Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Translate into Google English:

Marxist-Leninist Ethiopia 1986 - a politically, culturally and militarily raped country - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

Portfolio (48 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Bakgrund till portfolion – mina inspirationskällor

Jag hade länge velat besöka just Etiopien innan jag äntligen kom dit på sommaren 1986 och jag hade flera skäl till det eller rättare sagt källor som inspirerat mig till det. Redan när jag var 19 år och kom direkt från en flygteknikerutbildning till Linjeflyg på Bromma flygplats i Stockholm, mötte jag en del andra (främst tekniker) som hade arbetat i Afrika. De hade erfarenheter från ett antal olika länder, hade arbetet under olika uppdragsgivare och under olika årtionden.

Många hade varit i Kongo på 60-talet under den s.k. Kongo-krisen. Ett antal hade jobbat som flygtekniker hos Transair och flugit åt bl.a. Röda Korset, men några hade även varit i Kongo och andra länder som FN-soldater. Ytterligare ett antal hade deltagit i den luftbro som flög in förnödenheter under Biafra-kriget till Biafra under Röda Kors-flagg, från ön Fernando Po (tillhör Equatorial Guinea) som och ligger ca 10 mil utanför Nigerias kust. Någon hade arbetet i Sudan med växtbesprutningsflyg eller i Syd-Afrikas linjetrafik.

En av mina närmaste arbetskamrater på Linjeflyg var Erik von Rosen. Vi var lika gamla. Han började året efter mig på Johannisbergs Flygteknikerskola utanför Västerås, där många av våra lärare kom från flygvapnet. Året efter jag börjat på Linjeflyg kom även Erik till LIN. Han hade egentligen velat bli fältflygare men tillfälligt först tvingats välja en annan bana p.g.a. synproblem. Eriks pappa Carl Gustaf arbetade redan på 40-talet med att grunda och bygga upp dåvarande kejsaren Haile Selassies flygvapen, så Erik föddes i Etiopien. C G von Rosen skulle senare göra sig ett namn under just Biafra-kriget genom att sätta upp en egen frivillig flygkår som på egen hand angrep Nigerias flygvapen (som utrustats av Sovjetunionen).

Nigerias flygvapen gick hårt åt hjälpsändningarna och använde svälten som vapen. Von Rosen lät i hemlighet flyga ner nio stycken små skolflygplan av typ MFI-9B (tillverkades av Malmö Flygindustri) och det underlättade väl att han varit anställd både som driftchef och flygkapten i just Transair som flög ner planen. Det var tydligen en spännande transport som gick via Frankfurt i Tyskland och man var mån om att dölja att det egentligen handlade om en krigsmaterieltransport. Tyskarna hade också ställt sig lite frågande inför planens utrustning. Dessa små MFI-plan användes sedan som attackplan på Biafras sida i kriget, efter att de utrustats med raketkapslar under vingarna. En hel del av Nigerias MIG-plan sköts sedan sönder vid överraskningsanfall, redan när de stod på marken. Det hela var väldigt medialt – David mot Goliat - det goda mot det onda och för många framstod von Rosen som en verklig flyghjälte i klass med Biggles – en flyghjälte många i min generation läste om i ungdomsböcker på 40- och 50-talen. Att verkligheten var mycket mer komplicerad än så förstod jag när jag läste "Världen, Nigeria och Biafra Sanningen som kom bort" av Ulf Himmelstrand.

På 70-talet var C G von Rosen tillbaka i Etiopien. Denna gång för att delta i hjälpflygningar och ”flygbomba” svältområdena med mat och andra förnödenheter. Även hans son Erik deltog som pilot och tekniker under dessa insatser mellan 1974 och 1977 d.v.s. under den marxistiska regeringens första år. Det måste ha varit en prövning för C G von Rosen att verka i landet under denna svåra tid och delta i denna djupt ideella och humanitära verksamhet när svälten samtidigt användes som vapen av den marxistiska regimen i inbördeskrigen som pågick. Det var förenat med stor fara som uppdragen utfördes och C G von Rosen dödades mycket riktigt till slut i juli 1977 i gränsområdet Ogaden vid ett granatanfall.

