Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Eftersom jag tycker att all efterbehandling i RAW-konverterare i princip innebär en möjlighet till obegränsad förändring och att den inte kan verifieras utan en RAW-bild, så kan ni anse samtliga mina bilder som manipulerade. Mina bruntonade reprofotade dian är det absolut enligt Fotosidans definition och jag klonar gärna bort saker i mina bilder som jag inte vill ha där. Sten-Åke Sändh

Zen och konsten hur man tar småbildsrepro "to the max" med enkla medel

Småbildsrepro "to the max" med enkla medel

Translate into Google English:

Zen and the art of how to take thumbnail repro "to the max" with simple means - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Den här fotobloggen ska verkligen handla - i ord och bild - om konsten att lyfta kvaliteten på mitt reprofoto några snäpp högre än jag tidigare mäktat med. Jag har länge brottats med hur jag på bästa sätt ska kunna minska de kvalitetsförluster som "repro" ofta ger i varierande omfattning om man slarvar med det praktiska genomförandet, med valet av metoder eller har suboptimal kvalitet på utrustning som stativ, ljuskällor, optik mer sällan kamera. Slarvet består inte sällan dessutom av suboptimal dammkontroll och suboptimala metoder för att rensa filmen från klisterrester från gamla diaramar eller andra föroreningar.

Jag har tidigare skrivit en blogg med titeln "Zen och konsten att laga en motorbåt", som var en liten blinkning till den smått galne professorn Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom infogat vår strävan att förbättra världen och sakerna omkring oss genom ändamånsenligt filosofiskt tänkande och hängivet praktiskt arbete. I den förra bloggen kretsade mycket kring de av Pirsig definierade två huvudsakliga förhållningssätten till världen som han såg - det klassiska och det romantiska förhållningssättet. I den här bloggen kommer jag helt att fokusera på "kvalitetsbegreppet" som var Pirsigs tredje fokusbegrepp och dess praktiska tillämpning i mina försök att på bästa sätt digitalisera mina gamla diabilder.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Zen+och+konsten+att+laga+en+motorb%C3%A5t

Bakgrund

Reprofotokvalitet handlar om en enda sak i botten - PERFEKTION. Jag har under flera år prövat många metoder och typ av utrustning som nästan alla haft det gemensamt att de inte givit riktigt de resultat jag velat se. Jag har prövat i tur och ordning: flatbäddsskanner, diaduplikator, ljusbord och vanligt trebensstativ och till sist ett riktigt reprostativ, kamera med makroobjektiv och till det "tethering" eller "direktfångst till dator" med RAW-konverteraren Capture One samt till sist något av det viktigaste: en radiostyrd blixt.

Flatbäddsskanner

Jag har en Epsonskanner och visst funkar det men det gick bort av flera skäl. Den programvaran kunde bara spara i TIFF och JPEG och jag vill helst ha RAW-filer till efterbehandlingen. Med skannern följde Digital ICE som skulle ta hand om damm m.m. men det var ju en plåga för det var galet ineffektivt.

Diaduplikator (Ohnar)

Den duplikatorn tycker jag inte höll då bildernas tekniska kvalitet blev för dålig. Var inte nöjd med skärpa och kontrast.

Ljusbord och trebensstativ

Hade stativet på golvet och ett ljusbord jag byggt själv redan på 80-talet. Ingen bra idé faktiskt. Med det korta skärpedjup som makroobjektiven ger vid repro så behövs ingenting för att oskärpa ska uppstå och grejen är ju att man går på samma golv stativet står på. Ljusbordet gav på tok för lite ljus för att vara något att ha.

Steg 1: - med kamera med makroobjektiv, reprostativ, radiostyrd blixt och direktfångst i dator med Capture One

Så här har jag kört något år nu och jag har varit hyfsat nöjd med det rent tekniskt. Jag köpte ett billigt men bra reprostativ (Kaiser RS 2XA) och jag skaffade först en LED-platta som belysning, men det visade sig snart att även den var för svag. Jag ville kunna ta bilderna på ISO 100 och kunna blända ner åtminstone till F11 eller ännu hellre 13 för att kunna motverka skärpedjupsinverkan på skärpan då filmen i filmhållaren aldrig är fullständigt plan trots att den sitter i en negativhållare.

