därifrån åkte vi båt över Kaspiska Havet till dåvarande Bandar Pahlevi i norra Iran. Vi märkte att allt inte stod helt rätt till i Iran heller, då vi åkte vidare mot den heliga staden Mashhad i östra Iran, i en buss full med resenärer som bad unisont till bandspelarband med Ayatollah Komeinis tal, samtidigt som en passagerare låg bakom oss i bussens mittgång och hostade upp sina TBC-sjuka lungor i en hink. Klasskillnaderna var enorma och å ena sidan rörde sig överklasskvinnorna sig ute på sten i Teheran i kläder som om de skulle på bal mitt på dagen och vid en av restarangerna på vägen till Mashad, så nekades en blåtatuerad fattig gammal blind kvinna att få låna toaletten på restaurangen. Istället fick konduktören på bussen hjälpa henne in i ett litet skumt kyffe där de fattiga förväntades förrätta sina behov. Hon var ju blind så han såg till att hon slapp ställa sig i all avföring som låg i högar över hela golvet. Det var helt fasansfullt. Jag har inte sett någon värre toalett i hela världen - och jag har sett många usla toaletter i mitt liv.

Vi blev ögonvittnen till starten på Saur-revolutionen

Vi blev av en ren slump ögonvittnen till den kommunistiska statskuppen som genomfördes den 27 april 1978 och de första dagarna av den kommunistiska revolution som följde på det. En revolution som kom att för alltid helt förändra landet. Saur är persiska för April månad. Den här bakgrunden och portfolion kan med fördel läsas efter min första blogg från 1972 ovan. Bildlänken nedan pekar på den portfolio där bilderna jag tog i samband revolutionen och vår fortsatta resa till Kashmir i Indien 1978 ligger. Kashmir har nämligen en koppling till Afghanistan och dess Kuchi-nomader som varje år vandrat dit under evinnerliga tider för att säkra sommarbetet för sin boskap.

Revolution och motstånd en bakgrund

I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978" (se nedan), låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978 och tiden efter denna som i grunden kom att ändra mycket. Det var då det traditionella Afghanistan samlade sig till motvärn mot vad många uppfattade som påtvingade och alltför snabba och okänsliga förändringar genomförda både av inre och yttre krafter. De krafter som kom utifrån kom att bryta grovt mot de villkor som gällt under lång tid för ett vänligt mottagande av till- och genomresande. Jag upprepar vad Jan Myrdal skrev om Afghanistan och afghanerna i "Resa i Afghanistan" 1960:

"Ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet." Efter Saur-revolutionen 1978 blev det snabbt slut med det.

Revolutionsdagen 27 april 1978
Jag och min fru, blev tillsammans med ett danskt par vi lärt känna i Kabul, av en ren tillfällighet ögonvittnen till när Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) (som var ett kommunistiskt parti) genomförde maktövertagandet i Kabul. Vi hade bara fått en veckas visum till Afghanistan när vi sökte det i Tehran och det officiella skälet till detta var att det skulle hållas en konferens i Kabul för världens icke-allierade stater påföljande vecka. Det skulle visa sig att det blev i kortaste laget.

Bilderna jag tagit i denna portfolio har aldrig publicerats officiellt, utan bara visats tidigare för mina elever och vänner och de visar läget både minuterna före skjutandet började och ett par dagar senare när vi åter kunde gå ut i staden och studera förödelsen. Portfolion innehåller även en del bilder av de afghanska nomader som vi ett antal veckor senare stötte på i igen i byn Guptuganga i Kashmir Indien. De tillhörde de som kom att påverkas mest av utvecklingen eftersom den nya kommunistiska regeringen rätt snabbt kom att stänga gränserna för dem. De släpptes helt enkelt inte in i landet igen under en period och det skapade självfallet stora problem för dem.

Bakgrund - missväxt, svält och en otillräcklig repressiv regering
I den föregående portfolion från 1972 nämnde jag att Afghanistan haft ett antal år av missväxt (1970-1972) och att landet plågats svårt av detta. Många svalt helt enkelt ihjäl i landets mer avlägsna och fattiga provinser. Motsättningar mellan olika folkgrupper ökade. Det blev så pass oroligt även i städerna att den regerande kungen helt enkelt avsattes av sin svåger Muhammed Daod i juli 1973, när kungen var i Italien för vård. Daod lovade en hel räcka reformer (över 30 stycken) men inte mycket hände annat än att repressionen ökade. Över en miljon afghaner gick i landsflykt till persiska viken och Iran i en första våg. Många fick jobb på oljefälten i Iran efter att oljekrisen drivit upp priset på olja och landet behövde billig arbetskraft till oljeindustrin.