Under denna tid pågick det s.k. Ogaden-kriget mellan Etiopien och Somalia och det är under detta krig Sovjetunionen plötsligt byter sida i kriget från att ha stött Somalia till att istället aktivt stödja Etiopien tillsammans med Castro:s Kuba som sände 1000-tals soldater som aktivt deltog i kriget. Det deltog 17000 kubaner enligt uppgift i denna isats. Så både Sovjet och USA bytte alltså sida i detta krig, som man kan se som en del i det "kalla krig" som pågick över hela världen mellan dessa stormakter och som precis som i Etiopien ofta transformerade dessa lokal konflikter till något mycket mer välrustat och militärt brutalt. Det är om perioden efter detta som min bildberättelse främst ska handla.

Men den som först inspirerade mig att själv åka till Afrika var en annan arbetskompis som hade skrivit ut en friresa till Kenya (ja vi hade faktiskt sådana över hela världen då SAS och LIN ingick i samma koncern). Han visade mig bilder från resan, jag blev helt tagen och sedan dess har Afrika varit den kontinent som legat mig mest varmt om hjärtat. Så 1971 gjorde jag min första resa till Afrika och Kenya och det har hittills blivit sju till. 1986 var jag tillbaka till Kenya och besökte även Uganda som just fått fred efter årtionden av förödande inbördeskrig och ett fullskaligt folkmord. När jag kom tillbaka till Kenya beslöt jag mig för att med mycket kort varsel att äntligen åka till Etiopien. Det var inte särskilt övertänkt. Då 1986 styrde fortfarande den Sovjet-inspirerade ”Dergen”, en marxistisk-leninistisk regering som kom till makten 1974 efter att ha mördat kejsare Haile Selassie som suttit vid makten i hela 44 år.

Kejsarens mördades under det växande missnöje som utvecklades efter de svåra svältåren under de första åren av 70-talet. Den kände polske världsjournalisten Ryszard Kapuscinski som bl.a. skrivit om både shahen av Iran:s och Idi Amin:s diktaturer har också beskrivit hur Haile Selassies allt mer världsfrånvända och stelnade feodalvälde gick under i boken ”Kejsaren – En envåldshärskares fall” från 1978. Till en början var många lättade och såg positivt på revolutionen, och revolutionen i Etiopien fick precis som revolutionen 1978 i Afghanistan, som f.ö. har en del likheter med den i Etiopien, en kort smekmånad.

Efter smekmånaden ökade regimens misstro och folk visiterades och kontrollerades överallt. Motstånd formerades och organiserades av den gamla amhariska eliten, aristokrati, jordägare som fått eller stod i begrepp att få sin jord exproprierad samt medlemmar ur kejsarens gamla byråkrati. Regimen svarade med ökad repression, ett mönster som upprepats vid i princip alla kommunistiska revolutioner historien sett. Den kommunistiska regeringen, Dergen höll all opposition i ett järngrepp med metoder som senare kom att kallas ”den röda terrorn” och denna nådde sin kulmen 1977-78, samtidigt som Kapuscinski gjorde en del av de intervjuer som boken bygger på. Det var inte ett ofarligt arbete. De som mördades kom sedan att hedras med ett eget ”röda terror”-museum.

https://www.atlasobscura.com/places/the-red-terror-martyrs-memorial-museum-addis-ababa-ethiopia

Ingen vet hur många som dog av tortyr och direkta mord på oppositionen men om ni går inte på museets hemsida så kan ni läsa följande:

” The “Red Terror” Martyr’s Memorial Museum in Addis Ababa was unveiled in 2010 to honor the victims of Mengistu Haile Mariam’s Derg Regime. Anywhere between 500,000 and 750,000 people were tortured and killed during the brutality.”

Om de siffrorna ligger nära sanningen så placerar det detta folkmord i paritet med det som skedde under Milton Obotes sista regeringsperiod i Uganda.

Bakgrund till torkan och svälten 1983 till 1985 – befolkningökning och avskogning

Redan åren innan 1986 hade Dergen-regimen börjat knaka ordentligt i fogarna. Dels berodde det på att en ännu värre tork- och svält katastrof än den man hade i början på 70-talet hade drabbat landet. Torkan och svälten åren 1983-85 nådde en kulmen även för att naturens balans förstörts av både människor och boskap. Jag har sparat en del klipp från DN från 1984. I en artikel av Anders Johansson från 27/10-84, skriver han att varje år när skyfallen kommer så spolas stora mängder jord bort eftersom det inte längre finns några träd som binder jorden längre. Vid denna katastrof talades det om över en miljard kubikmeter jord som spolats bort, vilket motsvarar 1 meter jord från 79 000 hektar. Stora områden hade redan då förvandlats till sterila månlandskap.

