Calle Forsberg, Stockholms Stadshus och dess förgyllda kronor

Stockholms Stadshus

Translate into Google English:

Calle Forsberg, Stockholm City Hall and its gilded crowns - Photo page (www-fotosidan-se.translate.goog)

En bakgrund

På platsen där Stadshuset ligger idag låg förr en stor kvarn - Eldkvarn - som tyvärr brann ner. På den tomma tomten byggdes Stadshuset - Stockholms kanske mest ikoniska byggnad - i rött grovt tegel i Medeltidsstil med ett 100 meter högt tegeltorn krönt med ett klockspel i vackert ärgad koppar som avslutas i en spira täckt av bladguld krönt med tre förgyllda kronor på toppen, som en referens till det gamla slottet Tre Kronor som brann ned 1697. Även tornet Kärnan i det gamla slottet var ju krönt med tre kronor och sol, måne och stjärnor fanns då på de mindre spirorna på slottet. Även det går igen på Stadshuset idag. Det finns de som tycker sig se uttryck för ett islamskt symbolspråk i dessa månskäror, solar och stjärnor men de influenser som ofta understryks är nog mer de italienska och de islamska mer ett tidssamband från en tid med betonad multikulturalism, inte minst inom stadens egna förvaltningar.

Arkitekten Ragnar Östberg vann den tävling som utlystes 1902 och bygget påbörjades 1911 och stod färdigt 1923 (och utfördes alltså till stor del under 1:a Världskrigets ekonomiskt pressade år vilket inte gör bedriften med uppförandet mindre) , så nästa år 2023 så är det 100 års jubileum. Stadshuset är väl mest känt för Nobelfesterna som brukar hållas med middag i Blå hallen och dans i Gyllene Salen men det är även framförallt Stockholms politiska centrum, där Stadsledningskontoret med sina hundratals anställda huserar. I Rådsalen där de politiska besluten fattas har Stockholms kommunfullmäktige sina möten var tredje måndag. Övriga förvaltningar har länge till stor del funnits även de på Kungsholmen i det s.k. Tekniska Nämndhuset medan åter andra av stadens verksamheter är spridda i andra fastigheter runt om i staden.

Jag har aldrig varit på någon Nobelfest men jag har faktiskt varit på en jättefin fest med middag i Blå Hallen och dans i Gyllene Salen med sin gyllene mosaik. Varje år innan pandemin bjöd man tidigare de som arbetat i kommunen i minst 30 år och deras partners på en fest som inte var dålig och jag var alltså där tillsammans med min fru som varit socialsekreterare i kommunen i alla dessa år.

Stadshustornet sett från Monteliusslingan vid Mariahissen på Södermalm

(Foton av Sten-Åke Sändh tagna på ca 700 meters distans med Sony A7 IV och Tamron 150-500mm optik)

Stadshusets klockspel med spira

Längre ner i texten säger Monica Salomonsson följande: "Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst." Detta är alltså uttalat i Eva-Karin Gyllenbergs artikel från 2014 som jag citerat så det kanske blir i sommar 2022 eller så om man vill ha det klart till 2023 och 100 årsjubileet.

OBS!

Om ni kollar noga så ser ni en massa hål av varierande storlek i själva den förgyllda spirans bladguldtäckta yta. Det kanske trots allt börjar bli dags att fixa det på nytt.

Citat Wikipedia:

"På Stadshustornets norra sida finns på en balkong den så kallade Sankt Göransleken. Det är en figurgrupp bestående av riddaren, jungfrun, väpnaren och draken, som sommartid klockan 12:00 och 18:00 rör sig ute på balkongen under förutsättning att maskineriet fungerar, vilket inte alltid är fallet. Figurerna är utförda i målad och förgylld koppar av Gustaf Nilsson.