Det sovjetiska inflytandet - utbildning, handel, vapen och ideologi
Afghanistan hade länge tagit emot hjälp både från öst och väst under många år, men ryssarna var de som hade odlat de bästa och djupaste relationerna med afghanerna och de gick tillbaka ända sedan 1800-talet och längre genom den ömsesidiga handeln. Ryssarna köpte råvaror och skickade enkla uppskattade industriprodukter i andra riktningen i utbyte. Den ganska stora krigsmakten (på upp till 100 000 man) var utrustad med ryska vapen och samtidigt hade det Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) ända sedan 60-talet organiserat en stor del av krigsmaktens soldater. Med de sovjetiska vapnen kom även ideologi, ett faktum som fick vågskålen att tippa över. USA hade sedan länge i praktiken accepterat att Afghanistan tillhörde den sovjetiska sfären.

Utlösande faktorn och en arresteringsvåg riktad mot PDPA-folk
Egentligen startade revolutionen redan den 18 april med ett politiskt mord, även om det kanske inte var helt uppenbart då. Daouds polis mördade poeten, läraren och kommunisten Mir Akhbar Khaibar. Begravningen blev en politisk manifestation som skrämde vettet ur regeringen. Det fanns de som påstod att Khaibar mördats av sina egna, för att trigga igång hela händelseförloppet, men det har vad jag vet aldrig klarlagts hur det var med det. President Muhammad Daoud svarade emellertid med att arrestera alla i ledningen för PDPA (Peoples Democratic Party of Afghanistan) man fick tag på natten mellan 24:e och 25:e april, bl.a. Noor Muhammad Taraki (partiets ledare) och Babrak Karmal (som senare skulle utvecklas till Sovjets man när ryssarna gick in i landet vid årsskiftet 1979/80 när allt höll på att gå överstyr för partiet). PDAP och Sovjet hade innan slutit ett "vänskapsavtal" med varann och av det skälet hävdade parterna att det inte var fråga om en Sovjetisk invasion utan att Sovjet var där på inbjudan av Afghanistan. Genom detta kunde man runda de "krigslagar" som annars skulle ha gällt här som i alla andra typer av krig och "invasioner".

Arresteringarna blir startskottet för att aktivera en väl förberedd plan
Man lyckades dock inte få tag på hela partiledningen i tid och den tredje huvudspelaren i partiet Hafizullah Amin (flygvapenchef) lyckades få ut ett meddelande till sina lojala partimedlemmar när han arresterades, med budskap om att omedelbart dra igång den väl förberedda kuppen på morgonen dagen efter, d.v.s. 27 april. Så delar av ledningen som ännu var på fri fot kunde starta genomförandet av kuppen som planerat och gå till motaktion genom att aktivera sina sympatisörer i stadens militärförläggningar för att snabbt kunna ta över dessa. Detta blev själva startskottet för statskuppen, vars nästa steg blev att arrestera Daod och hans regering som lämpligt nog satt samlad för att genomföra ytterligare åtgärder mot kommunisterna.

På förmiddagen hade redan landets regering satts ur spel och arresterats. Militärflygfältet i Bagram säkrades och när vi gick ner till staden vid 11 till 11.30 -tiden för att lägga på några vykort. Då märkte vi att det skedde stora truppförflyttningar i staden och det rangerades ut mängder med stridsvagnar (sägs ha varit ca 250 stycken) som sedan posterades ut på strategiskt viktiga platser. I övrigt var det fortfarande lugnt och fridfullt i staden. Det beräknas att kuppmakarna hade tillgång till så många som 30 000 vältränade och välmotiverade trupper (en knapp tredjedel av landets försvarsstyrka), enligt Charpentier.