Förr var Etiopien täckt av skog till 40%. På 60-talet var siffran nere i 16% och på 80-talet hade det förvärrats ytterligare och man var nere i ofattbara 3%. Det kan säkert stämma. När jag flög in över den etiopiska högplatån så såg det mest ut som en vackert grön golfgreen (det var regnperiod då och man hade fått viss nederbörd då i höglandet). Nåväl Etiopiens då 80 miljoner kreatur utövade redan dessa år ett massivt tryck på den torra jorden och jorderosionen var enorm. På toppen av det hade Etiopien länge haft en av Afrikas snabbast växande befolkningar. Jag har läst så höga siffror som en årlig tillväxt 4 % och med den takten fördubblas befolkningen rent teoretiskt på bara 18 år. Med 3% tar det 23 och även det är en hastighet som sätter ett väldigt tryck på resurserna. Befolkningsökningens effekter har länge tonats ned i press men börjar nu på nytt diskuteras i en miljöproblemskontext.

Svält, krigen och den röda terrorn balanserar folkökningen

De återkommande svältkatastroferna, krigen med grannarna Somalia och Eritrea, inbördeskrigen mot olika motståndsrörelser (exv. den i Tigrai och den som Afar-folket bildat bara för att nämna några) samt ”den röda terrorn” verkade åt andra hållet. Ingen vet exakt hur många som dött totalt under dessa år och av vad, men det finns siffror på 1,5 miljoner, vilket ju är helt i klass med exv. Afghanistan – som också vid ungefär samma tid på 70-talet kom att bli ett annat av Sovjetunionens experiment att exportera marxismen-leninismen. Alla vet om folkmordet som skett i Afghanistan men få vet om att även Etiopien drabbades på liknande sätt.  De pågående striderna med Eritrea (som då pågått i över 25 år) var alltså inte allt regimen hade att svara upp mot, även om det skulle visa sig vara det värsta hotet som till slut kom att störta Dergen-regimen.

Det pågick även ett inbördeskrig mellan regimen och en beväpnad opposition där allt flera olika etniska motståndsrörelser gjorde gemensam sak mot förtrycket. Efter att regimen dessutom nationaliserat både de privata jordägarnas och kyrkans jord så tog dessa och aristokratin till vapen och omgrupperade i Eritrea och flera etniskt baserade grupper revolterade mot försöken att organisera om jordbruket. Svälten användes även tillsammans med folkomflyttningar medvetet som vapen av regimen för att kväsa oppositionen under och efter krigen med Somalia och Eritrea.

Brutal omstöpning av jordbruket efter sovjetisk förlaga

Den brutala omstöpning av landets jordbruk som skett efter att ryssarna och kubanerna kommit regimen till hjälp i bl.a. Ogaden-kriget mot Somalia, hade även inneburit ett försök att omorganisera jordbruket efter sovjetiska recept med kollektiv- och statsjordbruk. Kommunisterna i Sovjet använde ju detta trick själva på 30-talet för att vrida ut mer resurser ur jordbruket än de man kunde få ut ur de självägande bönderna eller den gamla feodalt organiserade ägarstrukturen och nu försökte man göra om det tricket i ett Etiopien där en marxistisk regim desperat försökte finansiera sina krig och kontrollera sin ofta fientligt inställda befolknings rörelsefrihet. I ett försök att även kontrollera resandet för oss besökande, så hade man nästan skrattretande fyrkantigt kopierat även det sovjetiska Inturist-systemet, vilket gjorde det nästan omöjligt att resa på egen hand för oss västerlänningar.

Det fanns fog för restriktionerna också då säkerhetsläget var uselt. Intourist fungerade uselt i Sovjetunionen och förutsättningarna för att det skulle fungera i Etiopien var ännu sämre. Det var ju egentligen helt logiskt att man gjorde detta för regimen hade antagit den sovjetiska författningen i princip rakt av, så landet var i praktiken en sovjetisk lydstat. Utan Sovjets massiva stöd hade regimen störtats långt tidigare än 1991. Sovjet kunde säkert även hjälpa till med tips om hur man effektivt skulle desarmera den ortodoxa kyrkans makt över folk och hur man effektivt överför dess rikedomar till staten. Även det hade man ju redan gjort för länge sedan i Sovjetunionen.