Jag beslutade då att istället ställa min radiostyrda blixt på golvet under reprostativets platta som jag gjort ett hål i samt försett med en mjölkvit diffusorskiva. Det var betydligt bättre även om jag inte var helt nöjd då mitt mål var att få skärpan ända ner på kornet, helst över hela bilden. Jag insåg att blixten måste komma närmare filmen och att mitt Samyang 100mm makro inte var optimalt av två skäl - dels var det helt manuellt och dels kan det inte mäta sig med ev. Sonys 90mm/2,8 makro eller Sigmas nya Art 105mm/2,8.

Repro to the max

Jag tar nu ett förhoppningsvis sista steg för att komma helt dit jag vill. Först har jag skaffat ett Sony 90mm/2,8 makro som möjligen är det skarpaste objektiv Sony tillverkat. Jag hoppas att det ska göra det möjligt att komma ända ner till kornet med skärpan. Genom att bygga om själva reprobordet så att blixten kan ställas under den diffusorskiva negativhållaren kommer ligga på vid exponeringen, så hoppas jag även att jag ska kunna lyfta exponeringsljuset några snäpp så jag kan blända ner ännu mer trots att jag kör på ISO 100. Reprofoto av dia handlar ytterst om att försöka att inte tappa mer kvalitet i bilddynamik och skärpa än de gamla diabilderna redan gjort och mediat redan begränsat den till. De som sett mina historiska bilder har kanske sett att de fått en brunaktig lite varm ton och jag har valt detta steg eftersom en hel del av mina gamla Agfa CT 18- och CT 21-bilder ofta tappat hela eller delar av den gröna RGB-kanalen. Jag har inte kunnat motivera mig själv att lägga ner den tid på varje bild som det skulle krävas för att restaurera färgerna och balansera dessa perfekt i den mån det skulle varit möjligt.

Sidvy: Här ser ni min nya reprostativskonstruktion. Diffusorskivan är faktiskt den skiva som satt i min gamla LED-platta som jag skrotat. Jag undrade först var jag skulle få tag i något som kunde hålla upp diffusorplattan och funderade på om brädgården var rätt ställe, men det visade sig att jag hade fyra teleskopben som blivit över vid ett kommodbyte i mina badrum för ett år sedan. De låg en meter bort i mitt arbetsrum och var helt som gjorda för uppgiften! Notera NISSIN-comandern Air 1 som sitter monterad på kameran. Genom den kan man styra blixteffekten vid behov.

Frontvy: Justeringen och invägningen av systemet börjar med att man väger in själva stativplattan, så den är i våg.

OBS!!! Kolla även efter plattan är invägd att den vertikala fyrkantiga stången som håller kameran på plats verkligen är perfekt vertikal och inte lutar åt något håll.

Den vita tejpen på den vertikala stången är praktisk om man demonterar kameran. Med den hittar jag enkelt tillbaka till arbetshöjden om kameran demonteras eller behöver justeras av något skäl.

Sedan fortsätter man med justering av diffusorplattan, så den också är i våg. Genom stativets konstruktion är det väldigt lätt att justera plattan i våg. Man lossar alla skruvar och justerar sedan teleskopbenans höjd så att plattan ligger helt i våg.

Notera det lilla vattenpasset i blixtskon. Det följde med stativet och stativtillverkaren Kaiser eller Cyberphoto hade säkert goda avsikter med det men det duger inte alls om man vill få kamera och objektiv verkligt i våg mot motiv och diffusorplattan. Tyvärr kan man vicka detta pass väl mycket i sidled i blixtfästet, för att man ska kunna lita på det i detta fall. Undvik lösningar som dessa även om de verkar praktiska. De ger dålig kontroll och onödigt dåliga resultat.

