INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag
Translate into Google English:
Ingols hus i Ulvsunda
INGOL AB hade sina lokaler på Ranhammarsvägen 2 i Ulvsunda Industriområde. Huset finns kvar än idag, även om INGOL lämnade Ulvsunda förmodligen någon gång under 80-talets första år. Grundaren Olof Ohlsson fyllde 65 år redan kring 1978, gick i pension och sålde företaget. Olle ville väl ha några år i lugn och ro ute på Puttisholmen i Stockholms Skärgård kanske.
I den vänstra delen av huset låg verkstadslokalerna på bottenvåningen för att underlätta transporter in och ut bl.a. av tunga gjutjärnsämnen, andra tyngre eller mer skrymmande insatsvaror och färdiga maskiner som skulle exporteras eller levereras till svenska kunder. Våningarna över var nog mest förråd. Den högra delen av huset var kontorsdelen där det även fanns mat- och omklädningsrum. Bakom huset fanns ytterligare en lokal där "Peters Bilverkstad" låg och Peter själv var en självklar del av "INGOL"-världen han med då han bl.a. delade omklädningsrum m.m. med oss.
På DN/Expressen var kodordet för att samlas kring drickandet av alkohol på arbetstid vid advent 1977: "Grabbar, det är lucköppning". Luckan var skåpluckan till skåpet man hade spritförrådet i och alltså inte någon av luckorna i Radiohjälpens Adventskalender som barnen fick på den tiden till Advent. På INGOL dracks det inte på arbetstid vad jag minns utom vid ett undantag och det var ingenjör Olssons 65 års dag. Då gick det vilt till upptäckte Ohlssons fru som kom på besök för att hämta Ohlsson till mottagningen för släkt och vänner som skulle komma hem på kvällen.
Däremot fanns det ett kodord för spritinköp där också. "Var är Peter?", frågades ibland och svaret var alltid givet med ett litet leende: "Äh han e bara å köper "reservdelar"" och det var han ju faktiskt ofta men då köpte samtidigt ut dricka till den som ville, när han ändå var där.
Som ni kan se på bilden ovan låg företaget exakt i linje med sydöstra banänden på Bromma flygplats startbana. Beroende på vindarna så lyfte planen över verkstaden eller dånade in för landning rakt över taket där vi stod och jobbade. I början var det verkligt obehagligt särskilt som att ett av dåvarande taxiflygbolaget Ehrenströms Flygs flygplan lyckades krascha rakt in i WASA-bröds lager som då låg bara rakt över Huvudstaleden - Ekbacksvägen kanske något hundratals meter bort från INGOL. Efter det döptes bolaget snabbt om av flygfolket på Bromma Flygplats till Ehrenströms Flög. Märkligt nog vande man sig med flygtrafiken efter ett tag.
17 historiska bilder och ett bidrag till den grafiska maskinindustrins historia
Mina bilder
Alla dessa diabilder är ursprungligen tagna med Agfa CT 18 och 21 (ISO/ASA 50 respektive 100), vilket var utmanande i sig eftersom de filmerna var väldigt "ljussvaga" med moderna och digitala mått mätt. Bilderna har efter drygt 40 år reprofotats och givits en brun ton som jag brukar med dessa historiska bilder, då det är ett sätt att parera den dåliga kvalitet färgerna i dessa bilder ofta har. Jag har ofta haft svårt att motivera den tid det tar att de restaurera färgavvikelser som uppstått under många års lagring. Jag har aldrig dessa bilder tidigare men har använt dem som många av mina andra bilder i min undervisning på högstadiet i Grundskolan.
Jag arbetade själv hos INGOL 1977-78 men bilderna är inte tagna då utan 1983, då jag gick sista året på Ämneslärarlinjen vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag och min kompis Håkan Söderström gjorde då ett arbete om arbetslivets utveckling då vi jämförde arbetet på en traditionell mekanisk verkstad (INGOL), med de då nya system som började ta över i industrin. INGOL ställdes mot hur utvecklingen beskrevs i en video som tagit fram av Genetral Electric i USA. Den visade de då nya datoriserade processer som CAD (Computer Aided Design), CAM (Computer Aided Manufacturing) och CAE (Computer Aided Engineering) samt hur dessa processer kunde förändra arbetslivet särskilt om de kunde integreras och fås att kommunicera med maskiner i tillverkningsprocesser. Det data som skapades vid CAD och CAE skulle ju senare i i arbetsprocessen kunna styra de tillverkningsprocesserna som utfördes i numeriskt styrda verktygsmaskiner s.k. NC-maskiner. Utvecklingen av robotar var då ännu i sin linda.