Ett våldtaget land  och en huvudstad pyntad efter sovjetisk förebild

Etiopien sägs ju vara det enda landet som aldrig varit koloniserat och detta sägs trots att italienarna faktiskt ockuperat delar av landet vid två tillfällen och detta sägs t.o.m. trots att den marxist-leninistiska perioden i grunden omstöpt landet efter sovjetisk modell ända ner till den veritabla kopieringen av den sovjetiska författningens enskilda bokstav. Det etiopiska samhället genomgick inte bara en fullständig metamorfos politiskt utan även kulturellt och militärt. Det är just det jag vill försöka visa med bilderna i min portfolio. Stora delar av Addis var 1986 smyckat efter sovjetisk förebild med röda stjärnor, hammaren och skäran och triumfportar efter infartsvägarna till Addis, samt statyer och plakat som på klassiskt sovjetiskt manér ropade ut slagord och förhärligade stora starka fabriksarbetare (fast sådana inte fanns i Etiopien eftersom fabriker i Europeisk mening inte fanns de heller) , med hammaren i hand och blicken riktad mot horisonten och den kommunistiska framtidens löftesrika himmel som lovade en bättre värld för landets förtryckta och fattiga proletärer. Hela denna sovjetiska rekvisita passade sällsynt illa i detta djupt ortodoxt kristna, konservativa,  fattiga och svältdrabbade afrikanska jordbruks- och boskapsskötarland. Man behövde ju bara gå en bit ut från centrum till den jättestora Mercato-marknaden (som sades vara den då största marknaden i hela Afrika) för att se den verklighet som många levde under.

Lars Bondestam och exemplet Afar-folket

Slutligen så måste jag även nämna Lars Bondestam som en stor inspirationskälla. Han var statistiker och filosof och jobbade i tre år åt Haile Selassies regering med befolkningsstatistik och ekonomisk planering. Han skrev boken ”Den dömda dalen – Om människor och kapitalism i nordöstra Etiopien”. Det är en av de böcker jag läste under mina år på universitetet som påverkat mig mest när det gäller Etiopien, Afrika och utveckling av utvecklingsländer. Jag tror den ingick i någon av våra kurser i Nationalekonomi eller möjligen Ekonomisk historia i ett avsnitt om utvecklingsekonomi.

Boken handlade framförallt om den snabba utveckling som skedde under 70-talets första år efter Awash-floden, som flyter från söder om huvudstaden Addis Ababa norrut genom Awash-dalen mot Röda Havet och Somaliland (eller Franska Somaliland som det tidigare hette). Här hade man utfärdat koncessioner till en del företag att odla exportgrödor på flodslätterna, bl.a. sockerrör (hollänska företag) och alfalfa. Alfalfan var avsedd att exporteras till Japan som kofoder - och det skedde bisarrt nog samtidigt som Afarernas egna kor stängdes ute från samma jord och dog av svält. I korthet illustrerar detta exempel i blixtbelysning hur detta drabbade speciellt Afar-folket hårt. Bondestam såg inte afarerna som nomader i egentlig mening, då de inte vandrade särskilt långt med sin boskap.

Etableringen av detta exportjordbruk efter Awash-floden innebar att boskapsskötarna inte längre kunde leda sin boskap ner till de bördiga flodbäddarna under torrtiden som brukligt, eftersom dessa nu inhägnats för att hålla just afarernas boskap ute. Istället tvingades afarernas kor stanna kvar ute på de nederbördsberoende låglänta betesmarkerna med svår överbetning som följd. ”När nederbörden sedan slog fel i större delen av Awash-dalen 1972 var steget inte långt från hunger till svält och från svält till katastrof”, som Bondestam skriver i bokens förord 1974. Det var främst till Awash-dalen jag ville resa när jag kom till Etiopien 1986 - men jag kom tyvärr aldrig dit.

Svälten i svensk press 1984

Svälten 1984-85 var den värsta som drabbat Afrika i modern tid och 1986 levde man fortfarande med sviterna efter katastrofen. De artiklar som skrivs beskriver att det är mycket svårt att nå ut med hjälpen dit där den behövs. Dels berodde dels på krigen mot de olika befrielserörelserna i exv. Tigrai och Afar-territoriet och dels för att man inte heller fick tillträde till landets norra delar - mot Eritrea. Etiopiska regeringen gjorde vad den kunde för att hindra att hjälpen når fram till vissa områden. Man tvingade även hjälporganisationerna att i vissa fall betala tull för de gåvor (exv. sjukvårdsutrustning och mediciner) man ville ge landet gratis och det följer samma mönster som jag hört mina arbetskamrater berätta om exv. Kongo på 60-talet.