Första skotten mot ministerierna startar de fullskaliga striderna och vi hamnar mitt i dessa
Det finns en stor rondell i centrala Kabul, platsen heter Pashtunistan Square efter den största av landets folkstammar och runt den låg många av landets viktigaste ministerier. När vi gick för att posta några brev hos PTT (post-, telegraf- och telegramkontoret) som också låg vid rondellen, förstod vi lika lite som lokalbefolkningen som iakttog allt vid rondellen vad som verkligen var på gång. Det stod åtminstone sex sju T-55 stridsvagnar runt rondellen och på påfartsvägarna till denna, vad vi själva kunde se. PTT var stängt och en vakt med Kalasjnikov viftade bort oss och uppmanade oss att gå vidare. Så efter att ha tagit de första bilderna vid rondellen, så gick vi till den populära Khyber Restaurant, som låg lite längre bort efter rondellen, för att äta lunch. Mängder av folk stod runt stridsvagnarna vid rondellen och pratade med soldaterna.

Just när vi beställt mat börjar först skjutandet med handeldvapen. Vi visste att det var oroligt inte minst i Kabul p.g.a. mordet tidigare på poeten Khaibar, men intalade oss att det nog bara var lösa skott man sköt med för att skrämma folk till passivitet. Det självbedrägeriet funkade inte ens fem tio minuter för strax kom det in chockat folk från gatan in till restaurangen (bl.a. några skottar), helt vita i ansiktet och skrek att det låg fullt med döda och sårade på rondellen, som nu tömts helt på folk. Då började personalen i restaurangen att samla ihop pengarna i kassan.

Tung beskjutning med T55-stridsvagnar ca klockan 12 utanför Khyber Restaurang
Några minuter efter det, ungefär alldeles efter 12-slaget, så började den tunga beskjutningen av ministerierna (bl.a. försvarsministeriet) med stridsvagnskanonerna och den som var allra först ut, var just den stridsvagn som stod bara ca 10 meter rakt framför Khyber Restaurangs fönster, där vi satt. Dånet från en stridsvagnskanon är omskakande även om man är beredd på det men fullständigt chockerande när man inte är det och alla fönster blåstes in i restaurangen på ett ögonblick när fönster och restaurangfasad träffades av tryckvågen från stridsvagnen. Hade det inte varit för de breda persiennerna i aluminiumprofil som styrde det mesta av glassplittret upp i taket, så hade vi nog blivit blinda allihop av glasmolnet som kom in i restaurangen.

Vi hamnar vid nästa hotspot som är radiostationen och kan ej komma ner till vårt hotell
Vi lämnade restaurangen efter viss tvekan genom en bakdörr i restaurangköket där en grupp svårt chockade kvinnor låg på golvet och bara skrek i ren panik. Då insåg vi att vi befann oss mitt i det blivande slagfältet och måste ut. Ministerierna var det första man angrep. Det stod en grupp soldater utanför som viftade iväg oss energiskt och uppmanade oss att sticka så fort vi bara kunde. Vi fortsatte i regnet som just börjat, uppför en av Kabuls kullar och blev leriga långt upp på benen allihop, jag, min fru och de två danskar vi lärt känna. Vi pustade ut lite och ett tag var det nästan lugnt igen men vi upptäckte rätt snart att vi kommit rakt ner på nästa slagfält, när vi gick ner för kullens baksida – det vid radiostationen, vilken togs senare mot kvällen. Vi fick dock snabbt tag på en svarttaxi som vi bad köra oss ner till vårt hotell i Shar-e-Naw (den nya stadsdelen) men vi kunde inte komma ner dit, eftersom det låg folk på taken och sköt med granatkastare bredvid vårt hotell.

Vi kom till slut fram till hotell Interkontinental
Chauffören körde oss då ut till lyxhotellet Interkontinental som låg i utkanten av staden men när vi kom dit vägrade man först att släppa förbi vår chaufför. Vägen upp till själva hotellet var belägrad av kuppmakarnas stridsvagnar och skyttefordon. De ändrade dock helt attityd när de såg oss. Till skillnad från idag så gjorde dessa soldater faktiskt vad de kunde för att skydda turister och främlingar och jag är tacksam för det än idag. Vi möte inget annat än vänlighet och hjälpsamhet trots situationen vi alla befann oss i. Man gjorde vad man kunde för att skydda turisterna.

Till slut släppte de upp oss till hotellet och men snart blev det slut på friden då raketbestyckade attackplan från Bagram-basen började flyga och de rundade precis hotellet i en halvbåge innan de sköt sina raketer mot sina mål nere i centrala Kabul. Vi kunde inte göra annat än att sitta på första parkett vid hotellets panoramafönster och pricka av vad som flög i luften där nere. Det var verkligen en bisarr känsla.