Bakgrund och syfte
Denna berättelse kan ses som en fristående fortsättning på fotoberättelsen i min blogg om "DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid" och den är ytterligare ett litet bidrag till den svenska grafiska maskinindustrins historia. Den är också en liten senkommen hyllning till den småskaliga verkstads- och grafiska maskinindustri som mot alla odds överlevt fram till idag 2022 i Stockholms-området där i övrigt mycket lite mekanisk industri finns kvar idag.
Historien om Ingenjörsfirma Olof Ohlsson AB eller INGOL AB handlar om ett litet men förvånansvärt framgångsrikt exportföretag inom den grafiska maskinindustrin på 70-talet och är ett litet bidrag till den grafiska maskinindustrins historia i Sverige och runt Stockholm. INGOL:s huvudprodukt var snabba kostnadseffektiva häftmaskiner för den grafiska industrin. Maskinerna var genialt konstruerade av Olof Ohlsson själv och hade väldigt få kritiskt rörliga delar, som i det mesta dessutom var tvångsstyrda, vilket gjorde att de nästan kunde köras hur fort som helst. I detta sammanhang kunde detta innebära åtminstone 100 000 tidningar per timma vilket var mer än dåtidens tryckpressar klarade av att trycka. Man vann t.o.m. en viktig order vid en upphandling New York Times gjorde i mitten av 70-talet i konkurrens med dåtidens dominerande företag på tryckpressmarknaden det amerikanska GOSS.
Den grafisk industrin utveckling
Den grafisk maskinindustrin är en industri som för länge sedan nästan helt har försvunnit inte bara från Stockholm och Sverige utan egentligen från hela västvärlden - med undantag av Tyskland, som ju fortfarande förvaltar tidnings- och boktryckararvet från Gutenbergs dagar. Idag byggs världens stora offsetpressar antingen i Tyskland eller i Kina som också köpte på sig grafisk maskinteknik som amerikanerna inte såg någon större framtid för i USA. Så inte ens i USA finns längre några större tillverkare kvar som har kapacitet att bygga de stora tryckeripressar som man tidigare kunde hitta hos bl.a. de stora svenska tidningarna.
INGOL AB och Tolerans AB
Det märkliga var att maskinföretaget Tolerans AB, som en gång köpte INGOL AB levt vidare under alla år. Än idag 2022 ligger det kvar där ute i Trollbäckens Industriområde i Tyresö i Stockholms södra förorter. Företaget är trots sin ringa storlek fortfarande ett av väldens ledande företag när det gäller s.k. "In Line Stitching"-teknik. "In Line Stitching" är den teknik där häftmaskinerna sitter i själva pappersflödet i tryckpressarna och häftar tidningarna i full fart.
Tolerans var vid denna tid mest en mekanisk verkstad (namnet syftar på att man jobbade med toleranser och passningar) som var en av underleverantörerna till INGOL. Åt INGOL splinesade man bl.a. maskinaxlar och kugghjul. Man tillverkade även kugghjulen till transmissionen i INGOL:s maskiner och efter uppköpet har man fortsatt att tillverka hela maskinerna. Särskilt de senaste säg 5-10 åren, har nog varit tuffa för både Tolerans och alla andra i papperstidningsbranschen, som kämpat med en papperstidningsmarknad som haft en nedåtgående trend i mer än 10-15 år p.g.a. den rätt brutala strukturomvandling digitaliseringen lett till.
En del av INGOL:s personal följde med ut till Tyresö vid övertagandet av INGOL och det vet jag för att jag av en händelse träffade några av dem på tunnelbanan när de var på väg hem, någon gång på 80-talet. Mellan 1968 till 2008 har jag uppgifter om att INGOL/Tolerans tillverkat totalt 1800 häftmaskiner och en del av verksamheten idag handlar om att hålla denna installerade bas igång med bl.a. reservdelar och service. Idag tillverkas ca 150 nya maskiner per år och det motsvarar 50% av världsmarknaden. Det kan tyckas lite men endast 4-5% av världens tidningar häftas faktiskt, så det förklarar väl de siffrorna kanske. Företaget är fortfarande ett rätt litet verkstadsföretag och innan pandemin slog till så hade man en stadig arbetsstyrka på 14-15 man men 2020 så gick man ner till 10-11 anställda.