En artikel i DN från 7/11 har den talande rubriken ”Hjälpen blir propaganda” och det var ett tag så många jätteplan som landade från Sovjet, USA, Väst-Tyskland, Italien att man inte kunde hantera det. Flygplanen låg på kö över flygplatserna. Sovjet gjorde ett första utspel och lovade åtta jättestora Antonov-plan och sedan var propaganda-spiralen igång. Det kom in så mycket förnödenheter att man inte kunde ta om hand allt. Man hade heller inte tillräckligt med lastbilar för vidare transport. Det fanns enligt uppgift 6000 lastbilar i landet på pappret men bara hälften fungerade. Behovet handlade f.ö. inte alls bara om mat, för uppe i höglandet var det tidvis kallt på nätterna att många utmärglade människor faktiskt frös ihjäl. Så de hade verkligen behövt stora mängder tält och filtar också.

Band Aid och Bob Geldofs kompisar

1984 ville många visa sin välvilja att hjälpa och Bob Geldof, medlem i bandet the Boomtown Rats, drog ihop en verklig supergrupp 1984 med många av dåtidens mest kända artister. Projektet kallades ”Band Aid” och låten man gjorde döptes till ”Do they know it´s Christmas”. Det var ett verkligt pekoral som sändes även i TV över hela världen. Skivan släpptes lagom till julhandeln. Den såldes i över två miljoner ex och drog in hela 24 Miljoner U$. En av de bilder ni kan se i min portfolio visar en av de jeepar BAND AID skänkte till Etiopien. Projektet kom senare att kritiseras då en del hävdade att det stärkte denna hårt kritiserade Derg-regim indirekt. Den kritiken har å andra sidan andra avfärdat som icke belagd och det må vara hur det vill med det.

Besök hos Sven Lampell och Röda Korset i Addis Ababa

1986 var jag ledig för denna långresa i Afrika och jag kontaktade faktiskt Röda Korset på plats i Addis Ababa och träffade Sven Lampell (en gammal svensk officer), som jobbade för organisationen som katastrofkoordinator. Militärer är ofta duktiga på logistik så det var inte konstigt att en del militärer som Lampell fått anställning i bl.a. Röda Korset. Jag förhörde mig faktiskt om jag kunde vara till någon hjälp då jag ju är gammal flygtekniker och har arbetat med alla möjliga typer av fordon men vi kom aldrig till skott, så jag åkte till sist tillbaka till Kenya.

Slutet för Sovjetunionen  Etiopien, Kalla Kriget och det sovjet-marxistiska experimentet i Etiopien

Etiopien förlorade mot alla odds till sist kriget mot Eritrea trots en verkligt massiv vapen uppbackning från Sovjetunionen med bl.a. hela 800 stridsvagnar och tusentals kanoner och t.o.m. MIG 21 och MIG 23 plan. Så slumpade det sig att Sovjet kom att ge Etiopiens fiende nummer ett, Eritreas dåligt utrustade armé, en bra grundplåt för framtida strider med tunga vapen. Mängder av denna övergivna materiel erövrades av Eritrea och början till slutet kunde skönjas då Etiopien i denna sista stora ansträngning för att knäcka Eritrea förlorade 40 000 man, hälften av den 80 000 man starka arme man angripit Eritrea med. Eritrea förlorade enligt samma uppgifter 4000. Det låter otroligt men ska förstås mot en bakgrund av en svårt stridstrött och illa organiserad Etiopisk krigsmakt och eritreaner som var både bättre utbildade och mer motiverade.

Debre Zeyt - en gravplats för Sovjets militära äventyr i Afrika

Det finns en märklig plats som heter Debre Zeyt ett par mil från Addis Ababa. Den polske världsreportern Ryszard Kapuscinski beskriver den då här i sin bok ”Ebenholts” sid 261:

”Framför oss sträcker sig, så långt ögat kan nå, ända bort till den fjärran och disiga horisonten, en flack och trädlös slätt. Den är helt belamrad med militär materiel. Kilometer efter kilometer av kanoner av olika kaliber, oändliga alléer av stridsvagnar i olika storlekar, en hel skog av luftvärnskanoner och mörsare, hundratals pansarvagnar, pansarbilar, mobila radiostationer och amfibiefordon. Och på andra sidan kullen ligger väldiga hangarer och magasin – i hangaren finns skroven till MIG-plan som aldrig monterats och magasinen är fulla av ammunitions- och minlådor.