Samtidigt med Göransleken spelar stadshusets nio slagklockor den medeltida Sankt Örjansvisan. Klockspelet tillverkades i Nederländerna av firman Petit & Fritsen och monterades på sensommaren 1924. Den största klockan väger 3 000 kg och är en gåva från Nederländerna; den bär namnet S:t Erik, den minsta klockan kallas S:t Örjan. Hela klockspelet väger omkring åtta ton och donerades av en privatperson som ville vara anonym. Klockspelet uppfördes mellan åren 1937 och 1970 i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio och blev en sorts signaturmelodi för Stockholm." (slut citat)

Calle Forsberg och underhållet av Stadshusets gyllene spira med sina Tre Kronor 

Eva-Karin Gyllenberg som ju länge skrivit om Stockholms historia i Dagens Nyheter skrev 22 mars 2014 en artikel som hette "Nya rön om kronorna". Anna Karin som länge lutat sig mycket mot Stadsmuseets "Faktarum" med sina mycket kunniga antikvarier, när det fortfarande fanns innan museet byggdes om för några år sedan, gjorde dock en del egna sonderingar i detta ämne. 

Det Eva-Karin lyfter är en diskussion kring om betalning och risktillägg:

"En som borde veta hur det förhöll sig med betalningen är Ann Katrin Pihl Atmer, som för ett par år sedan kom ut med praktverket ”Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg”. Ann Katrin hörde av sig och berättade att arbetslaget krävde och fick (efter förhandling) ett tillägg på tusen kronor. Hon skriver att det troliga var att tusen­lappen delades mellan dem som arbetade med kronorna. En tusenlapp år 1923, då Stadshuset ­invigdes, motsvarar närmare 30 i dagens penningvärde."

"Marianne Myrman ringde och berättade att hennes pappa Nils var en av dem som arbetade med ­kronorna och Marianne, som ­föddes två år efter invigningen, fick höra fadern berätta om hur hivades upp på en bräda för att arbeta med bladguldet.

– Pappa var höjdrädd, men han berättade att det var fin utsikt där uppe.

– Att arbetet var svårt och att bladguldet var dyrt, säger ­Marianne Myrman som inte vet mer om ­ersättningen än att ”pappa fick bra betalt”.

Det tycker jag att man ska ha om man utför så svåra uppgifter.

Att det var tufft där uppe vittnar Heléne Ljung om. Hon har mejlat både text och bilder från den restaurering som gjordes i maj 1949. Hennes far Sven Gustavsson var med när dessa bilder togs. Då var timersättningen 200 kronor (motsvarar 3 500 i dag), men arbetet kunde av förklarliga skäl inte göras om det blåste för mycket. Vindstyrkan fick inte överstiga 8 meter/sekund.

Det fanns ytterligare krav, berättar Heléne:

”Den som utförde arbetet måste också vara nykterist och helst inte rökare. Arbetsförhållandena och de bristfälliga säkerhetsrutinerna framgår av bifogade bilder. Mannen på bilderna hette Calle Forsberg och kom från Ljusdal.”

Om man tittar närmare på bilden där Calle Forsberg klänger under mittenkronan ser det ut som om ­repets ena ände är fastknutet i ­stegen. Frågan är vad den andra ­änden sattes fast.

(Min anm: Den andra änden satt nog fast i det "räcke" som löper runt hela spirans nedre bas, vilket kan ses på mina bilder ovan men den övre delen ser helt osäkrad ut)

Jag ringde upp Monica Salomon fastighetsförvaltare på Fastighetskontoret med bland annat ansvar för Stadshuset för att höra när det är dags att klättra nästa gång.

– Vi ser över fastigheten regelbundet och hade ställningar uppe när vi renoverade tornet 1987, ­säger Monica Salomon och tillägger att det inte är aktuellt att renovera kronorna på ännu ett decennium – minst.

Dagens överkurs: De tre kronorna, som väger 70 kilo vardera är 220 centimeter breda och 110 ­centimeter höga. De gick under smeknamnet ”wienerbröden”. Det var väl sött?" (slut citat)

Enligt texten nedan så fanns det en grupp arbetare som arbetade med att montera kronorna i toppen av tornet men det finns bara dessa bilder på Calle Forsberg från 1938 vad jag vet hos Stadsmuseet. Jag har ju själv sett alla de bilder som funnits digitaliserade fram till 2016, då jag själv designade och utförde det mesta av integreringen av museets SQL-metadatadatabaser med det då nya Digitala Stadsmuseets DAM-system (Digital Asset Management) och skötte mycket av den efterföljande ursprungliga datakonverteringen då dessa metadata skrevs in i själva bilderna, som man numera oftast gör på många museer med bilder som ska leva på Internet.