Hur jag hamnade i den grafiska industrin
Jag är bl.a. utbildad flygtekniker och jobbade några år inpå 70-talet på Linjeflyg (det dåvarande svenska inrikesflyget på Bromma) men slutade efter en vild strejk där jag var en av de som representerade flygteknikerna, men även för att jag inte fick ledigt som jag ville för att resa mer. Jag började då arbeta i den grafiska industrin som maskinmontör av en ren slump mest för att jag där kunde komma och gå som jag ville. Jag hade alltid ett jobb att återvända till mellan de långresor i främst Asien och Mellanöstern, som jag gjorde under dessa år som backpacker. Backpacker var jag till och från mellan 1972 och 1986.
Jag har jobbat med nästan alla viktigare tryckmetoder på 70- och 80-talen. Hos Svecia Silkscreen Maskiner ute i Eriksberg/Norsborg byggde jag silkscreenpressar, hos DN gällde högtryck/boktryck innan man gick över till s.k. "Direktlito". Åhlen & Åkerlunds veckotidningstryckeriet på Torsgatan i Stockholm använde främst djuptryck för vecktidningar som trycktes i stora serier som exv. FIB Aktuellt och Året Runt. Offset-maskineriet var betydligt mindre och där trycktes månadstidningar i lite mindre upplagor. Men offset har jag aldrig själv arbetat med. Jag jobbade i djuptryckstryckerimaskinerna på mina lov när jag pluggade på Universitetet och servade även någon falsmaskin (vek tidningar) som INGOL hade ansvar för och möjligen byggt.
INGOL och DN på 1970-talet
"Direktlito" - och hur jag hamnade på DN
Jag själv jobbade på INGOL och monterade just dessa häftmaskiner ("stitchers") mellan 1977-78. Det var genom min tid på INGOL som jag kom in på DN och kunde dokumentera en del kring övergången från högtryck till s.k. "Direktlito". Ingenjör Ohlsson var inte bara leverantör till DN utan även vän med dåvarande verkstadschefen på DN, vilket nog bidrog till att just INGOL fick i uppgift att utföra en del av konverteringarna i de gamla högtryckstryckverken som behövdes inför införandet av "Direktlito".
Detta jobb tog INGOL över vintern 1977, då vi för tillfället hade en svacka i den övriga orderingången. Vår insats bestod främst i att rostskydda de valsar som skulle komma att utsättas för den fukt de nya tryckplåtarna begöts mellan tryckningen av varje sidan. Dessa valsar förkopprades och förnicklades med elektrolys i flera steg och möjligen fanns även kadmium i vätskorna. Kadmium som användes just för att rostskydda stål vid denna tid förbjöds 1982 då det kunde ge njurskador i större doser.
Dessa arbeten hade f.ö. DN/Expressens egen verkstadspersonal vägrat att utföra, då de som jobbat med detta snabbt blivit skadade av förkopprings- och förnicklings-elektrolyten som användes. Även jag vägrade jobba med detta efter att jag bara efter några dagars jobb med elektrolyterna fått utslag på händerna och underarmarna och börjat känna att huden hettade. Då tog de in några unga arbetslösa från arbetsförmedlingen istället. Så gick det alltså till när valsarna i tryckverken fuktsäkrades innan "Direktlito"-starten, med hjälp av arbetsmarknadens då mer skyddslösa arbetskraft som alltså fick utföra de jobb ingen annan vettig människa då ville utföra.
INGOL och den dåvarande grafiska industrin i Stockholm - ett liv i symbios
DN/Expressen och Åhlen & Åkerlund - Bonniers var ju verkligt stora arbetsplatser där massor med folk med många olika yrken och uppgifter rörde sig. De var oerhört dynamiska ställen att vara på för mig som då var i 20 årsåldern inte minst för de spänningar som uppstod i och med de starka tekniska förändringstryck som rådde då inte minst i Marieberg. Bara i DN/Expressen-huset i Marieberg jobbade ca 3000 personer även om många jobbade skift och alla inte var där samtidigt.