Gör så här istället: Kör ner objektivet försiktigt mot diffusorplattan. Stoppa in fyra tunna pappersremsor under objektivet i plattans alla fyra riktningar innan ni kör ner objektivet helt. Justera sedan in objektivet perfekt med schims av vanligt papper mellan kamera och kamerafästet eller lite tjockare fotopapper vid behov. Schimsen ska gå att dra med samma motstånd i alla fyra riktningarna.

En radiostyrd blixt är en betydligt bättre och smartare ljuskälla än exv. ett gammalt ljusbord eller för den delen en modern LD-platta. En sådan här blixt med styrenhet betalade jag ca 2 500 kr för. Den är förvånansvärt användbar i andra sammanhang också och jag älskar att den "zoomar" och automatiskt ändrar utlysningsvinkeln efter den brännvidd man ställt in i sitt zoom-objektiv eller den ens fasta objektiv har.

Närbild på den nya blixtlösningen

När jag reprofotar rent praktiskt så brukar jag tejpa fast en linjal som jag kan stödja filmhållaren emot. På det sättet behöver jag inte tänka på vågläget eller att bry mig om att passa in bilden i x-led.

Mitt gamla ljusbord jag byggde på 80-talet är fortfarande oumbärligt när man ska välja bilder att reprofota men bör aldrig användas som ljuskälla vid själva reprofotandet. Till det är den alldeles för svag för att ge bra resultat. Blixten ger bättre färgtemperatur också.

När man skrotar sina gamla diaramar och rengör bilderna från klister och gamla papprester (om man har exv. Agfas klisterramar) så rekommenderar jag "tekniskt ren bensin". Det är fantastiskt bra. Det är helt neutralt för filmen och är väldigt effektivt som rengöringsmedel för bilderna. Bäst går det om man har två bad i två små plastbyttor (helt som kan förses med lock). Först lägger man alla bilderna man ska fixa i ett "grovbad" där klister och gamla papprester från ramarna hamnar och sedan sköljer man snabbt i ett "slutbad" och blåser och torkar bilderna torra en i taget. Efter det är det bra att skydda dem mot onödigt damm i genomskinliga fickark av plast tills man fotograferar dem. Det är väldigt viktigt att vara försiktig med bensinen.

Man har verkligen igen om man är supernoga med dammet i detta steg för annars tar det bara onödigt lång tid att klona bort dammet vid efterbehandlingen i RAW-konverteraren.

Tethering till Capture One

Capture One är fantastiskt bra om man vill ha full koll och en effektiv hantering av datorfångsten av bilderna från kameran. Man kan mycket väl styra allt inifrån programmet inklusive bländarval, slutartid och ISO samt även att ta själva bilderna. Ibland har jag även en elektronisk utlösare, vilket kan vara väldigt praktiskt om man exv. justerat något och står upp. Glöm heller inte att testa "Focus Mask"-verktyget som hjälper oss att analysera hur skärpan ligger på bilden. Man upptäcker också med detta verktyg att skärpan ibland påverkas av blixtens effektinställningar och behöver justeras för bästa resultat.

Slutord

Den rätt galne professor Pirsig som jag nämnde i inledningen såg ju kvalitetsbegreppet som helt centralt i sina försök att rent filosofiskt förstå världen. Han var helt övertygad om det goda i de mänskliga strävandena att förbättra saker - att sträva efter att höja kvaliteten - en kvalitet som han som filosof var övertygad gav riktning och gjorde världen lite bättre eller åtminstone diabilderna av den lite vackrare. Även jag har varit övertygad om att det fanns en förbättringspotential i det här fallet. Jag hoppas nu att jag ska bli mer nöjd med de resultat jag kommer få ut av de senaste förbättringarna jag gjort i mina reproprocesser och att jag slipper tappa onödig bildkvalitet i mina reproprocesser och i mina färdig reprofotade diabilder. Nu är det bara sätta igång!