För er fotonördar så kan det kanske vara intressant att veta att Stadsmuseet normalt har digitaliserat sina historiska bilder "as is", med vilket jag menar att de normalt inte retuscherar skador som de ni ser på dessa bilder också. Däremot snyggade man ibland till "leveransbilder" (JPEG-kopior) som folk beställde, för att exv. ha med i böcker eller andra publikationer. Faktum är att de flesta historiska bilder som som idag finns på Digitala Stadsmuseet har ursprungligen digitaliserats just p.g.a. beställningar.

Calle Forsberg under underhållsarbetena 1938. Calle var vid tillfället 23 år gammal

(OBS! enligt Stadsmuseet är bilderna tagna 1938 av en okänd fotograf på Aftonbladet)

Länk till Digitala Stadsmuseet

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Mitt eget bidrag kring uppfinnaren och mångsysslaren Calle Forsberg

Min pappa Arthur Herman Sändh var skolkamrat med Calle Forsberg när de gick i Ljusdals Realskola och de höll kontakten under många år efter att Arthur flyttade till Stockholm. Calle besökte oss vid ett antal tillfällen på 50-talet i Skärmarbrink där vi bodde och för mig var han nog lite av en idol - ungefär som McGyver var för min son när han växte upp.

Calle var oerhört smart och kreativ och uppfann en massa saker under sitt aktiva liv. Bland annat konstruerade han en motor som han hade med sig en modell av och visade för min pappa. Han tog även fram ett rätt fyndigt avgassystem som kunde justeras. Det funkade ungefär som en trombon och man kunde genom att skjuta en rörlig del precis som på tromboner finljustera och minimera avgasljudet. 

På den tiden när det var vanligt med flaggstänger i trä, så konstruerade Calle en manick som kunde slipa av och måla flaggstängerna UTAN att man behövde fälla dem! Man satte helt enkelt manicken på flaggstängerna och sedan kördes denna upp och ner tills stången var finslipad och ommålad. Om jag inte minns fel så ställde Calle ut sin manick på S:t Eriksmässan. Att jag kommer ihåg detta beror på att vi fick fribiljetter till mässan som gick av stapeln på "Storängsbotten" vid Lidingövägen. 

Vi var flera gånger på S:t Eriksmässan och en annan gång hade Calle uppfunnit några smarta bygghissar och bygglyftar som det var meningen att man skulle sälja till byggarbetsplatser.

Ibland kom Calle i skitigt blåställ men däremellan berättade Arthur att han tjänat bra med pengar på någon verksamhet eller uppfinning han lyckats sälja och då kom han väldigt överdådigt "riggad" och sprätte omkring med käpp med "silverkrycka" och hade t.o.m. skaffat sig bil.

För oss som levde rätt normala liv blev Calle en fläkt från den stora spännande nya tekniska efterkrigsvärld där "allt" var möjligt om man bara var smart och begåvad och inte lät några tvivel, någon Jante-lag eller något dåligt självförtroende lägga några hinder i vägen. Calle var verkligen både något av en Hälsinge-kändis och en förebild för mig och mina kusiner när vi växte upp i unga år - men också en verkligt, verkligt udda fågel. Så jag tycker det är rätt kul att kunna ge Calle Forsberg en del av den "cred" jag tycker han är värd för den inspiration han varit för både mig, min pappa och mina kusiner. Det var ju orädda män som Calle som utvecklade och lade grunden till det Sverige vi känner idag, en gång i tiden.

Jag tror att han inspirerade min pappa, som ju var betongarbetare som ung, att intressera sig för Radio-TV och elektronik. Redan 1954/55- alltså före TV-apparater kunde köpas i handeln som färdiga produkter och annat än provsändningar fanns från Chalmers och KTK - så byggde han själv ihop en TV av lösa delar han skaffade hos elektronikfirman ELFA - allt mellan antenn och jord :-) - (som ju funnits i evigheter).

När TV-sändningarna startades officiellt 1956 hade vi halva kvarterets alla ungar hemma som storögt kollade på TV. Jag hade nog själv sannolikt varken utvecklat produktadministrativa och prissättningssystem åt Sveriges då på 90-talet största IT-produktdistributör eller byggt Stockholms Digitala Stadsmuseum utan Calles och min pappas exempel. Cirkeln slöts kanske än tydligare med min hypersmarte, superkreativa kusin Rustan som märkligt nog - enligt Calles exempel - faktiskt blev uppfinnare på gamla dar.