SVECIA hade en hyfsat stor och helt nybyggd fabrik ute i Eriksbergs Industriområde mellan Alby och Norsborg i Botkyrka, där man byggde maskiner från ax till limpa. I princip alla mekaniska detaljer tillverkades av SVECIA:s egen välutrustade verkstad efter ritningar de egna ingenjörerna ritat och maskinerna monterades i en stor monteringshall. I det företaget arbetade kanske 100 personer. Hos INGOL var vi sällan ens tio på plats samtidigt i INGOL:s hus i Ulvsunda Industriområde. Det var alltid några ute på jobb på tidningarna någonstans i Norden eller ute på körningar och hämtade eller lämnade maskindetaljer vi beställt hos underleverantörer eller som vi skickat på exv. ytbehandling.
Att arbeta hos INGOL AB
Arbetsstyrkan hos INGOL bestod förutom ingenjör Ohlsson av en erfaren ritare/konstruktör och ett ritarbiträde under upplärning, en ekonomisk administratör, 1 förman/montör, 2 andra montörer, två svarvare, en arborrare och en plåtslagare/svetsare. Ibland hyrde man även in någon extra konstruktör om så behövdes. Under min tid gjorde man även falsmaskiner till pappersindustrin som en inhyrd brittisk konstruktör konstruerade. Chaufför hade vi ingen utan det fick alla hjälpas åt med.
Det var väldigt roligt att arbeta hos INGOL - ja stämningen var mer som i en familj än på en industri - men precis som i de flesta familjer så rök folk ihop ibland och då fick man hålla sig undan, då det var rätt trångt och man jobbade nära varann mest hela tiden. Direktör Ohlsson, som ibland kom nedsprättandes i verkstaden full av energi, brukade säga med uppfordrande röst: "Arbete befordrar hälsa och välgång!" och det replikerade vi som var där för tillfället ofta med "Ja, för en del!".
Var vår suveräne slovenske fräsare Gerhold Kusela på dåligt humör så blev det ibland en harang som "Jeevla snåla Ohlsson jeevel. Kom inte hit och och stör!" eller "När får vi påökt?". "När ska du bjuda på firmafest som du lovat?", var väl något av det mest välkomnande Ohlson fick höra. Bjöd han någon gång på firmafest så fick han mest skäll för han höll igen på "drickat" och gjorde han inte det kunde det mycket väl hända att en arg och urstark Kusela lyfte upp Ohlsson mot väggen så han hängde där som på tork och sprattlade hjälplöst, tills någon grep in och lugnade ner det hela. Ibland kunde man nästan tro att det var Ohlssons sätt att ladda batterierna inför resten av dagen när han tog sina besök nere på verksta'n. Han gillade verkligen att tonen var rå men hjärtlig. Det var den inte minst när vi diskuterade vad vi skulle köpa till Olle på hans 65 årsdag. Vinnande förslaget var en årsprenumeration på någon porrtidning.
Det var ett ganska respektlöst förhållande till ledningen även om alla som jobbade där var medvetna om att man måste jobba hårt för att firman skulle flyta. En annan gång sade vår förman Affe Nordborg till mig: "Kan du skicka mig ingenjör´n?", så Ohlsson hörde. Jag fattade inte vad han menade först och då pekade han på ett skjutmått. "Kallar du skjutmåttet för ingenjör´n?", undrade Ohlsson. "Jaa", sade Affe. "De är ju han som vet hur'e ska vara, men inte kan göra't själv". Det fanns en viss humor ibland.
Sandviks då nya hårdmetallskär ger nya möjligheter och ökad lönsamhet
INGOL startade tillverka häftar 1968 och det var ungefär när Sandviks standardiserade hårdmetallvändskär (Coromant) av sintrad wolframkarbid med kobolt som bindemedel, helt började ta över på de mekaniska verkstäderna. Med hårdmetallskären kunde man öka avverkningshastigheten i fräsmaskiner och svarvar med upp till 4-7ggr i jämförelse med de äldre verktygsstålen klarade av. 1969 så började Sandvik belägga vändskären med titaniumnitrid vilket ökade värmehållfasthet och slitstyrka ytterligare. Redan 1957 hade Sandvik dessutom tagit fram standardiserade verktygshållare under namnet T-Max och dessa användes även på INGOL tillsammans med de titaniumnitridbelagda skären. Dessa har en rätt karaktäristisk gul färg så jag är rätt säker på den uppgiften. Två av skären på bilden nedan var sådana.