En engelsman som också bevittnade skådespelet undslapp sig, som bara britter kan: ”I don´t like the thought of those afghan guys winging about up there.” Ett gäng förvirrade FIFA (Federation of International Football Association)-representanter kom ner i baren i kortbyxor och sade att de tyckt det varit lite konstigt att en del av deras afghanska fotbollskillar dykt upp i uniformer istället för i fotbollskläder på förmiddagen.

Daouds död meddelas i radion nästa morgon - lugnt i Kabul
Vi förstod till sist att övertagandet lyckats när vi lyssnade till en radiosändning i baren där man kort meddelade att president Daod var död. Kyparen gick då direkt och tog ner porträttet i baren med Daoud, öppnade bakstycket och tog ut bilden, knycklade ihop den och kastade den i papperskorgen. Sedan hängde han upp den tomma ramen igen i väntan på nästa bild. Mer symboliskt kunde det knappast varit. I västpressen talades enligt Charpentier om blodbad med 10 000 och fler dödade och kuppmakarna meddelade att det var 78. Antalet stupade enligt Charpentier var betydligt färre och borde landa på några tusen.

Väntan på att vägen till Pakistan säkras och utfarten via Jalalabad och Kabul Gorge
Dagen efter hade kuppmakarna säkrat staden och lugn rådde. En del av mina bilder i portfolion togs då när vi gick ner i staden igen. Däremot så fick vi vänta några dagar på vårt lilla "lopphotell" tills vägen till Jalalabad och Pakistan var säkrad genom den strategiskt viktiga Kabul Gorge. Vi hade turen att få åka med danska reseföretaget Rainbow Travels buss som var full med danska hippies från Kristiania. När vi kom förbi Jalalabad så passerade vi en del utbrända stridsvagnsvrak som delvis blockerade vägen. Sista biten mot gränsen genom Khyberpasset, så kastade folk mängder av sten på bussen, vilket var ganska oroande. När vi så når gränsen så hade våra visum gått ut och gränspolisen hotade med att skicka oss tillbaka allihop om de inte fick pengar. Vi tvingades betalade 10 U$ var och var glada ändå att vi klarat oss ut helskinnade. Om vi inte gjorde det hotade man att skicka tillbaka oss till Kabul igen. Vi kom till slut igenom gränsen och fortsatte som planerat via Pakistan och Punjab i Indien till Kashmir. Där träffade vi på de långväga vandrande Kuchi-nomader som vandrat ända från Afghanistan till Kashmir. Det kändes rätt förunderligt att möta afghanska pashtuner där.

Sovjet går in vid årsskiftet 1979/80 - revolutionen hotar att helt gå överstyr

Ledningen för partiet hade mördat en del av den gamla byråkratin och satt andra i husarrest, men kunde sedan inte hålla sams sinsemellan och först mördas Taraki mördas av Amin. Ryssarna går inte bara in för att rädda partiet utan även av rädsla för att Afghanistan ska gå samma väg som Iran gjort samma år. Rädsla fanns även för att utvecklingen vid Sovjetunionens södra gräns skulle spilla in över gränsen till de närmast liggande sovjetdelrepublikerna. Det ledde direkt till massiva internationella protester och mobilisering av den afghanska mujaheddin som tog till vapen mot både regering och ryssar.

1979/80 precis vid årsskiftet gick Sovjetunionen in i Afghanistan när kommunistpartiet helt höll på att tappa greppet. Bland annat hade iranska vapen kommit på driven i västra Afghanistan och uppror skett i Herat där både ryssar och den tidigare dominerande Khalk-fraktionens folk i PDPA mördats. Babrak Karmal den tredje maktspelaren i partiet som kommit tillbaka hem efter en sejour som ambassadör och landsflyktig och som tillhörde den tidigare delvis utrensade partifraktionen Parcham (betyder "flaggan") kunde med ryssarnas hjälp ta makten. Hafizullah Amin som blivit alltmer av en brutal belastning för revolutionen och Sovjet mördades.