Det som är mest förvånande, fullkomligt häpnadsväckande, är de monstruösa kvantiteterna av dessa vapen, den osannolika ansamlingen, travarna med hundratusentals ton med automatkarbiner, haubitsar för bergsbruk, stridshelikoptrar.”

”…. Med en sådan mängd vapen mängd vapen, hade man kunnat lägga under sig hela Afrika, med elden från dessa kanoner, granatkastare hade man kunnat lägga hela kontinenten i aska.”

Men det märkliga är att etiopierna helt verkar ha saknat grundläggande kunskaper om hur vapnen skulle användas, men den hade uppenbart eritreanerna skaffat sig, så det var dessa som kom att använda delar av denna väldiga arsenal för att störta Mengistu istället och på så sätt äntligen avsluta det 30 år långa kriget mot Etiopien.

Det lilla fattiga Eritrea vänder Etiopiernas ryska vapen mot dem själva

Sovjetunionen gick sedan under och upplöstes med början när Berlinmuren föll. När Sovjetunionen kollapsat, så tog Kalla Kriget slut helt abrupt och med det gick även det marxistisk-leninistiska experimentet i Etiopien i graven 1991,  men redan 1988 och åren efter förlorade Etiopien upprepade slag mot Eritrea som angrep landet med alla de vapen man tidigare erövrat från Etiopien. Diktatorn Haile Mariam Mengistu lämnade landet och togs emot av Robert Mugabe i Zimbabwe med öppna armar. Här var hans kunnande som gammal erfaren diktator efterfrågat och det har säkert bidragit till att Mugabe kunnat klamra sig fast vid makten så många år trots ålder, vanstyre och dålig hälsa. Mengistu dömdes i sin frånvaro till döden för folkmord av en etiopisk domstol 2008 men han undkom sitt straff då Zimbabwe vägrade lämna ut honom. Han dog för något år sedan vid en ålder av 75 år. Mengistu är en av den moderna historiens värsta diktatorer och få har haft mer blod på sina händer än han.

En ljusare framtid?

Etiopiens framtid ser mer ljus ut än på länge, även om inbördeskrigen blossat upp senare i Tigrai. Man har så sent som 2018 till slut slutit fred med Eritrea och nu återstår väl bara att se om freden håller. Ekonomin är en av de snabbast växande i Afrika – även om man börjar från en låg nivå och man är ett land med vissa viktiga resurser. Bland annat producerar man mycket elkraft som man både behöver till en snabbt växande egen befolkning men även kan exportera till behövande grannar och övriga delar av kontinenten i en tid då elbehovet kommer explodera i Afrika. Man har en stor och utvecklingsbar befolkning men befolkningsökningen, i detta det näst folkrikaste landet i Afrika, är fortsatt en av de snabbaste på denna kontinent. Det sätter fortsatt ett stort tryck på alla resurser.

Kinas ökade närvaro i Afrika efter Kalla Krigets slut oroar USA och världen

Både Sovjetunionen och USA har monterat ner sin närvaro betydligt i Afrika efter det Kalla Krigets slut men istället har Kina fyllt detta vaccum i många länder i Afrika. Man erbjuder tjänster inom byggsektorn, telefoniinfrastruktur och annan projektering. Det har manifesterat sig i att kineserna bl.a. har hjälpt Etiopien att bygga ett jättelikt nytt konferenscenter, som är större än hela FN-komplexet i New York, som ersättning för OAU:s (Organisation of African Unity) gamla African Hall. Numera är OAU omdöpt till African Unity och den gamla helt malplacerade Lenin-statyn utanför Africa Hall har bytts mot ut mot en staty av Kwameh Nkruma utanför det nya konferenscentret istället. Nkrumah var den första presidenten i det första land som avkoloniserades i Afrika – Ghana.

Kinas närvaro i Afrika är dock av äldre datum. Bland annat byggde man TANZAM-järnvägen från kusten i Tanzania till kopparbältet i Zambia. Zambia fick på detta sätt tillgång till en exporthamn vid Indiska Oceanen. Detta jätteprojekt gjorde man även av antiimperialistiska skäl och för att utmanövrera Sovjetunionens inflytande i södra Afrika. Genom järnvägen blev Zambia mindre sårbart för Syd-Afrikas inflytande. 