Vändskären som man då använde var trekantiga och kunde enkelt vridas och på så sätt kunde slapp man ifrån det tidigare slipandet av slöa svarvstål exv. och det sparade enormt med tid och ökade produktiviteten starkt då man bara behövde vrida in ett nytt skär istället för att rigga om efter en slipning som med de gamla skären. När man kört slut på alla tre kanterna på ett skär så var det bara att byta till ett exakt likadant nytt och köra vidare. Wolframen och kobolten i skären lärde man sig tidigt att återvinna hos Sandvik som var tidiga med återvinning.
Bilden nedan är tagen 1883 och redan 1980 kom ett nytt system med hållare som kallades "Block Tools" med ökad modularitet och större mångsidighet. Utvecklingen har fortsatt fram till våra dagar med ännu nyare hållarsystem där man även kan släppa fram kylvätska direkt till avverkningsytan och skären, vilket tillsammans med ännu mer sofistikerad "coating" på skären bidragit till ännu snabbare avverkning och längre livslängd på skären. Hårdmetallutvecklingen har varit en verklig revolution för verkstadsindustrin. Hade den inte skett hade säkert inte INGOL klarat sig med den lilla hårt optimerade arbetsstyrka man hade.
Till vänster syns verktygshållaren T-Max med ett monterat trekantigt vändskär. Längst ned till höger i den vänstra handen på bild ses ett gammalt snabbstålsskär. Dessa hade långt sämre värmetålighet och gav därmed mycket sämre avverkningshastighet och produktivitet
Maskiner från ax till limpa
En bild på en av de större modellerna av INGOL:s häftar. Denna var nog möjligen gjord för GOSS Suburban. Den modell som var gjord för GOSS snabbaste offsettryckpressar Metroliner, hade snedskurna drev för att bl.a. kunna gå lite tystare vid riktigt höga tryckhastigheter. GOSS var på 70-talet världens då ledande tillverkare av tryckpressar.
Närmast i bild ses de två matarhusen som matar fram tråd. De svarta fästen som hänger ned är avsedda att hålla två rullar med häfttråd. Trissorna i mitten formade tillsammans med två tvångstyrda s.k. häftgafflar tråden till U:n innan dessa häftades genom tidningspappret mot den motroterande rulle där häftstäden satt
GOSS Metroliner:
goss metroliner printing press – Google Sök
GOSS Suburban:
GOSS Community:
En av INGOL:s för tillfället inhyrda ritare/konstruktörer
En av INGOL:s för tillfället inhyrda ritare/konstruktörer med en ritning av en maskinaxel
Sammanställningsritning för häftmaskinen. Tittar ni noga på ritningen ser ni de två trådmatarhusen överst som drevs av den översta valsen med "formtrissorna" på. På den mittre valsen satt två hjul i vilka det satt en kamstyrd s.k. häftgaffel av kompositmaterial med hårdmetalldetaljer som kapade och formade de två "häftklamrarna" innan dessa trycktes in i full fart genom den löpande pappersbanan och formades mot den nedersta motroterande rullens "städ". I och med att häftgafflarna var tvångsstyrd av varsin fast kam, så kunde dessa häftar praktiskt taget köras hur fort som helst med ett minimum av rörliga delar.
Sidvy av häftmaskinen. Tittar ni noga så ser ni häftgaffeln i det högra hjulet och på det snedställda fasta fästet på den högra axeln satt kurvorna. I det vänstra hjulet kan ni se "städet" som under varje varv möter gaffeln i det ögonblick märlorna får sitt slutliga utseende och bockas på tidningens blivande insida. Den här typen av häftar var avsedda för mindre pressar typ GOSS Community
Översiktbild över verkstadens sydöstra hörn där de flesta av maskinerna stod. Författaren själv i samspråk med Gerhold Kusela
Här jobbade en av våra två svarvare, en jugoslav och en marockan. Ali marockanen var en riktig glädjespridare som alltid hade nära till skratt och spex. Om ni tittar noga så kan ni se ett par displayer ovanför svarvarens högra axel. På 70-talet kom det digital mätutrustning som kunde skruvas fast även på äldre verktygsmaskiner, främst svarvar och fräsmaskiner. På en svarv skruvades två givare fast. En på den större släden som rörde sig i höger- och vänster riktning och en annan på sliden som rörde sig ut och in i djupled vinkelrätt mot svarvens axel. Med hjälp av dessa så fick man en väldigt mycket snabbare och mer exakt mätprocess än tidigare. Den ersatte inte skjutmåtten och maskinernas analoga skalor men gjorde att man inte behövde använda dem lika ofta.
Detalj. Om ni tittar noga så ser ni en av de digitala givarna under svarvsliden.
På slidens undersida så ser ni mätgivaren ännu tydligare än ovan (tydligen tillverkad av Sony)
Lärarstudenten Håkan Söderström som är på besök från Lärarhögskolan diskuterar skärteknik med IGOL:s eminente fräsare Gerhold Kusela. Håkan pekar på en snabbstålsfräs och till vänster ett par kronor avsedda för hårdmetallskär. De större häftarnas stativ var gjorda av bastanta gjutjärnsblock som göts på ett gjuteri som då fortfarande fanns i Stockholm. Det var ett tungt jobb att hantera dessa tunga gjutjärnsämnen och avverka allt detta gjutjärn. Hårdmetallen gjorde dock att det arbetet tog betydligt kortare tid än det annars skulle gjort.
Gerhold tar sig en liten paus och kopplar av med en tidning. Man kan förledas att tro att folk slackade på jobbet då på 70-talet och säkert var arbetstempot lite lägre eller mer mänskligt då om ni så vill, men just Gerhold lämnade nästan aldrig sin maskin utan bara malde på dagarna i ända, så den här bilden känns lite missvisande, men det ska ju också sägas att INGOL konkurrerade med smarta världsunikt designade produkter och inte med att springa snabbare än alla andra.
Den här killen bar verkligen en stor del av firman på sina axlar. Det var väl tur i sammanhanget att han verkligen var urstark också. En av de saker jag kommer ihåg är hur han bollade med dessa massiva stativhalvor i gjutjärn när jag själv stod och monterade.
En stilstudie av vår arborrare. Notera Gerhold Kuselas kristusbild i fonden. Det var nog ett kors att bära även att stå vid en fräs eller en arborrmaskin hela dagarna. Jag har märkligt nog inget minne av denna Kristus-bild, förrän jag själv såg dessa bilder nyligen när jag reprofotade dem
INGOLS arborrare ur en annan vinkel
Här en av INGOL:s montörer som utför bänkarbete med en av stativhalvorna till en lite mindre häftmodell. Här gängas några hål där ett av lagerhusen ska fästas. Jag kände inte denne montör själv men jag tror att han kan ha varit en av de som ursprungligen togs in för det hälsovådliga arbetet med att bygga om DN/Expressens Ampress-tryckpressar inför övergången från högtryck till "Direktlito". Det var betydligt hälsosammare i INGOLS verkstadsgrotta trots allt, än i tryckeriet i Marieberg.
Jag har själv jobbat med montören på bilden som jag tror hette "Janne" (Janne Malmelid). Jag är rätt säker på att han var en av de som anställdes explicit för att göra de farliga och hälsovådliga skitjobben med att anpassa DN/Expressens högtrycksverk till "Direktlito". Han visade sig vara en skicklig montör och det måste INGOL ha upptäckt för uppenbarligen fick han fast jobb på INGOL efter att jobben med "Direktlito"-anpassningarna hos DN/Expressen tog slut våren 1978. Här är "Janne" i färd med att grada av en maskindetalj.
Avslutning
Ingol:s arv lever!
Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att INGOL:s arv faktiskt levt vidare ändå in i våra dagar när branschens stora amerikanska giganter med tusentals anställda faktiskt gått under, under samma period. Av en händelse sökte jag dock på nätet och fick en träff och en referens till en avhandling: "Systematic development of a quarter folder stitcher for printing presses" skriven 2008 på KTH av Gunnar Lödinge, (Master of Science Thesis Stockholm, Sweden 2008)
I denna avhandling framgår att "uppdragsgivaren" är "Tolerans AB" i Tyresö och BINGO! Där trillade poletten ned för mig. Tolerans fanns alltså fortfarande kvar och arvet efter INGOL AB!!! Helt svindlande för mig. Det hade jag verkligen inte förväntat mig.