Sovjet ville bl.a. säkra att den nu alltmer impopulära kommunistiska regeringen inte föll. Den kommunistiska regeringen hade verkligen försökt att snabbt få till stånd ett antal av de reformer redan Daoud listat, skillnaden var bara att kommunisterna verkligen genomförde en del av reformerna och en del av förändringarna uppskattades inte av alla. De inte bara försökte att snabbt reformera jordbruk och utbildning utan satte även landet flickor i skola. På toppen av det bytte man ut den gamla flaggan och det fick mullorna att rasa eftersom den var helt röd och saknade det gröna fält som symboliserade Islam. Viktigt var också att jordreformen nu på allvar utmanade jordägarna och odlingarna av opium. Flera hundratusen av landets jordlösa (75% av befolkningen) hade snabbt fått jord tilldelad.

Hemma igen och på möte med de svenska moskvakommunisterna och Arvid Rundberg (Arbetarpartiet Kommunisterna)
I november 1982 var jag på ett föredrag som författaren Arvid Rundberg höll i föreningen Sverige-Sovjetunionens lokaler efter att ha kommit hem från en resa till Kabul där han varit för att delta i en konferens med världspressrådet. Jag har anteckningarna kvar från föredraget och efteråt fick jag samma känsla som när Jan Myrdal kom hem från Kampuchea och berättade om röda khmerernas ”framsteg”.

Mats Lundegård på DN rapporterade om mötet 25/11 1982. Hans rapport från mötet anslöt väl ganska väl ganska till vad om står att läsa om Rundberg på Wikipedia:

”Rundberg har varit aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen och styrelseledamot i den sovjetvänliga Svenska Fredskommittén. Efter Sovjets invasion av Afghanistan hävdade han att "ett entydigt fördömande av Sovjetunionens 'invasion' (är) att backa upp den av USA dirigerade kontrarevolutionen, att bortse från faktiska ekonomiska och sociala förhållanden i Afghanistan, att vända det afghanska folkets befrielsekamp ryggen." Efter ett besök i Afghanistan påstod han att gerillan bara består av "c:a 2000 ligor av terrorister" som mördar skolbarn, läkare och mullor. "Det är bara när det är fråga om någon större gränsövergång som Sovjet hjälper till."”

Lundegårds rubrik på artikeln löd: ”Författaren som bara såg elva ryssar”

Det nio år långa kriget mot Sovjetunionen börjar - kostar 1,5 miljoner afghaner livet
Det finns en fin reportagebok på svenska som behandlar just kriget mot Sovjet som heter "Pansjir - Fem tigrars dal" av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren. Väldigt mycket intressanta bilder från Pansjir-dalen. Kriget mot Sovjet som varade i nio år kostade 1,5 miljoner afghaner livet. Minst fem miljoner lämnade landet. Iran och Pakistan tog emot de flesta och i de flyktinglägren i Pakistan radikaliserades många. Under kriget mot Sovjetunionen som ju inträffade under "Kalla Kriget" gjorde USA vad man kunde för att utbilda och stödja Mujaheddin i deras krig mot ryssarna även med vapen. Gerillan fick hjälp av en delvis ohelig allians mellan USA, Saudia, Pakistan och Kina bl.a. samt frivilliga från andra muslimska länder.

USA tränade Mujaheddin-gerillan i terror och sabotage -

den kunskapens största spin-off blev den moderna terrorn

De kunskaper i terror och sabotage Mujaheddin och frivilliga från andra muslimska länder fick under denna tid har förvaltats väl och sedan vänts mot både amerikaner och européer, både i deras hemländer och i Mellan Östern och Afghanistan. Både USA och resten av västvärlden lever nu i ett lågintensivt krig med islamistisk terrorism. Det är inte för mycket att säga att "terrorismen" är en av de "spin-offs" som krigen i Afghanistan givit och som fick sin start med de händelser som började där på Pashtunistan Square utanför Khyber Restaurant. De som är intresserade kan också läsa historien om terrorismens utveckling som senare ledde till attackerna mot New York 11 september 2001, i den utmärkta Al – Quaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.

Efter Sovjets uttåg 1989 - fullskaligt inbördeskrig och 11 september
Efter att USA börjat förse Mujaheddin-gerillan med effektiva Stinger-robotar så insåg Gorbatjov och den sovjetiska militärledningen att det var slut på deras helikoptrars dominerande ställning i luftrummet. De insåg att kriget inte kunde vinnas militärt. 1988 inleds fredssamtal med Mujaheddin och de sista sovjetiska soldaterna lämnar Afghanistan under februari 1989. Maktvacuum uppstår och total destabilisering. 1989 utbryter snart ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika krigsherrar och i princip gick fronten mellan pashtunerna och folken i norr som samlades i den s.k. Norra Alliansen med det näst största folket tadzjikerna som tyngdpunkt. Den tadzjikiske krigsherren och krigshjälten Ahmad Shah Massoud åtnjöt stort förtroende och hans insatser i försvaret av Pansjirdalen (norr om Kabul) som ryssarna aldrig lyckades inta trots insatser av 10 000-tals soldater, hundratals stridsvagnar, attackflygplan och helikoptrar, var en stor orsak till att Sovjetunionen till slut kunde demoraliseras och besegras.

Kabul skjuts sönder och samman under detta krig med stort lidande som följd.

Efter inbördeskrig och explosion av korruptionen var manegen krattad för Talibanerna. Talibanernas brutala framfart väckte dock världssamfundet och det faktum att Al-Qaida etablerat sig i Afghanistan under skydd av talibanerna fick USA som förklarat krig mot terrorismen i allmänhet och Al-Qaida efter 11 september, att engagera sig mer igen. Ahmadshah Massoud hade i ett tal kort innan attentatet i New York varnat för vad som planerades, men han blev mördad bara två dagar innan 11 septemberdåden.

Talibanerna störtas 2001
Talibanregimen störtas 2001 och Al-Quaida drivs ut ur landet tillsammans med ledarna Zawahiri och Bin-Laden. ISAF (International Security Assistance Force) med FN-mandat placeras ut 2002 men tyvärr lyckas man inte skapa trygghet i landet trots stora insatser av både IAF och USA:s trupper och där står vi fortfarande. Ofta drabbas en civilbefolkning som kommit hårt i kläm mellan utländska trupper och talibanerna som hela tiden verkar vinna mark. Så frågan är ju nu om det verkligen går att vinna ett krig mot en fiende som har ett evigt tidsperspektiv. "Ni har klockorna men vi har tiden”, är ett talesätt som väl bekräftar den inställningen. Lawrence som skrev boken "Al-Qaida och vägen till 11 september" hade kunnat tillägga att man har Koranen också. Även Koranens texter är ju skrivna med ett evigt perspektiv.

De senaste åren
1 mars 2018 gick det ut på nyheterna i radio P1 att Afghanistans regering tydligen erkänt talibanerna som en politisk part i landet och det är väl svårt att göra något annat när nu samma talibaner och regeringen i praktiken faktiskt har delad vårdnad om landet. Motkravet från regeringen var tydligen att talibanerna skulle erkänna den sittande regeringen och parlamentet. Frågan är väl om styrkeförhållanden och förhandlingsläge är sådant att talibanerna kommer nöja sig med det. Under 2019 har vi fortsatt matats med rapporter om nya svåra massiva sprängningar i Afghanistan och det är fortfarande ingen verklig fred i sikte.

Talibanerna kontrollerar nu det mesta av landsbygden och regeringen med hjälp av amerikanerna främst några få av de större städerna och vägarna mellan dem.

Även Lasse Bengtsson som entusiastiskt berättat om de framsteg som skett i Svenska Afghanistankommitténs regi med de utbildningssatsningar som gjorts inte minst för kvinnor, tvingades också konstatera att även den skola man byggt för utbildning av barnmorskor och som man varit så stolta över, sprängdes av en av dessa självmordsbombare för några år sedan. Turligt nog dog inga av de mödosamt utbildade unga barnmorskorna.

Inte bara talibanerna utan även IS-K (Khorasan)

Inget slut ses på självmordsbombsattentaten och DN rapporterade 29 augusti 2019 om ett dåd riktat mot den hazariska minoriteten där 92 människor dog och hundratals skadades när ca 1200 människor samlats för att fira ett bröllop. IS som i vanlig ordning snabbt omgrupperat efter att kalifatet i Syrien krossats riktar sig främst mot de som är shiiter och de som man ser som samarbetsmän.

Nästan på dagen två år senare den 30 augusti 2021 lämnar USA Afghanistan

Tjugo år efter att USA gick in i Afghanistan som ett svar på Al-Quaidas attack mot tvillingtornen i New York och i ett försök att slå ut Al-Quaidas bas i Afghanistan, så lämnade USA:s sista flygtransport Kabuls flygplats den 30/8, en dag innan 31/8 som var den deadline man förhandlat fram med talibanerna. Man flög ut över 100 000 människor i en luftbro, men fortfarande var 200 amerikaner kvar som inte kom ut den vägen.

Under dessa tjugo år spenderade USA 20 000 miljarder kronor senare (2 biljoner dollar) på framförallt en oändligt kostsam militärkampanj men också på bistånd för att transformera detta djupt konservativa och religiösa i grunden feodala klan- och stamsamhälle till någon form av demokrati. Detta misslyckades i grunden då man saknade stöd hos denna djupt konservativa befolkning som fortfarande till hälften fortfarande är analfabeter från en landsbygd som på många sätt fortfarande lever under rent medeltida förhållanden. Det är denna befolkning som är talibanernas bas.

USA vann snabbt kriget mot talibanerna första gången de kom till makten efter inbördeskriget men de lyckades aldrig vinna freden. Det enda man lyckades med, var att rent tillfälligt bygga en urban korrumperad västerländskt inspirerad elit, men när talibanerna ökade trycket i sin offensiv under sommaren sista månad, visade sig denna västerländska kulturfernissa vara ytterst tunn och flyktig. Bara en vecka efter övertagandet bytte eliterna fot eller flydde och kvinnorna försvann alla från gatorna och fann sig åter tillbaka i burkor och chaderis. Den 300 000 man starka regeringsarmen dunstade snabbare än aceton i solsken när de fattat att de inte skulle få betalt längre. Istället tog sig en del av främst de kirghiziska soldaterna till Pansjir-dalen där ett nytt motstånd formerar sig

Glöm inte hur det gick tidigare

Talibanerna har stora och snabbt växande problem för nu har de ansvaret för att få igång samhällsfunktionerna igen och de är i skriande behov av kunnigt folk från de gamla eliterna som kan få hjulen att snurra igen. Redan nu svälter folk, ekonomiskt kaos råder med bl.a. stängda banker och snart står den obarmhärtiga afghanska vintern för dörren. Under 70-talets första år rådde svält och missväxt och i grunden var det den dåvarande regeringens usla hantering av den som bäddade för först störtandet av kungariket och sedan för den kommunistiska kuppen 1978. De dåvarande regeringarna svarade på 70-talets protester med ökad repression och risken är överhängande att talibanerna, precis som kommunisterna på 70-talets slut kommer svara på precis samma sätt när "smekmånaden" är över med de nu vältaligt kompromissvilliga talibanerna som nu säger exakt det världen vill höra.

Facit

Lasse Bengtsson uppger att 1,5 miljoner Afghaner dog under den sovjetiska ockupationens 9 år. Hur många som dött i våldet efter 1989 då ryssarna åkte hem har jag inte sett några siffror på själv men det är över 40 år sedan revolutionen 1978 startade allt och striderna fortsätter alltjämt och det verkar långt från en stabil och hållbar fred.

Jag tänker osökt även på ett annat land - Etiopien - som även detta fick hjälp av ryssarna att etablera och säkra en kommunistisk regim. Det finns en hel del likheter mellan utvecklingen i dessa länder trots att de är väldigt kulturellt olika, bl.a. så triggades även där denna destruktiva utveckling igång av en minst lika svår svältkatastrof under exakt samma period på 70-talet som även där ledde till att en rojalistisk maktperiod tog abrupt slut. I Etiopien som Afghanistan drabbades folket hårt av "den röda terrorn" som följde på en kort tids smekmånad, då båda regimerna möttes av positiva förväntningar. Även jag hade förhoppningar på en utveckling som så väl behövdes. Det sovjetiska ingripande kom att orsaka gränslöst lidande i båda länderna och förvärrat den situation markant som redan var förfärlig.

Ta gärna del av den fotoberättelse i min blogg som handlar om detta:

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Det+marxist-leninistiska+Etiopien+1986+-+ett+politiskt%2C+kulturellt+och

Sambandet mellan revolutionen och de afghanska flyktingarna i Sverige

När vi sedan kom hem efter några månader i Punjab och Kashmir i Indien läste vi om att många av nomaderna fastnat i Pakistan när Afghanistans nya regering stängt gränserna. Detta kom även att drabba de säsongsarbetande Hazaras som sedan oljekrisens dagar efter 1973 arbetat på de Iranska oljefälten. Det är deras barn-barn som nu kommit till Sverige som flyktingar. De har inte beviljats medborgarskap i Iran ens efter mer än 40 år. Året efter 1979 sker den islamska revolutionen i Iran.

Vi drabbades av posttraumatisk stress fast vi inte fattat det

Vi förstod inte först hur skadade vi var av ”shell chocks” / PTS (post traumatisk stress). I Peshawar i Pakistan hörde vi vild skottlossning utanför och trodde det var dags igen för väpnade strider men när vi kröp upp på taket till vårt hotell så såg vi till vår lättnad att det bara var ett bröllop. Att skjuta i luften kan vara ett sätt att få det lite festligt kring ett pakistanskt bröllop, även om vi då hade svårt att uppskatta det. Dagen efter såg vi att många av Peshawars män var väl beväpnade och många såg ut som övervintrade mexikanska revolutionärer från Pancho Villas dagar med sina dubbla patronbälten i kors över bröstet. Det jag kommer ihåg från Peshawar var också marknaden och alla patronbälten man sålde där.

Inte ens långt efter vår hemkomst, så hade vi fått vår PTS att klinga av helt. Det blev inte särskilt mycket bättre av att man i Stockholm år 1978 firade 100 årsjubileet av Nordenskjölds Vega-expedition, som då funnit vägen genom den s.k. nordostpassagen, med ett riktigt ordentligt fyrverkeri. Våra gravt störda hjärnor tolkade det direkt som artilleridueller. Till saken hörde dock att även indierna i Kashmir luftat sina kanoner ibland under nätterna vid gränsen mot Pakistan.

Källor på svenska

"Resa i Afghanistan" av Jan Myrdal från 1960 är beskrivning av en resa med en liten risig Citroen CV2 i en tid då vägarna var betydligt mindre upptrampade än de senare blev med hippievandringen via Afghanistan till Indien. "Jag ville att det jag skrev skulle bidra till kampen mot kolonialism och imperialism", skriver Myrdal och på så sätt var hans berättelse väldigt tidstypisk.

Jag har följt Afghanistan sedan dess och läst en hel del av det som publicerats på svenska i bokform. De viktigaste bidragen har varit Tomas Löfströms "Landet mitt i världen" från 1976. Det är den vackraste bok jag läst om Afghanistan och det är verkligen en bok om att resa och ger dessutom en väldigt kunnig nyfiken inblick i historien fram till 1973.

För att förstå vad som egentligen hände änder kupp och revolution 1978 är dock Carl-Johan Charpentiers "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva" en betydligt mer handfast och klargörande text. Charpentier som är antropolog har skrivit åtminstone fem böcker om Afghanistan. De finns på Stadsbiblioteket och jag har plöjt alla jag fått tag på. Även Charpentier är övertygad socialist precis som Myrdal. Han är först precis som jag själv positiv till revolutionen men precis som i alla andra kända fall så förbyttes glädjeyran efter maktövertagande snabbt i terror, förföljelser och mördande och det fick även Charpentier att senare inte en betydligt mer kritisk hållning till de afghanska kommunisterna.

James A Micheners "Karavan" är en roman från 1963, som skildrar de afghanska nomadernas liv och som även den innehåller en del annat intressant.

Från 1975 är Bengt Göran Stenslands "Afghanistan beskrivning av ett U-land". Det är en ren landöversikt från denna tid och den beskriver även maktövertagandet när kungen avsätts och Mohammed Daod tar makten.

"Afghanistan crossroads of the ages" av Masatoshi Konischi är en mer traditionell reseguide från 1963 och 1975 på engelska med en bra landbeskrivning, kartor och framförallt väldigt många och fina bilder.

"Pansjir - Fem tigrars dal" är ett välillustrerat reportage av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren inifrån Pansjir-dalen, som Sovjet och den afghanska kommunistiska armen aldrig lyckades inta trots otaliga försök.

Det senaste som skrivits som jag läst är gamle TV4-journalisten Lasse Bengtssons "Afghanistan - om en yttre och inre resa". Den är både en krönika över Bengtssons ca två år som "informationssamordnare" för Svenska Afghanistankommittén i Afghanistan mellan 2010 och 2012 och en översikt över Afghanistans historia de senaste dryga 40 åren samt en intressant inblick i SAK:s verksamhet på plats