En del afrikanska stater föredrar att göra affärer som dessa med kineserna, dels för att de levererar snabbt och effektivt och är billigare än amerikanska och europeiska företag. Man uppskattar även att kineserna till skillnad från dessa inte bryr sig om att villkora samarbetena och krediter med krav på att man exv. iakttar mänskliga rättigheter. Något som har passat många afrikanska ledare. Kineserna har även byggt den nya fina fotbollsstadion i Addis. Skrytbyggena är ett skyltfönster för Kina som sticker en del i ögonen och de ligger exakt där de ska – på den plats alla Afrikas ledare kan se dem när de kommer till African Unity:s möten. USA som är inbegripet i ett handelskrig med Kina har noterat att Kina flyttat fram sina positioner i det råvarurika Afrika och inte minst i det energirika och framtidsstrategiskt viktiga Etiopien med Afrikas näst största befolkning. USA uttalade nyligen att man nu planerar att öka sina närvaro i Afrika. Frågan är väl om man håller på att kratta för ett nytt kallt krig i Afrika – denna gång med Kina på andra sidan.

CG von Rosen, Kina och kommunismen

Jag börjar avsluta den här bloggen med ett citat från en skrivning på Sveriges Hembygdsförbunds webb, av alla ställen: http://www.bygdeband.se/?post_type=attachment&p=2472171

”Von Rosen anser sig vara en ”opolitisk pacifist”, men han hyllar ändå ordförande Moas Kina som det ”bästa som hänt världen i vår tid”.”

” Andra vänner i Addis Abeba vittnar. -Han tror på den kinesiska modellen att rädda världen- men han tror lika mycket på flygningen som en källa till frälsning. Man måste ta honom med en nypa salt. Själv säger von Rosen att han vill fortsätta flyga. – Jag vill fortsätta som instruktör så länge krafterna står bi. Dessutom vill jag skriva en bok om min uppfattning om världen- men det får bli en senare uppgift.”

Carl Gustaf von Rosen hann aldrig skriva sin bok innan döden kom emellan. Jag undrar verkligen hur han skulle sett på de senaste årtiondenas utveckling i Etiopien om han fått vara med och jag undrar särskilt hur han skulle funderat kring Kinas Kommunistiska Parti:s roll i Kina idag, Kinas allt hårdare kontroll av den egna befolkningen digitalt, Kinas allt aktivare roll som stormakt och dess ökade intresse att köpa upp företag av intresse i övriga världen samtidigt som man inte tillåter andra att göra detsamma i Kina. Man är intresserad av infrastruktur som exv. hamnar i Afrika av strategiskt intresse för att säkerställa råvarutillgångar och man erbjuder i utbyte byggtjänster och telekominfrastruktur i många afrikanska länder samt exporterar mängder av billiga industrivaror som gör livet bättre och enklare att leva för många afrikaner och gör det möjligt att bryta en relativ isolering.

Om vi parar detta med Hans Roslings fyra ekonomiska nivåer i hans bok om ”Factfulness”, vilka är en mer modern syn på utvecklingsstadier än de jag lärde mig i skolan, så kan ett lyft från den lägsta utvecklingsnivån nivå 1 (under 2 U$/dag) till nivå 2 som innebär upp till 8U$ per dag, göra att man kanske har råd att skaffa en cykel och kanske en billig radio – chansen att de är gjorda i Kina är mycket stor. Idag skaffar allt fler afrikaner även billiga mobiltelefoner som revolutionerar många människors liv i Afrika och kinesiska Huawei är idag störst i världen på teleinfrastruktur och två på telefoner. Telefoner säljs till priser afrikanerna har råd med.

Jag blev först själv verkligt förvånad när jag läste von Rosens vurm för Kina. Det måste ha varit ett verkligt stort steg för en man med den bakgrunden men redan på 30-talet kom ju Edgar Snows "Red star over China" ut och den påverkade nog många européers syn på Kina framöver. von Rosen var ingen vän av Sovjetunionen och hade nog även noterat Kinas antiimperialistiska hållning och dess hjälp till Tanzania och Zambia. Numera är det få andra än svenska direktörer i Sverige som förlagt sin tillverkning i Kina av kostnadsskäl (av produkter man designat i Sverige) som verkar odelat positiva till den utveckling som utarmat tillverkningsindustrin i både Sverige, Europa och USA. 