Länk till avhandlingen: Examensarbete_Gunnar_Lodige (diva-portal.org)
Citat ur inledningen på avhandlingen:
"Just nu pågår en världsomspännande trend inom tidningsbranschen framtvingad av den ökande tillväxten av gratis-, reklamfinansierade tidningar. Trenden är att Broadsheet blir till den mindre tabloidformatet. Allt fler traditionella tidningar går från det klassiska Broadsheet formatet till det kompakta tabloid. Detta format möjliggör för tryckarna att häfta produkterna direkt i falsen i tryckpressen. I dagsläget finns det inga häftar som i varierande banhastighet kan häfta andra produkter än av tabloidformatet.
Tekniken som idag finns tillgänglig på marknaden fungerar genom att häftklamrar trycks in i det förbifarande pappret via en roterande cylinder som håller samma periferihastighet som papprets banhastighet. Detta medför att ståltråden trycks genom pappret utan att riva upp det. Eftersom häftning i banhastighet i falsen är överlägsen den som kan tillämpas efteråt, vad gäller produktionstid, så efterfrågas möjligheten att häfta andra format vid sidan om tabloid av tryckerier." (Slut citat)
OBS! Förr trycktes DN i "broadsheet" där sidorna limmades ihop i ryggen i farten och Expressen i "tabloid"-format nitades ihop med häftklammer i farten. Det går två tabloid-sidor på en "broadsheet". Det avhandlingen handlar om är att lösa behovet som uppstått över tid att nu även kunna häfta tidningar i halva tabloidformatet, som kallas "Quarterfold". Det uttrycket kom av det faktum att det går fyra sådana sidor på ett "broadsheet".
Länk till bilder på: FLOWLINER Quarterfold - Tolerans
Tolerans AB hade alltså lyckats utveckla en ny och mindre typ av häft för "Quarterfold"-formatet också, (efter utredningsarbetet som gjordes på KTH 2008), för att företaget skulle kunna möta de nya krav som uppstått kring behoven att även kunna häfta även mindre format än "Tabloid"-formatet, när många lokal- och gratistidningar börjat trycks i "Quarterfold" eller A4 rent av.
För att överleva idag måste företagen i den grafiska maskinindustrin vara fortsatt mycket innovativa, effektiva, lättrörliga och anpassningsbara. Det var inte de betydligt större tryckpresstillverkarna vare sig i Sverige, i resten av Europa med undantag av Tyskland eller i USA och därför gick både de och Solna Offset och Svecia Silkscreen Maskiner ute i Eriksberg/Norsborg samma öde till mötes som en gång dinosaurierna.
Svecias då gällande patent gick exv. ut och då kopierades maskinerna strax i Öst-Tyskland där man sålde sina maskiner betydligt billigare och konkurrerade så ut SVECIA efter några år. Solna offset köptes upp av ett schweiziskt företag som hoppades att Solna Offsets lite mindre offsetmaskiner skulle kunna säljas på den asiatiska marknaden. NOHAB som blev en del av Bofors Group slutade licenstillverka de stora Ampress-högtryckslinjer som bl.a. DN/Expressen länge använde för att istället bli en mer renodlad vapenindustri. Kvar i Sverige blev tydligen bara det högst innovativa Tolerans AB. Är inte det en rätt imponerande bedrift?
Länk till Tolerans AB:s webb: In-line stitching for newspapers and more — Tolerans
Karta: Tolerans ligger kvar där det legat sedan 1977-78! Då åkte jag dit några gånger för att hämtade axlar och kugghjul.
Kommentar av Tomas Annerstedt Vice President Sales & Technology Tolerans AB från mail 30/1 2022
Verkligen kul läsning och jag har vidarebefordrat det internt.
Finns fortfarande kvar en anställd som kom in i slutet på 80-talet. Själv anställdes jag 1996 som konstruktör då vi fortfarande hade stor verkstad på Vintervägen. Kusela jobbade fortfarande kvar på verkstaden då och jag träffade faktiskt Affe Nordborg som du nämner. Han var pensionerad men hyrdes in för att montera en av mina häftar och blev medbjuden på det årets julfest. Undrar om det inte är Janne Malmelid du har på bild i slutet? Honom var jag i Nordnorge och gjorde en installation ihop med 1997 (tror jag). Han jobbade då på Söderqvist men hyrdes in för den installationen. Vi har efter Vintervägen haft tre olika lokaler i Tyresö. Studiovägen, Mediavägen och nu lokalen på Vindkraftsvägen som vi flyttade in i 2006.
Kan väl nämna att dagens volymer inte riktigt når upp till siffran du nämner. Vi levererar 15-20 maskiner på årsbasis och de är nästan uteslutande servodrivna häftar med servodrivna matarhus. Vi levererar max 2-3 st mekaniskt drivna per år. De snabbaste häftarna för reklamtryck häftar drygt 140,000 kopior/h. Trots den blygsamma volymen har vi nog närmare 75-80% av världsmarknaden. Vi har ingen egen tillverkning av delar idag utan köper in allt från underleverantörer men monterar och testar allt i huset.
Som du säger är branschen krympande och sedan ett antal år tillbaka konstruerar och tillverkar vi även andra produkter och maskiner på uppdrag åt diverse kunder utanför den grafiska branschen. Vi har så att säga gått tillbaka lite till ursprunget att vara ett ingenjörsbolag.
Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:
DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan
Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85
Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land
Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism
Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga
Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen
Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by
Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir
En annan sak som blir väldigt påtaglig när man söker på Internet är ju att 70-och 80-talen knappt gjort några avtryck alls på Internet i ämnen som dessa eftersom detta var före BC som ASEA:s gamla Vd Percy Barnevik brukade säga. BC som allltså inte står för "Before Christ" utan för "Before Computers".
Så den här historien och den blogg jag tidigare skrivit om DN/Expressen och övergången till "Direktlito" och den fackliga kampen kring det och datoriseringens konsekvenser är åtminstone några små bidrag till historian kring den grafiska industrin och den grafiska maskinindustrin i Stockholm och Sverige på 70 - och 80-talen.
Verkligen kul läsning och jag har vidarebefordrat det internt.
Finns fortfarande kvar en anställd som kom in i slutet på 80-talet. Själv anställdes jag 1996 som konstruktör då vi fortfarande hade stor verkstad på Vintervägen. Kusela jobbade fortfarande kvar på verkstaden då och jag träffade faktiskt Affe Nordborg som du nämner. Han var pensionerad men hyrdes in för att montera en av mina häftar och blev medbjuden på det årets julfest. Undrar om det inte är Janne Malmelid du har på bild i slutet? Honom var jag i Nordnorge och gjorde en installation ihop med 1997 (tror jag). Han jobbade då på Söderqvist men hyrdes in för den installationen. Vi har efter Vintervägen haft tre olika lokaler i Tyresö. Studiovägen, Mediavägen och nu lokalen på Vindkraftsvägen som vi flyttade in i 2006.
Kan väl nämna att dagens volymer inte riktigt når upp till siffran du nämner. Vi levererar 15-20 maskiner på årsbasis och de är nästan uteslutande servodrivna häftar med servodrivna matarhus. Vi levererar max 2-3 st mekaniskt drivna per år. De snabbaste häftarna för reklamtryck häftar drygt 140,000 kopior/h. Trots den blygsamma volymen har vi nog närmare 75-80% av världsmarknaden. Vi har ingen egen tillverkning av delar idag utan köper in allt från underleverantörer men monterar och testar allt i huset.
Som du säger är branschen krympande och sedan ett antal år tillbaka konstruerar och tillverkar vi även andra produkter och maskiner på uppdrag åt diverse kunder utanför den grafiska branschen. Vi har så att säga gått tillbaka lite till ursprunget att vara ett ingenjörsbolag.
---------- Forwarded message ---------
Från: PO Johansson (via N.nu)
Subject: Tolerans ingol
To:
Hej! Kul att läsa om ingol kommer mycket väl ihåg Kusela och Affe
även Olle ohlsson även Peter han fick en bil över sig och avled om
jag inte minns fel. Har mycket roliga minnen från den tiden kul att
läsa mvh PeO
(Min anm. Ja då dog nog möjligen Peter helt stilenligt för det blev nog väl många öl ibland under en dag och det är nog inte ovanligt då att man ibland slirar med säkerheten. Peter hade ju ingen smörjgrop eller billyft utan jobbade enklast möjligt på golvet med vanliga domkrafter och pallbockar.
Vila i frid Peter! Även jag minns dig med glädje för din humor och stora värme.)