Denna aningslösa massiva industriella massflytt till Kina har utvecklat Kina till en ny supermakt på rekordtid och vi ser nu ett allt mer repressivt Kina som utvecklat nya digitala övervakningssystem för att kontrollera en befolkning som man fruktar en dag kommer bryta det samhällskontrakt regimen hittills kunnat lita på - d.v.s. att befolkningen ska snabbt få det bättre genom en ekonomisk tillväxttakt som man bara kan drömma om i resten av världen - hittills. Det finns inte många uttalat kommunistiska länder idag och Kina idag är inte samma Kina som då en av min pappas gamla arbetskamrater kom hem till oss på slutet av 50-talet och lyriskt berättade om Mao Tse Tungs Kina som ljuset i framtiden. Han gav mig t.o.m. kinesiska frimärken. Arne var en tidig Kina-pionjär som snart skulle få sällskap av en hel 40-talistgeneration i Sverige på 60-talet, som hittat ett utmärkt sätt att reta gallfeber på sina borgerliga medelklassföräldrar.

Jag är dock född på 50-talet i arbetarklassen, så jag missade allt det roliga och i min närmaste släkt hade både mina och mina kusiners föräldrar redan valt att bli marxist-leninistiska kommunister som ett uttryck både för ett klassmedvetande och ett ställningstagande mot nazismen under kriget. De såg ingen annan än Sovjetunionen som kunde stoppa Hitler. Så jag såg mig, till skillnad från en del kamrater, som fullständigt blåst på den möjligheten till ungdomsrevolt. Jag kom bara att avsky allt utryck för fanatism och terror vare sig den var religiös som nu globalt eller politisk som då på 70-talet i Etiopien och Afghanistan.

Skulle CG von Rosen fortfarande tyckt att Maos, Deng Xiao Pings eller möjligen Xi Jin Pings moderna Kina ”är det bästa som hänt världen i vår tid” om han levt idag? Fan vet. Särskilt med tanke på vad Kina faktiskt gjort i just Afrika. Mina och mina kusiners föräldrageneration var som sagt kommunister ända in i döden. En var t.o.m. med i KFMLr (Kommunistiska Förbundet Marxist Leninisterna Revolutionärerna) och jobbade som volontär åt partiet och jag hörde aldrig min egen pappa avsvära sig stalinismen men det är inte många 40-talister som var marxist-leninister eller Mao-ister när det begav sig på 60- och 70-talen, som idag vill låtsas om sina tidigare politiska vägval, så det är ju i sig inget unikt.

Det är faktiskt svårt att förneka att Kina gjort en hel del gott i Afrika. Fortfarande håller man en hyfsat rätt låg profil och tvingar sig inte på Afrika på samma sätt som afrikaner sett andra stormakter göra i århundraden. Istället utnyttjar men dess ekonomiska svagheter utan skrupler. Så Kina kan säkert fortfarande uppfattas som ”gott” och betydligt mindre imperialistiskt i jämförelse med de andra stormakterna. Men beror inte det till stor del på att ingen riktigt konfronterat Kina förrän nu? Både USA och Europa har hållit många mindre stater med moral länge och försökt påtvinga dessa både demokrati och respekt för mänskliga rättigheter men samtidigt har industriflytten från väst till Kina pågått så länge att det t.o.m. ändrat stormaktsbalansen i världen. Man har aldrig på allvar ställt samma krav på Kina som på andra stater och nu är det nog försent om man mot förmodan skulle snudda vid tanken.

---> Se gärna denna 3D-presentation av det imponerande kongresscentret som byggts av Kina för African Unity i Addis Ababa Etiopien

Angående tillhörande portfolio

De bilder ni kan se i min portfoliolänk nedan är både från Sovjetunionen (1978) och från Etiopien (1986). Min tanke är att ge er en känsla för hur kulturmiljön såg ut i originalet i Moskva och Baku i Sovjetunionen och låta er jämföra den med hur det såg ut då i Etiopien 1986 under den kommunistiska periodens slutår. Men tre av bilder från Etiopien bl.a. av glasmosaiken i OAU:s gamla huvudbyggnad African Hall ville jag försöka låta er se i färg. Övriga bilder i färg är alla från Sovjetunionen.

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svarar generellt sett mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten och bara använda mycket "fine contrast" istället.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Om ni är intresserad av flera av mina historiska bildberätelser i min "bruna serie" med reprofotade gamla diabilder så har ni länkarna nedan:

INGOL / TOLERANS AB - ett litet exportföretag i den grafiska industrin från 1970-talet till idag - Fotosidan

DN/Expressen - Datorisering och stenhård facklig kamp från 70-tal till nutid - Fotosidan

Petra - Den glömda staden

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Djurporträtt och djurbilder

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir